Mina vänner, fåglarna

Okej, min fascination för fåglar må vara en bit överdriven, men jag förstår inte hur folk som går på promenad eller springer nere vid Råstasjön kan vara helt oberörda. Nånstans har jag insett att majoriteten inte är uppmärksamma på fåglar, men jag förstår det inte. Nu är det näktergalsbattle nere vid sjön, och det är så jävla häftigt att jag får gåshud av att gå omkring där nere. Och så rödhakarna. Jag blir tårögd. Idag var jag tvungen att avbryta min löparrunda flera gånger för att ställa mig och lyssna och spana efter dem. Just rödhaken fick jag syn på utan problem; den satt på en kal gren tre meter från stigen och sjöng av hjärtans fröjd. Hade också ett close encounter med en hackspett, som inte sjöng men var mycket vacker.

Fågelsången gör detta till min allra bästa årstid. Men snart tystar de igen. Passa på att gå ut och lyssna på naturens under.

På tal om något helt annat fick jag ett sms från Karolinska idag där de berättade att blodet jag gav för ett par veckor sedan nu har kommit till användning och hjälp någon. Det var fint, tycker jag.

Förbannat bra

Det har varit en något omtumlande vecka. I positiv bemärkelse. Men det känns ändå skönt att landa den med en mycket lugn, ensam hemmakväll. Jag tog en lika lugn promenad för ett par timmar sen, när solen började sänka sig över den nyutslagna grönskan. Märkte att svalorna kommit; de cirklade högt där uppe och gjorde mig nästan tårögd. Jag gosade med en katt jag träffade, blev glad av två harar, drog in syrendoft. Det var som en lätt religiös upplevelse. Det var bara en promenad, men det var en försommarpromenad i mina älskade kvarter, och jag gick där och bara lät mig bäras fram av en nyvunnen lycka över mitt liv som det är nu.

Det är människor jag träffar, saker som händer på jobbet, ny musik som jag hittar. Det är njutningen i träning, rödvin och en nyköpt klänning. Det är en mycket, mycket trevlig känsla av välbefinnande.

Blod mot glas

Det här med nätdejting... jag börjar redan tröttna. Den där mängden mail med förslag på profiler att kolla upp blir allt glesare, och de förslag som kommer känns allt mer långsökta. Jag klickar runt och klickar runt, men hittar väldigt få som är speciellt tilltalande.

De som är intresserade av mig är uppåt 50 eller över; gubbar.

De som jag tycker verkar intressanta tilltalas inte av mig. Jag har hittat en enda som känns mer eller mindre klockren. Honom har jag skickat ett meddelande till som han inte ens har öppnat och läst (man kan se sånt). Han har väl tittat på min profilsida och tänkt: "äsch", eller i värsta fall "usch". Han ser inte hur otroligt bra vi skulle passa ihop. Sorgligt.

Dessutom har jag redan hunnit bli dissad, av män som faktiskt kontaktat mig först, men som sen dragit öronen åt sig. Jag tror att de ångrar sig när de ser mina bilder, och jag förstår dem, för jag har tänkt samma sak om dem: "Inte min stil". Ändå blir jag en anings stött.

Men så finns det några som inte är pjåkiga alls, som jag börjat konversera lite med. Man vet aldrig vad som döljer sig bakom första, andra eller tredje intrycket, men det får väl visa sig. Jag tar det trots allt inte så allvarligt.

Det har varit en lugn, bra helg och en bra måndag. Idag fick jag en sms-uppmaning att gå och lämna blod, så jag passade på. Jag är på ett mycket irrationellt sätt lite mallig över att jag har en blodgrupp som är både ovanlig och väldigt eftertraktad. Som om det hade med mina egenskaper i övrigt att göra?! Men det är oftast ett visst besvär att tappa mig, eftersom jag har små och luriga kärl i armarna. Idag fick de testa båda armarna och trixa en hel del innan det funkade. I gengäld fick jag välja två presenter ("två stick, två presenter"), så nu har jag två nya Ittala-glas till servisen. Bara en sån sak kan man ju bli nöjd över.

Nu har jag några timmar kvalitetstid hemma för mig själv, som jag bara kan strosa omkring här hemma. Städa lite i badrummet kanske? Bläddra igenom papper och gamla tidningar innan jag slänger dem. En promenad? Jag bestämmer helt själv.

Nu: på marknaden

Eftersom jag är så oerhört driftig och handlingskraftig har jag nu - på någon slags experimentbasis - registrerat mig på match.com. Utan varken plan eller särskilt höga förväntningar, men med inställningen att man ju inte kan dö nyfiken.

Och satan i gatan (för att citera den förträffliga Veronica Maggio) vad det händer saker! På nolltid har jag fått drivor av mail från sajten, angående personer som lagt till mig på sin intressant-lista, vill se min bild eller som har skickat meddelande. Och det kommer typ 10 mail ytterligare om dagen med (automatiska) matchningsförslag som man ju måste kolla upp.

Jag som har gått och undrat var alla singlar i min ålder finns. Nu vet jag! Det finns väldigt många frånskilda tvåbarnsfäder mellan 40 och 45 som enligt egen utsago är både vältränade, reslystna och lyssnar på kategorin pop/rock. Det behöver inte betyda att de är särskilt intressanta, men jag känner ändå att mina chanser att åtminstone få gå på en dejt har ökat med flera hundra procent.

Vissa bloggar om sina nya skor, andra bloggar om sitt nya liv som singel. Wish me luck!

Från dåligt till riktigt bra

För att lägga lite sordin på det solstrålande humör jag gett uttryck för här den senaste tiden kan jag berätta att jag idag haft en inte-så-bra dag. Det har varit soligt och fint, jag har varit inne i stan och strosat och gått och tittat på gallerier, suttit på en bänk på Mariatorget och läst en bok, softat. Det var trevligt på alla sätt, men jag var ensam - och jag kände mig ensam.

Alla omkring mig gjorde ungefär samma sak, men två-och-två, tre-och-tre; tjejgäng, killgäng, blandade gäng. Folk träffar sina kompisar på stan och umgås, det gör inte jag. Det är delvis självvalt, men ibland kan det plåga mig.

Nu plågas jag också av bristen på manligt sällskap. Jag saknar inte i första hand Peter, jag saknar att ha en ny, spännande flirt. Nu när jag KAN dejta längtar jag väldigt mycket efter det där pirriga och spännande att träffa någon ny som man gillar. Det blev inte bättre av att jag såg en underbart romantisk film igår. Jag läste för ett tag sen "Eat, pray, love", som jag gillade oerhört mycket, och har sedan dess varit väldigt sugen på att se filmatiseringen. I slutet blir förtjusande Julia Roberts och förtjusande Javier Bardem superkära i varandra. Jag var tvungen att se om slutet av filmen idag för att det var så härligt. Härligt, men bitterljuvt, för jag vill ju också ha det där.

Det var massor av snygga, attraktiva män ute på stan idag, men kan kände mig bara helt osynlig. Jag hade en ganska bra känsla när jag gick hemifrån idag, men jag trycktes ned i skorna av att inte ens lyckas få ögonkontakt med de där snyggingarna. Som om jag inte fanns, liksom.

Men det vände sen, det dåliga. När det känns så där får jag lust att springa, så det gjorde jag när jag kom hem. Det är lite som att ha satt i sig en pizza - jag vill springa bort det, rensa ut skiten och komma ut på andra sidan med den där sköna känslan man får efter att man har sprungit. Idag var det dessutom väldigt njutbart under tiden också (så är det verkligen inte alla gånger!). Det gick lätt och fint, och jag chockade mig själv med att springa en mil utan att det var det minsta jobbigt. Jag hade inte ens problem i uppförsbackarna.

Jag har inte sprungit alls i vinter, och väldigt få gånger sedan snön försvann. Kan det vara spinningpassen som har gett resultat? Eller hade jag bara en extremt bra (löpar-)dag? Hur som helst funkade tricket den här gången också. Den sunkiga känslan är borta och jag har haft en skön kväll hemma och gjort en massa saker.

Jag får göra slag i saken helt enkelt, och kolla upp några nätdejtingsajter. Det där var mer lockande för 10 år sen, när jag var 10 år yngre, men det kan ju vara värt ett försök i alla fall. Det lär ju inte komma någon och ringa på dörren direkt, varken Javier Bardem eller någon annan...

Jag ser ut som en mangafigur!

Såna här pupiller får man när man har varit hos ögonläkaren. Shit, vad läskigt. Inte konstigt att jag var så ljuskänslig på vägen hem, och gick med ett öga stängt och det andra som en liten springa, eftersom jag tyckte det var så soligt. Jag måste ha sett ut som en knarkare.

Ögondropparna jag fick var läskiga även på andra sätt. Ett par timmar efteråt kändes ögonen liksom bedövade. En otroligt äcklig känsla. Jag kände mina ögonlock, som om de vore svullna, liksom. Dessutom såg jag suddigt, så jag kände mig nästan lite vinglig. Allt för att förstärka knarkarfeelingen.

En annan intressant grej med detta läkarbesök var att den mycket vänlige läkaren inte ville ta mig i hand när jag skulle gå. "Jag gör så här", sa han och satte ihop händerna och bugade lite. Jag har aldrig varit med om det förut, och kände mig lite tafatt och fånig. Men jag borde av nyfikenhet ha frågat varför (det kom jag dock inte på förrän efteråt). Av religiösa skäl, antar jag, men det hade varit intressant att veta.

Jag får fråga nästa gång, men det blir nog först om några år eftersom jag blev helt friskförklarad. Jag gick dit därför att min mamma haft både glaukom (starr) och förhöjt tryck i ögonen, vilket kan skada synnerven. Det är ärftliga saker, och hon har tjatat på mig att kolla upp det. Känner mig lite nöjd med att ha gjort slag i saken.

Nu har den där oskärpan äntligen släppt också, så att jag jobba igen.

En liten klagovisa

Jag väntar på en försändelse från UPS. I onsdags fick jag meddelande om att den är skickad, med ett trackingnummer. Jag kunde då se att paketet redan under onsdagen hade varit på tre olika ställen i UK. Men av någon anledning kommer inte jag få paketet förrän på måndag. Redan där - jag trodde att man använde UPS och liknande för att det skulle gå snabbt!?

Nå, eftersom jag inte kan vara hemma på måndag - i alla fall inte hela dagen, och det gavs ingen indikation om när de kommer - ville jag göra ett försök att ändra beställningen så att jag kan hämta upp paketet själv i stället. Här kommer nästa irritationsmoment. På deras webb finns en instruktion för hur man gör. Den är ganska tydlig och bra, förutom att den inte stämmer riktigt. Det står t ex: gå till den-och-den sidan och tryck på den här knappen. Men det finns ingen knapp som heter så, bara något snarlikt. Jag förstår vad jag ska göra, men sånt där tycker jag är oförsvarligt slarvigt.

Dessutom funkade det inte, så jag ringde UPS i stället. Då fick jag veta varför: först måste de göra ett "levereransfõrsõk". Att jag redan nu kan säga att jag inte kommer att vara hemma är helt ointressant information för UPS. De ska i stället åka med sin lastbil till min adress, konstatera att de varken kommer att ha någon portkod eller kunna få tag i mig. SEN kan jag gå in och anmäla att jag kan åka och hämta paketet i Mariehäll, vilket gör att jag förlorar ytterligare minst en dag innan jag kan få mina grejer.

Skälet, fick jag höra, är att det är deras rutin och den tillämpas över hela världen. Det tycker jag låter som ett väldigt dåligt skäl och jag förstår det inte. Jag tycker bara att hela grejen är puckad.

Till saken hör - eller förresten, det hör egentligen inte så mycket till saken - att grejen jag väntar på är en ersättnings-Sonos-burk. Följetongen om min ännu-inte-existerande stereoanläggning går mig verkligen på nerverna. Jag slog till och köpte en Sonos zone player, för det verkade så himla smart och bra. Men den visade sig omöjlig att få igång. Jag tillbringade flera timmar i telefon med deras support i Holland. Det fanns faktiskt en svensk kille där, som verkligen slet som ett djur för att få det att funka. Men av olika skäl pausade vi supportsamtalet, och när jag ringde upp nästa gång fick jag prata med någon annan som på "bara" 20 minuter kunde konstatera att det nog var fel på grejen och jag skulle skicka tillbaka den och få en ny.

Det låter ju bra, det är bara det att jag inte tror på det. Jag tror att det är något spök med mitt nätverk här hemma och att det inte kommer funka. Och så sitter jag här med en pryl som har kostat mig ett antal tusenlappar - och utan musik. Men jag kanske inte ska ta ut något i förskott. Det kanske funkar jättebra. Om den kommer fram någon gång. Suck.

Opraktisk dygnsrytm

Jag har varit väldigt sömnig idag, av någon anledning. Längtat efter att sova hela eftermiddagen. Hur kan det komma sig att jag sedan niotiden på kvällen plötsligt är pigg igen, nu när det är dags att gå och lägga sig?

I morgon väntar en ny, härlig arbetsvecka. Det känns faktiskt inte så pjåkigt. Det kunde gärna vara helg fyra dagar per vecka i stället för två, men nu är det ju inte så. Jag råkar tycka att det är väldigt kul på jobbet just nu, så tanken på att studsa upp vid sextiden i morgon bitti är inte fullt så avskräckande som den brukar kännas på söndagskvällar.

Eller försöker jag bara intala mig det?