I rätt riktning, åtminstone

Jag kan nästan säga att jag börjar komma ut på andra sidan. Tiden har gått lite, jag har varit väldigt upptagen med saker och inte hunnit eller orkat tänka så mycket. Idag när vi träffades på gymet blev jag bara glad, inte glad och sorgsen som tidigare.

De första dagarna kunde jag för mitt liv inte återkalla känslan som ledde fram till mitt beslut. Jag kom absolut inte ihåg vad det var som känts dåligt och ohållbart, jag såg bara alla bra saker och kände mig bedrövad. Nu har jag börjat komma i kapp mig själv, så att jag inte bara vet förnuftsmässigt att jag gjort rätt, jag känner det också. Även om det fortfarande är väldigt sorgligt.

Men för mig är det verkligen skönt att vara själv. Det är härligt att vakna tillsammans, men det är väldigt skönt att vakna själv också. Jag njuter ohämmat av att styra min tid till hundra procent. Det kan bli lite väl ensamt ibland, men den mesta tiden är det ett övervägande positivt tillstånd.

Vad det sen beror på kan man ju verkligen ifrågasätta.

För övrigt väntar jag ihärdigt på våren. Det är så man vill be de stackars knopparna och hukande vitsipporna om ursäkt för att det är så oförskämt kallt. Man vill be fåglarna sjunga ändå, och solen att stanna lite, lite längre när den väl tittar fram. Man vill slänga upp vinterjackor och stövlar på vinden, dricka eftermiddagskaffet i trädgården och cykla med uppknäppt jacka. Men än är vi inte där, och det är inget annat att göra än att vänta.

Det kommer inte kännas helt bra förrän den riktiga våren och värmen kommer, för då vet jag att lyckan tar överhanden oavsett hur sorgligt allting är. Jag har en halvflaska skumpa i kylen som jag har tänkt dricka nästa gång jag känner mig riktigt, riktigt glad. Men än är vi inte där - heller.

En mycket sorglig vändning

Det blev inte alls som jag trodde. Jag känner mig bara ledsen och ensam och ångerfull, trots att det var jag som valde. Men mest av allt är jag besviken på mig själv, som slänger bort en sån pärla till man, som skulle kunna fortsätta att ge mig kärlek och närhet och all frihet jag skulle be om - bara jag lät honom.

Jag menar, var annars ska jag kunna hitta en man som aldrig har skäggstubb, bor två km bort, alltid luktar gott, sover tyst och alldeles stilla, inte snusar eller röker? Som köper blommor, aldrig är sur, kommer och tittar på mig när jag spelar match, har vuxna barn, inget skit i bagaget, är vältränad? Som är så trygg i sig själv att han både kan gråta och vara oändligt snäll utan att vara mesig? Och som älskar mig?

Det är bara det att det inte gick längre. Jag insåg efter mycket moget övervägande att jag av någon störd anledning inte längre är kär nog för att kunna fortsätta. Jag är störd och/eller så är det en massa andra faktorer som styr, som jag inte rår på.

Det enda jag kan tänka på nu - eller snarare känna - är att livet har tagit en ny vändning (igen) och den här gången känns det inte ett dugg bra. Taktiken är att låta tiden gå ett tag. Allting går över.

Söndagskväll i Lamino-fåtöljen

Om det var något aprilskämt i tidningen i morse så missade jag det. Jag är en typiskt lättlurad person; omisstänksam.

Jag känner mig just nu som en ganska slö person också. Jag har haft massor av tid över idag för att träna - springa en sväng eller gå till gymet - men jag har i stället ägnat mig åt ett hejdlöst slappande och ätit kebab till middag, trots att jag hade massor av tid till att laga mat också, egentligen.

Nu ser jag - faktiskt - fram emot den kommande arbetsveckan, och inte bara för att den är kort. Jag ser också fram emot påsklovet och på lite längre sikt mot flygeln på hästgården på Gotland som jag har bokat veckan efter midsommar. Jag ska åka dit med min syster och systerson. Det är ju fullkomligt genialt, om jag får säga det själv.