Svanar och sexuell läggning

Jag gjorde genidraget att städa lägenheten när jag kom hem igår, ganska tidigt, från jobbet. Eventuellt är jag lite slarvig, men det tar faktiskt inte särskilt lång tid att städa hemma hos mig. Nu plockade jag bort en massa småprylar, skor och papper som bara funnits där och stökat ner, och jag dammade och dammsög, så att jag i morse vaknade upp till en fräsch lägenhet. Väldigt skönt. Det känns så värt att inte behöva städningen som ett helgprojekt som skulle ha solkat ner min helg. Smart där, Karin.

Dessutom inledde jag dagen, i enlighet med en av mina nyårsambitioner, genom att ta en promenad innan frukost. Det är också genialiskt. Jag får aptit till frukosten, det känns bra att röra på sig och det är väldigt tyst och stilla ute. Idag dessutom förstärkt av ett stilla snöfall. Kort sagt har dagen så här långt börjat väldigt bra.

Jag stärks också av att jag hade en anmärkningsvärt bra arbetsdag igår. Inte av något särskilt skäl, jag bara jobbade på bra, tänkte ut bra saker och fick saker gjorda som hängt över mig länge. Däremot hände något (icke-jobbrelaterat) som var väldigt obehagligt. Jag såg något som jag önskar att jag inte hade sett.

Jag satt på ett möte i ett konferensrum med utsikt över fabriken och lastbilsuppställningsplatsen framför, när jag såg hur en liten grupp svanar kom flygande utanför. Det är inte så konstigt som det låter; de var förmodligen på väg från den lilla sjön som ligger borta vid huvudkontoret på väg mot den vik av öppet vatten som ligger några kilometer åt andra hållet. Men det är ändå lite spektakulärt att se flygande svanar, som är så stora och till synes klumpiga. Plötsligt hände något med den som flög sist. Den ryckte till och föll sen mot marken som en sten. Men inte riktigt som en sten, för den liksom singlade ner, som ett löv, med spretande vingar som dock inte flaxade. Förmodligen kom den i kontakt med högspänningsledningen som går tvärs över området, tvärdog och föll.

Det var en hemsk syn, makaber, men det såg också väldigt vackert ut på nåt sätt.

För övrigt funderar jag på saker som jag läser i tidningen. DN har de senaste dagarna haft en artikelserie om den manliga könsrollen. En artikel handlade om en jubelidiot som håller alfa-hanne-kurser för män som känner sig "pussy ruled" (sic!) och behöver hitta tillbaka till sin inneboende styrka. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta, men den innehöll förviss några intressanta reflektioner kring huruvida det behövs en polaritet mellan könen för att sexuell attraktion ska väckas och behållas. Så långt kan jag hålla med, faktiskt.

Jag funderar också över artikeln om metrosexualitet, där Peter Siepen var intervjuad. Om det nu finns något sådant begrepp så tycker jag att det är positivt, det är bara det att det bara gäller män, eller...? En man får gärna leka med könsroller, ha nagellack och signalera oklar sexuell läggning - det går hem, liksom - men det känns inte som om det funkar lika bra för tjejer. En tjej som spelar med manliga attribut betraktas bara som... manlig, och därmed oattraktiv för alla utom lesbiska tjejer. Eller är det bara jag som inte kommer på några bra exempel?

På samma sätt är det konstigt att transsexuella, som det stod om idag, betraktas olika beroende på vilket håll de går åt. En man som blir - eller vill vara - kvinna blir ofta förlöjligad och skrattad åt, medan en kvinna som blir man oftast bara ses som konstig och får betydligt mindre uppmärksamhet.

Jag funderar vidare.

separationsångest från mexico

Oh my! Det har visst inte blivit så mycket skrivande från semestern.  Och nu är den slut. Sista kvällen! Vi är tillbaka på vårt halvsunkiga hotellrum efter en argentinsk middag (kött och malbec); väskorna är packade; takfläkten viner; det blir en tidig och sorglig kväll. Man kan inte annat än att ha separationsångest efter en sån här semester! Vi har haft det så otroligt bra - igen! De här två veckorna har känts som många fler - igen! Det blir så när man gör en massa saker hela tiden, upplever, flyttar runt. Varje dag är som ett nytt äventyr.

Vi har i korthet haft fem dagar i Playa del Carmen (liv och rörelse, partyställe, fina stränder);fem dagar på cozumel (softare, mysigare, mer naturupplevelser) och nu fem dagar i Tulum (mysig liten stad med cykelavstånd till riktiga paradisstränder; lätt hippiestämning). Sista dagen har vi tyvärr haft dagsregn mer eller mindre.  Det kändes deppigt till en början, men det blev en jättebra dag ändå till slut. Vi har varit ute och sprungit på de lokala gatorna, med regnvattenfyllda pot holes, kantade av risiga bostadshus med hönor på gården, lösspringande hundar, hål-i-väggen-restauranger, ödetomter och hostels/bagerier/tvätterier/drugstores osv osv. Sen åt vi en som vanligt utsökt, halvblöt och glad lunch, varpå vi trotsade regnet och cyklade iväg. Först till en fin cenote några km från stan, sen ner till en otroligt mysig beach club nere på stranden där vi satt och bara såg ut över havet och den mörkgrå himlen, de underbara pelikanerna och några spridda promenerande människor.

Det känns tungt att ta farväl av allt det vackra, de supermysiga mexikanerna, den goda maten och den sköna stämningen. I morgon påbörjas den mödosamma hemresan; hem till gråtrista vardagen.  Men allt har sin tid.

Nu ska jag lägga mig och lyssna på musik och somna. Om ett och ett halvt dygn eller så är jag hemma igen. Märkligt.