Julefrid

Det, så att säga, lackar mot jul. Jag har faktiskt tagit det ganska lugnt nu de sista dagarna. Inte för att jag har haft lite att göra. Jag råkade bara gå ner i jul-mode lite för tidigt, och konstaterade lätt uppgivet att jag ändå inte skulle hinna med allt, typ. Förvisso var jag kvar på jobbet till 18.30 igår, och suttit med datorn en liten halvtimme idag för att skicka de mail jag glömde igår, men förutom det har jag tagit det väldigt lugnt.

I morse vaknade jag upp hos någon som jag tycker väldigt mycket om att vakna upp hos. Sen dess har jag varvat en del nyttigheter med rent slappande. Jag har strukit en klänning, hängt ut ny talgboll till mina trädgårdsfåglar, varit på gymet, bakat bröd och faktiskt lagat middagsmat. Däremellan slötittat på tennis, löst sudoku och läst tidningen väldigt grundligt.

Nu i kväll höll jag på att somna av leda framför tv'n och tog en kvällspromenad i det stilla snöfallet, med mina underbara Sorel-kängor men utan plan. Oplogat fluff och helt folktomt i mina Råsunda-kvarter. Sämre kan man ha det.

Faktum är att det nu är mindre än en vecka tills vi åker. Jag börjar få lite resfeber i så måtto att overklighetskänslan börjar kännas mer påtaglig. Har lite svårt att ta in att om några dagar befinner jag mig i ett land jag aldrig varit, i en kultur jag knappt känner, och ett klimat jag inte har erfarenhet av. De senaste veckorna har det enligt DN varit +34 och sol i Goa. Jag vet faktiskt inte vad det innebär, eller hur jag klarar av det. Det tropiska Singapore, mitt varmaste ställe hittills, är förmodligen något helt annat.

Men först jul.

Alladin 1984

Nu har jag hållit mig ett bra tag, men jag måste faktiskt bjuda på ännu en goding. Lokaltidningen Mitt I Solnas kontaktannonser bjuder som vanligt på stor underhållning:

"Vi träffades 2 gånger på Alladin. Du tappade din garderobsbricka, du jobbade nära Norra stationsgatan. Jag fick skjuts hem. Detta hände runt 1984. Kan inte glömma dig, hoppas på ett under."
....

För övrigt la jag vår beställning på diverse taxfree-prylar igår. Man kunde t ex köpa fyra flaskor (redan billig) sprit till priset av tre. En liter Captain Morgan - vår gode vän från Danmarksresan - för 145 kr. Rosévin för 19 kr. Ok, varmt rosévin på ett hotellrum i Indien känns så där, men Kajsa bangar aldrig rosévin. I summeringen av vår order, som slutade på 820 kronor, stod det att vi sparat (eller tjänat!) 840 kronor. Det tycker jag kändes bra.

Fredagssvammel

Jag vet inte om det egentligen är ok att komma hem från jobbet kl 21.10 en fredagkväll, mer än charmigt salongsberusad, efter en afterwork - i Råsunda? Men du föll det sig bara så att jag och Kajsa tyckte att vi var tvungna att ses och gå igenom den nyligen hemskickade Apollo taxfree-katalogen från pärm till pärm, för att beställa diverse sprit som kommer att ligga i vår flygstol när vi kliver på charter-planet om några veckor. Vi ska förvisso på någon slags all inclusive - oklart vad det omfattar, men vi har sett någon skrivning om "inhemsk" eller indisk öl och sprit - men oavsett det kan man faktiskt behöva en flaska Captain Morgan eller två. För magen, du vet.

Charmig eller inte så drabbar det ingen annan eftersom som jag kommer hem till min borg där jag inte stör någon annan än mig själv.

Jag pratade med någon om det i veckan, att jag är väldigt, väldigt nöjd med mitt liv som det är nu. Jag rår mig själv, men jag har tillgång till närhet, sex och bekräftelse i precis lagom doser. Just nu längtar jag inte efter något mer. Verkligen inte. Samtidigt har jag reflekterat över det här med tvåsamheten med anledning av att jag de senaste veckorna umgåtts relativt intensivt med kollegor. Bara det är värdefullt och intressant, men jag har också träffat deras respektive och i samtliga fall har jag frapperats över vilka fina par de utgör. Det är slående, i samtliga fall, hur bra de passar i hop, hur de kompletterar varandra. Hur de trivs ihop och hur de utgör en enhet som ter sig ännu större än delarna, om du förstår hur jag menar.

Jag längtar som sagt inte efter det där just nu, men det slår ändå an någon sträng i mig. Det är så där det ska vara. Så tänker jag. Och jag tänker att självklart är det det där som är meningen med livet snarare än att vara ensam. Men kommer jag någonsin att få uppleva det? Såsom de gör? Time will tell, det är det enda jag kan konstatera.

vad är det som händer?

När jag gick till tåget nu på morgonen hände något mycket obehagligt. När jag var nästan framme vid stationen insåg jag att jag inte hade något minne av att jag gått uppför backen vid bilmeken och sen upp för trappan mot hagalundskorsningen. Och då menar jag verkligen inget minne. Blankt. Helt enkelt en total minneslucka.

Det är inte så att jag är koncentrerad när jag går till tåget direkt men man går ju altid och tänker på något, reflekterar lite halvpassivt över saker man ser längst vägen, och att man kan komma ihåg det 5-10 minuter efteråt, hur banalt det än var.

Nu kunde jag, trots att jag verligen försökte, inte frammana en enda bild eller tanke jag haft. Det var som om jag inte hade gått den där sträckan alls; som om jag hade beamat mig från östervägen fram till återvinningsstationen där jag slängde metall och pappersförpackningar. Där är jag helt med igen.

Jag kan inte minnas (ha ha) att jag varit med om detta förut. Jo, det kan hända att jag är så djupt försjunken i tankar när jag står i duschen att jag inte kommer ihåg om jag har tvålat in fötterna. Men det är ändå lite annorlunda för då kommer jag i alla fall på mig själv med det och känner igen när jag börjar om med fötterna, att: "aha, det här känner jag igen".

Däremot har jag reflekterat över att jag det senaste året eller så börjat få tillfälliga känningar av afasi. Jag tappar namn på saker - filmtitlar, bandnamn och till och med personer - trots att det är sådant jag är mycket välbekant med. Jag har tänkt att det är något som kommer med åldern, men det har stört mig en del och jag har tänkt på att jag vill vara observant på utvecklingen.

Därför skriver jag också om min minneslucka. Jag tänker hel
t krasst att det här ska dokumenteras som den första gången det hände. Eller...

Jag får en mycket dålig känsla av det här.

Härdar ut

Jag hoppar över träningen idag och är istället hemma och premiärdricker glögg, tofflar och tar det lugnt. (Toffla är ett ord jag börjat använda sen jag köpte mina... ja, tofflor. Kan inte komma på något bättre ord som beskriver hur jag hasar runt i dem i min kära lägenhet.)

Konstaterar att den enda fördelen med den här årstiden är att kvällarna känns långa. I negativ bemärkelse är de förstås alltför långa, eftersom det blir mörkt klockan tre. Men om man försöker vara lite optimistisk kan man ju se det som att det är en massa timmar kvar innan man ska gå och lägga sig. Man får göra sitt bästa helt enkelt för att hålla modet uppe! Jag känner att jag är onaturligt trött hela tiden. Jag sover sött på pendeltåget både till och från jobbet, och även medan jag är på kontoret kan jag komma på mig själv med att känna mig helt under isen och bara längta hem. Energinivån är helt enkelt inte särskilt hög.

Men - återigen med lite jajamensanattityd - kan man ju säga att det inte är så långt kvar innan det blir ljusare igen. Och definitivt inte så långt kvar tills vi åker till INDIEN. Det ska verkligen bli mycket intressant. På just vår strand - eller snarare vår del av den långa, långa kustremsan som bara är en enda lång strand - ligger det ett gigantiskt vrak som har legat där sen typ 80-talet. Man kan förvänta sig kossor på stranden och därmed också en del skit (bokstavligt talat), och förmodligen också skräp och grumligt havsvatten från floderna som rinner ut i havet med jämna mellanrum. Sanden är inte paradisiskt vit utan gul. Jag tror inte att saker och ting är speciellt tillrättalagda.

Men det är ju just det som gör att det ska bli så kul. Oavsett vad som väntar vet jag i alla fall med säkerhet att det kommer att vara varmt och förmodligen soligt, havet kommer att vara varmt, jag kommer att ha utmärkt sällskap, maten kommer att vara gudomlig. Dessutom är jag helt säker på människorna som bor och jobbar där är jättetrevliga. Can't wait!


Vrak och kossa. Men också en väldig massa sand.

Mina hoods

Jag trivs så otroligt bra i min förort. Till min förort räknar jag inte bara Råsunda, utan dessutom Sundbyberg. Jag tröttnar aldrig på att promenera runt i villakvarteren här. Det finns en massa bra och trevliga fik och restauranger (jämte en del mindre charmiga förstås), där det både är mindre folk och bättre priser än inne i stan. Människor som rör sig här utgör en salig blandning, men generellt är det är det väldigt vardagligt och opretentiöst. (Jag var ute på lokal i SoFo i fredags. Jag tycker tycker verkligen att det är coolt och trevligt där, men opretentiöst är inte ordet jag skulle använda.)

Man kan uträtta en massa praktiska saker i Solna centrum, spela bowling i Sundbyberg, springa i fina omgivningar, bada. Det går att hitta parkering och jag kan bo i en stor 2½:a utan att ruinera mig.

Det finns förstås en massa saker man inte kan göra också. Smalare butiker, barer och krogar finns ju inte annat än inne i stan. Om man vill ha lite puls och flärd hittar man det inte på restaurang Råshaga direkt. Men nu bor jag ju lyckligtvis 10 minuter från t-centralen, så det är lätt att åtgärda - när jag vill.

Idag har jag haft en helt obokad söndag, och tänkte - som vanligt - att jag skulle göra något skönt som att åka in till stan och gå på Moderna och ta en fika nånstans. Men det blev inte av. Jag har skrotat runt här hemmavid i stället. Kanske har jag bara blivit gammal och bekväm? Låt gå i sådana fall.

Till saken hör att jag har varit väldigt trött. Sliten och seg efter (ännu) en hård arbetsvecka krönt av två utekvällar i rad. En dag i nästan vakuum var precis vad jag behövde. Jag har nästan lite söndagsångest nu, för jag vet vad som väntar. Kl 5.30 i morgon ringer klockan och det blir hårdkörning i fem dagar till innan det är helg igen. Det vill säga som livet är mest. Det är roligt också, men jag ser väldigt mycket fram emot vår semester. Vi förbereder oss med att fixa praktiska saker som vaccinationer och sånt, och att läsa guideböcker. Man får en lite märklig bild när man försöker läsa på. Jag har lånat två böcker på biblioteket; den ena är odelat positiv och målar upp Goa som en otroligt trevlig, levande plats med vackra stränder, av den andra får man snarare intrycket att det är ganska skitigt och överbefolkat. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan, men det ska hur som helst bli väldigt intressant. Jag förväntar mig inte något speciellt paradisiskt ställe, men jag tror att det kommer att bli fantastiskt. Inte så långt kvar nu!

En sorglig, nattlig upptäckt

Jag hade en väldigt trevlig middag här igår - med grillning, trots att det är typ minusgrader. När mina gäster hade gått slog jag på tv'n ett tag och upptäckte att det visades porr på en av filmkanaler jag har gratis nu under oktober. Satt och tittade en stund, men det var så sorgligt dåligt och direkt avtändande. Nu kanske det här var en extra dålig produktion, vad vet jag, men ändå. Tjejer som krampaktigt försöker se kåta och nöjda ut, utan att lyckas för fem öre, och killar som man inte ser huvudet på som mekaniskt kör ut-och-in i lite olika varianter. Om nu är så sådana här filmer formar unga människors uppfattning om sex blir jag orolig för mänskligheten.

Kajsa och jag pratade om det idag när vi var ute på en långpromenad i det fantastiska vädret - hennes Runkeeper visade att vi gick över en mil - om att sätta barn till världen. För majoriteten av mänskligheten är det en absolut självklarhet (och i vissa fall rättighet, vilket har diskuterats på ett intressant sätt i DN på sistone). För mig är det allt annat än självklart. Det finns förvisso mycket i den här världen som är spännande, utvecklande och positivt men jag undrar om det inte väger över åt sådant som pekar käpprätt utför. Jag tyckte att det var jobbigt att vara tonåring, men det var nog ändå ingenting mot den verklighet som dagens unga lever i. Och då menar jag förstås inte bara synen på sex. Den värld vi lämnar efter oss är verkligen inte mycket att vara stolt över.

Å andra sidan, det är väl inget nytt. Så har väl varje generation tänkt, och livet går ju vidare ändå. Man anpassar sig.

Kajsa och jag konstaterade för övrigt också att det idag är exakt två månader kvar innan vi åker till Indien. Just saying...

Pippin

Vårt vandringspris (bästa spelare-priset) är med mig hela veckan och får bland annat titta på "Ensam mamma söker" med mig.

Go go Goa

Jag tycker faktiskt att jag är ganska optimistisk av mig, eller försöker vara. Det händer dåliga saker ibland, bakslag och misslyckanden av olika slag. Folk blir irriterade på mig eller tycker att jag gör mindre bra ifrån mig. Jag försöker verkligen att inte grotta ner mig i sånt, utan försöker se om det finns någon lärdom att dra ifrån det. Om inte, lämna det bakom mig. Jag gillar inte sånt som tar energi från mig.

Däremot gillar jag förstås sådant som ger energi. Det är säkert också så att jag frossar i sånt i detta forum, men det får vara som det vill med det. (Det är ju min blogg, jag bestämmer.) Således unnar mig att rulla mig i bland annat följande:

• Idag på trottoaren kom en man fram emot mig och sa: "Excuse me. You look very, very good." Jag tänkte direkt: "Åh, nej, vad vill ha nu? Ska han tigga pengar?" Men det kom inget mer, han gick bara vidare. "Thank you." (Speciellt klockan halv sju en måndagskväll.)
  
• Jag blev utsedd till matchens lirare på vår match igår, och jag fick till något så sällsynt som ett poänggivande block. För icke volleybollspelare: Jag är inte så lång. Det krävs perfekt tajming och ganska mycket spänst för mig att blocka (stoppa) ett anfall och dessutom få bollen att gå i golvet på andra sidan, men det var vad som hände. Vardagsmat för vissa, extrakul för mig.
  
• Allra roligast är förstås att Kajsa och jag ska åka till Indien! Vi bestämde oss lite hux flux och bokade två veckor i Goa över nyår, trots att det är svindyrt att resa då. Det kommer att bli fantastiskt. Av alla resemål vi dividerade mellan kändes Indien plötsligt som ett jättebra alternativ, trots att jag aldrig riktigt varit så sugen på att åka dit. Men just Goa verkar vara något av "Indien light", vilket kanske är en bra introduktion för mig.

När jag berättade för mamma om vår resa sa hon: "Ja, ja, där är det ju varmt och skönt" (sarkastiskt), och sen började hon prata om magsjuka. När jag berättade samma sak för pappa sa han: "Åh, vad roligt. Det ska väl bli intressant?"

Vi är alla olika.

Nu ska jag äta gröt och sen titta på "Ensam mamma söker", som jag ser med skräckblandad förtjusning. Om det är på måndagar...? Min tv-koll är inte den bästa.

Körigt

Det är förstås inte bra att komma hem från jobbet närmare halv nio på kvällen, men känslan är ändå på något sätt positiv. Det är skönt på ett lite sjukt sätt att sitta kvar de där sista timmarna på kontoret och få saker gjorda. Som vanligt var det jag och Mattias som satt kvar, och jag kunde åka med honom hem.

Men på det hela taget är det för mycket. Kombinationen med en extremt uppbokad fritid gör inte saken bättre. Jag har inte varit hemma, min värdefulla, tomma hemmatid. Igår när jag kom hem vid framåt 22 satte jag igång att städa. Det var kanske också lite sjukt, men samtidigt så himla skönt. Jag har inte hunnit städa och hålla ordning, vilket får mig att må direkt dåligt. Har bara skjutit upp det i väntan på någon slags andrum. Men nu när jag kom hem och insåg att jag ändå inte skulle kunna gå och lägga mig direkt körde jag ett litet race så att det blir lite finare och fräschare. Det kändes betydligt skönare att gå och lägga mig efter det, och bättre att vakna. Av ungefär samma skäl brukar jag prioritera att bädda på mornarna, trots att det nästan alltid blir lite bråttom. Det är bara för sunkigt att komma hem till en obäddad säng.

Framöver blir det lite lugnare på kvällarna och helgerna i alla fall. Det har liksom klumpat ihop sig de senaste veckorna, och har varit en hel del kul också, men jag föredrar nog lite mer luft.

Det enda jag har bokat i helgen till exempel är att träffa Kajsa och diskutera eller kanske rentav planera om vi ska åka nånstans över jul- och nyår. Hon har varit på mig om det i flera veckor, och det är onekligen en bra idé eftersom det är många lediga dagar. Jag måste bara känna och tänka efter vad jag egentligen tycker om tanken, hur mycket det kan få kosta och hur länge jag är bekväm med att vara borta. Det borde egentligen bara vara att säga: Yes, vi kör. Vet inte riktigt varför jag inte känner så. (Det har inte med Kajsa att göra, snarare nån av faktorerna tid eller pengar.) Får återkomma.

Fredagsmys!

"Nu är det slut på veckan. Det är dags för fredagsmyyys."

Folk tävlar om att håna fredagsmys. Det är fullt korrekt att uttala sig föraktfullt om de stackare som sitter hemma en fredag och umgås och har det trevligt. De som trots allt ägnar sig åt fredagsmys - företrädesvis barnfamiljer - kan inte berätta om det utan låta ironiska eller försöka skämta om det.

Själv tycker jag att fredagsmys är fantastiskt, framför allt min version av det. Det är ju underbart att komma hem efter jobbveckan till min soffa och orörd, opretentiös tid för mig själv. Nu i kväll kom jag sent, det hade redan blivit mörkt. Jag var kvar ganska länge på jobbet, och sen var jag och hämtade upp en bil som jag ska låna över helgen och handlade dessutom på hemvägen. Att slutligen få kliva över tröskeln och stänga ytterdörren bakom mig, det är direkt lustfyllt. Jag låser dörren efter mig också (annars gör jag det först när jag går och lägger mig) för att manifestera att jag verkligen inte ska gå ut något mer för idag.

Jag har ätit smörgåsgrillsmörgås, druckit lite rödvin, ätit smågodis och sitter nu och slötittar på Kunskapskanalen iklädd pyjamasbyxor, fleecetröja och mina gubbiga tofflor. Det må vara hur svennigt och tråkigt som helst - för mig är det snudd på lyxigt. Jag avser också att gå och lägga mig ohippt tidigt. (Jag njuter nog mer av att lägga mig tidigt än att sova länge på morgonen. Idag är jag dessutom väldigt trött och jag ska upp i ottan i morgon, så det är inte så mycket att välja på.)

Veckan har varit mycket bra, och kröntes med ett mycket trevligt telefonmöte nu på eftermiddagen med två av mina nya kollegor i USA respektive Canada. De är så otroligt trevliga, välkomnande och hjälpsamma. Nu ser jag fram emot helgen då jag dels ska spela turnering (matcher - så himla kul!), dels fira min födelsedag i dagarna tre.

Störigt

Vissa mornar är jag känsligare än andra. Oftast går jag bara in i min bubbla och gör min grej på pendeltåget (sover, jobbar, läser tidningen, glor). Men som idag; alltså, allt irriterar mig.

Att de måste ropa ut på vilken sida av tåget man ska gå av på nästa station.
Att folk inte har vett att stänga av knappljudet på sina telefoner.
Att det är default på nya telefoner att knappljudet är på.
Att vissa (unga) tjejer har så jävla urringade kläder att halva behån syns.
Att man ser andra konsekvenser av att folk inte verkar titta sig i spegeln innan de går hemifrån (bed hair, för korta byxor, smulor i skäggstubben)

Men jag kommer över det. In i bubblan.

Efter kontorstid

Det är något visst med att vara kvar sent på kontoret. Och då menar jag mitt hemmakontor, i Nacka. Det är roligt att komma dit över huvud taget, eftersom det inte blir så ofta. Jag träffar mina närmaste kollegor, och de inte lika nära kollegorna från runt om i organisationen som jag känner - och de är många. Det blir inte så effektivt jobbande, men desto mera av sköna samtal och kära återseenden. Jag märker att många blir genuint glada över att se mig. Det känns härligt; jag är en uppskattad medarbetare.

Just eftersom jag inte jobbar på så bra blir det ofta så att jag är kvar lite längre i stället, när det börjar lugna ner sig runtomkring. Det blir tystare, stilla (från att kontorslandskapet kan vara rätt så stimmigt under dagarna). Klockan 18 släcks takbelysningen. Någon av de som sitter kvar länge kanske går och tänder, eller så orkar ingen och man sitter kvar i halvmörker. Några spridda skärmar lyser upp i dunklet. Man hör ett ivrigt knapprande på tangentbord, ett svagt sus från ventilationen, men inte så mycket mer. Utanför, på farleden, glider finlandsbåtarna förbi, skärgårdsbåtarna och en och annan sensommarseglare.

När jag till slut går ut i garaget - för jag åker ofta bil, i alla fall om jag varit i Södertälje i början av dagen - är det nästan tomt, och i trafiken hem är det glest och går undan. Jag sveper fram i Södra länken; gillar att åka i tunnlar, speciellt när det inte är så mycket bilar ute. En skön känsla bara. Det spelar ingen roll att jag kommer hem sent och att kvällen nästan är slut.

Så här kan jag ju känna eftersom det inte händer så ofta. Även när jag har väldigt mycket att göra på jobbet klarar jag mig oftast utan att jobba över en massa. Jag har absolut inte en sådan roll eller position som gör att kvälls- och helgjobb är mer regel än undantag. För det är jag tacksam.

Att äga eller inte äga...

Jag känner att jag vill förtydliga det där med att jag äger, som jag skrev sist. Det var inte direkt något omdöme om mitt allmäntillstånd - även om jag mår väldigt bra - utan mer en känsla där och då. Jag menade inte att jag skulle glassa igenom kursen jag höll i måndags, till exempel, och det gjorde jag mycket riktigt inte heller. Det gick till och med lite halvdåligt; jag fick blandade omdömen i utvärderingarna från deltagarna. Inga väldigt negativa, men inte vågen från alla heller.

För några år sedan hade jag blivit helt knäckt. Jag hade tyckt att jag gjorde förfärligt dåligt ifrån mig och att jag var värdelös och att alla andra förmodligen tyckte det också. Så reagerar jag inte nu. Jag menar, jag hade inte förberett mig särskilt väl. Hur skulle det då kunna gå bra? Jag hade heller inte hunnit omarbeta upplägget på kursen, som jag hade tänkt mig, eftersom jag inte är helt bekväm med den form den har nu. Dessutom var det första gången jag själv höll i den här kursen, och första gången någonsin jag håller i en heldagskurs över huvud taget. Jag har inte så stor erfarenhet av att undervisa alls egentligen.

Alltså: numera, när jag är så gammal och vis, inser jag att jag inte hade kunnat förvänta mig att det skulle ha gått så väldigt mycket bättre, men det gör ingenting. Och det gör mig inte till en sämre människa att jag inte presterade på topp. De som var där tyckte möjligen att jag svamlade och hade ett opedagogiskt upplägg, men de tyckte knappast att det var bortkastad tid eller att jag verkar vara en idiot.

Man får se saker med rätt proportioner, helt enkelt.

Mina två tuffa möten idag gick desto bättre. Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag ägde idag heller, men jag är nöjd. Workshopen jag ledde på förmiddagen landade bra. Deltagarna var med på noterna, jag tyckte att jag fick kontakt med alla; alla bidrog med något. Eftermiddagsmötet var strategiskt viktigt på ett annat sätt. Jag hade ingen betydande roll där, men jag träffade nya personer som jag ska samarbeta med framöver och jag tyckte att jag fick ganska bra kontakt där också.

Nu är jag däremot ganska utmattad och måste sova. Jag har sovit otroligt bra de senaste veckorna. Låt oss hoppas att det håller i sig.

På topp

Man kan bli väldigt lycklig av att gå en kvällspromenad på två glas rödvin, med bra musik i öronen. Det är ingen fågelsång så här års, och jag har gått runt den där sjön en miljon gånger, men kan ändå bli hög av att gå där, i rätt tempo, under rätt förutsättningar. Kombinationen av att röra på mig, den där spänningen i kroppen man får av träningsvärk från styrketräning, lyckan av att det faktiskt är varmt nog att gå i shorts trots att hösten är i antågande, och så-jävla-bra-låtar som till exempel den här - jag får känslan av att jag äger! Inte på bekostnad av någon annan; det är till och med en mycket invärtes känsla. Men den är så stark och så skön att det känns som jag flyter fram och alla som möter min blick ser mig och tänker: "Hon äger."

I morgon ska jag hålla utbildning hela dagen. Det ser jag odelat fram emot. På onsdag har jag två synnerligen viktiga och tunga möten. Dem ser jag också fram emot. Eftersom jag äger.

10-månader-till-nästa-sommar-känsla

Jag lider av en lättare släng efter-sommaren-depp. Det kanske är så här varje år vid den här årstiden, jag minns inte, men just nu känns det som värre än vanligt. Det känns extra jobbigt att värmen och ljuset drar sig tillbaka och att friheten och den obokade tillvaron får ge vika. Tempot har skruvats upp rejält på jobbet, och jag kan redan nu säga att det blir en väldigt intensiv höst. Och så börjar det bokas upp en massa saker på kvällar och helger, saker som ska fixas. Åtaganden.

Allt detta kräver en massa energi, som jag känner att jag inte har. Jag vill sticka huvudet i sanden, skita i allt – eller i alla fall det mesta. Just nu ångrar jag bittert att jag tar på mig en massa saker hela tiden. Jag vill inte göra nånting alls. Vill inte ens spela volleyboll, eller i alla fall inte gå på träningar sena kvällar på bestämda dagar.

Det kommer att gå över, som det alltid gör. Får jag gå och sura och gruva mig några dagar kommer jag att kunna ta mig samman, sen kommer jag att hitta tillbaka till glädjen och energin och kunna disponera min tid bättre.

Det jobbiga när jag känner så här är att allt känns så tungt och jobbigt också. Jag tycker att tillståndet i världen är förfärligt, och blir bedrövad och arg över att läsa tidningen. Det är så mycket misär och orättvisor överallt – svält och krig och förståndshandikappade 11-åringar som stoppas i fängelse i Pakistan. Miljöförstöring, fattigdom och knark. Och mer triviala saker som att folk i välfärdsländer stressar, bantar och mår dåligt.

Men, äh, så jäkla farligt är det inte. Jag ska inte klaga. Och är det något jag har tagit på mig som jag absolut inte vill göra eller bara mår dåligt av, då kan jag faktiskt låta bli. Jag kan svika, banga och dra mig ur, och ingen kommer att dö eller lida allvarlig skada av det. Faktiskt.

Den bästa sommaren

I morgon är det definitivt slut på det ljuva livet. Och då menar jag inte bara att OS är slut, utan att sommaren i en bemärkelse ändar. Jag provjobbade lite redan förra veckan - var på kontoret bara torsdag och fredag - men efter den här helgen är alla tillbaka och jobbvardagen börjar på allvar.

Det är segt och bedrövligt, men jag kan å andra sidan se tillbaka på en fantastisk semester. Den har varit annorlunda, men den bästa semestern jag kan minnas. Jag har varit bortrest den mesta tiden, det är det som är ovanligt, och jag har gjort så fina, bra saker med fina, bra människor, det är det bästa. Denna kalla och regniga sommar har jag lyckats pricka in att vara på ställen med nästan bara fint väder; jag har badat som en tok, fått solblekt hår och ätit merparten av mina middagar utomhus.

Camilla och Jossan i vårt tillfälliga hem på Utö.

Efter den strålande inledningen på Utö åkte jag ner till västkusten och mor och svärfar, och lyckades pricka in de tre-fyra bästa dagarna på hela sommaren där. Kungshamn och Smögen är så idylliskt och unikt - som ett annat land - och man måste säga att vara i havsbandet en strålande sommardag är svårslaget. Vi åkte båten ut till en öde kobbe och låg och solbadade en hel dag, åt goda middagar, spelade golf, fiskade makrill (tyvärr resultatlöst) och tog det allmänt väldigt lugnt. Det var fina dagar.

Minuter innan vårt första nakenbad

Efter att ha varit hemma och vänt ytterligare några dagar åkte jag och Kajsa på en fantastisk roadtrip i cab till Danmark. Vi hade bara bokat färjan Göteborg-Fredrikshamn och två spridda hotellnätter, i övrigt improviserade vi. Och allt blev bara så otroligt bra. Hela Jyllands kust är en enda lång sandstrand, kantad av mysiga byar och småstäder. Vi lyckades pricka in några riktiga pärlor, och trivdes dessutom otroligt bra i varandras sällskap. Det är första gången vi reser tillsammans, så det var lite av en chansning, men jag hade förvisso inte förväntat mig annat än att det skulle gå jättebra.

Vi har nakenbadat i Atlantens vågor, druckit en hel del dansk öl, Captain Morgan och rosévin, berättat våra livshistorier för varandra och morgonjoggat på oändliga sanddyner. Korsvirkeshusen vi letade efter hittade vi i supermysiga Nyborg, som vi övernattade i efter det att vi börjat vända hemåt och österut igen.

Saltrum strand, 400 meter bred eller så. Sanslöst.

Mellan alla trippar (nästan i dubbel bemärkelse) har jag spelat en massa golf. Jag tränar och tränar, fortsätter tyvärr att blanda succé med magplask, men jag vet att jag har det - och jag får höra det om och om igen av min hjälte till "personlig tränare" som uppvisar samma tjurskalliga envishet som jag i att få ordning på min teknik. Det är konstigt egentligen att jag är så enveten, men belöningen i att få till ett riktigt bra slag - och ofta flera, många i rad - är berusande. Jag ger mig inte.

Livet leker

Det har bara gått en vecka på semestern, men jag kan redan säga att den är - och kommer att fortsätta vara - fantastisk. Jag är så nöjd, jag är lycklig, mycket tillfreds. Av en massa anledningar. För att nämna några:

• trots den allmänt regniga sommaren är jag brunare än jag nånsin varit, tror jag. Jag har haft en fantastisk vecka på Gotland, och nu senast en dryg vecka på Utö med mina närmaste vänner och massor av sol och annat fint.
• jag har blivit lätt besatt av golfen och gjort väldigt stora framsteg. Till exempel 25 poäng på 9 hål igår.
• det finns romantiska inslag i livet.
• i morgon åker jag ner till västkusten till mamma och styvfar och ser väldigt mycket fram emot det, faktiskt.
• jag har hittat en massa ny, fantastisk musik.
• jag är frisk och känner att kroppen är i princip problemfri och i fin form.

Men sammanfattningsvis njuter jag fulländat av själva semesterkonceptet. Jag känner mig fullkomligt fri, jag har lagom mycket att göra och gott om tid. Hinner göra saker som jag prioriterar bort annars - som att lägga upp ett par nyinköpta byxor och tvätta fönster - och ändå ha hur mycket som helst kvar av dagen. Jag reser lite hit och dit, träffar folk, och hinner vara själv också.

I mitt allmänna tillstånd av välbefinnande spontanskickade jag just ett Twitter-meddelande till den galante cyklisten Mark Cavendish och önskade honom lycka till på OS. Det är förmodligen en befängd och/eller larvig sak att göra, men å andra sidan fullt möjlig i dessa dagar när sådana som han gör sig väldigt tillgängliga. Han kanske till och med blir glad? 

Kolla ögonfransarna!

In between vacations

Jag har haft två mycket hektiska veckor sedan semestern, och nu är det snart semester igen. Av det förväntade lugnet blev inget. Min långa lista av sommarprojekt på jobbet har jag knappt rört. Det känns lite frustrerande. Jag skulle vilja ha minst en vecka utan störningar och bara sitta och beta av saker, och kanske titta lite framåt också. Men nu har det i stället bara blivit att hantera problem och frågor från användarna.

Det är samtidigt väldigt kul. Jag trivs verkligen mycket bra hos kunden, och de trivs med mig. Jag har fått förlängt året ut, och det är uppenbart att de ser mig som en del av teamet. Kanske till och med en viktig del.

Jag kan inte göra så mycket mer än jag gör. På fredag får jag helt enkelt resa mig och gå därifrån, och ta upp alla trådar i augusti igen.

Min semester börjar arta sig utmärkt bra också. Efter ett långt velande och dividerande, när vi väl bestämt oss för Azorerna bara för att konstatera att resorna var slut, har vi nu i kväll hux flux bestämt oss för en stuga på Utö (!) i stället. Det blir underbart, och så mycket enklare och billigare än de många andra alternativ vi tittat på. Sen ska jag ner till västkusten en sväng, och de sista dagarna av min ledighet har Kajsa och jag värsta planen. Däremellan räknar jag med att vara hemma och bara slappa, spela golf, träna och hänga med folk - om det är någon hemma. Det känns kort med tre veckor, men å andra sidan har jag ju redan haft en jättefin vecka, och å tredje sidan blir det nog 3,5 vecka.

Jag har haft en skön, välbehövlig hemmakväll och faktiskt städat här hemma. Jag måste säga att jag slarvar rätt mycket med städningen, men det heller blir inte så värst smutsigt - dammigt - i den här lägenheten. Går inte att jämföra med den förra, där det blev dammigt på några dagar. Jag har också tagit tag i sånt som pappershögar som legat i veckor, plockat i ordning kläder och skor, fixat lite administrativa saker (i stället för att skriva upp på en lista att jag ska göra dem sen - smart, Karin!).

Nu tittar jag på gulliga djur på tv, sippar vin och väntar på att jag ska bli trött och gå och lägga mig. Det känns inte som det är i närheten, tyvärr. De senaste dagarna har jag gått och lagt mig före tio för att jag helt inte kunnat hålla mig vaken. Nu är det inte alls så. Men det går ingen nöd på mig.

En förtrollad dag

Det klarnade upp. Efter en lugn morgon och 1,5 timme på golfbanan (range och övningsbana) åkte jag hem och åt lunch och konstaterade att det var +23 och faktiskt sol hela tiden. Jag åkte till det coolaste stället, Smöjen, och när jag sent på eftermiddagen åkte därifrån, på den gropiga kalkstensvägen mot Kyllaj, med havet till höger och nedvevade bilrutor, då grät jag av lycka. Det är faktiskt sant. Det högg till i bröstet och tårarna kom, i glädje över solvarm, solbrun hud; över hur vacker denna plats är; över hur otroligt fin den här veckan har varit; över ynnesten att få ligga på denna magiska stenstrand och lyssna på havet och en ihärdig lärka och ingenting mer.

När jag kom var jag ensam, själv, mol allena. Bara en sån sak. Sen kom det några till, men det var inte mer än sju personer totalt och jag kunde i godan ro ligga nästan naken och ligga och känna på de vita, lena stenarna och bada i de stora vågorna.

På vägen hem åkte jag till golfbanan igen, eftersom jag hade en bollhinkspolett kvar att göra slut på. Det gick inte rakt igenom bra, men jag fick till tre av de bästa slagen jag någonsin gjort. Häromdagen när vi var där filmade Lena mig, och då fick jag inte bara en utan flera aha-upplevelser. Tyvärr är det inte så enkelt att man bara för att man vet hur man ska göra kan göra det. Det är så många moment som ska stämma på kort tid, men vid några tillfällen lyckades jag pricka in dem. Det gör det mödan värt - det är en nästan rusig känsla. Alla de mediokra eller dåliga slag man står och harvar igenom bleknar när man får det att stämma. Och jag vet att ju mer jag tränar, desto tätare kommer det att bli mellan dessa tillfällen, och jag kommer sakta att bli bättre. Vet inte riktigt vart mitt tålamod kommer ifrån när det gäller golfen, men jag har väl på känn att det finns inom räckhåll. Jag är inte helt obegåvad, och även om jag aldrig kommer att bli jättebra skulle jag kunna  få det att gå hyfsat bra. Det räcker som sporre.

Nu ligger jag dessutom mycket bra till hos instruktören från kursen förra veckan, så jag räknar kallt med att jag kommer att få fortsatt bra hjälp när jag visar mig på Ulriksdal. Det tänker jag vara fräck nog att dra fördel av.

Nu ska jag ta en kvällspromenad och supa in det sista av denna underbara plats. I morgon bitti åker jag hem - jag bokade om  så att jag kommer hem mitt på dagen i stället för sent på kvällen, det kändes som ett bra beslut trots allt.

Akterseglad

Min kära syster och systerson for iväg och tog morgonbåten tillbaka till fastlandet nu på morgonen och jag är själv kvar i huset. Tack och lov har jag (tillfälligt?) fått upp bredbandet så att jag kan sysselsätta mig och lyssna på musik, men det känns lite snopet att det åter är mulet, blåsigt och regn i luften. Gotland blir liksom aningen tråkigare när man inte kan åka och bada...

Men jag ska nog kunna sysselsätta mig. Nu har jag två hela dagar för mig själv och ingen agenda. Heller inga av de här vanliga sakerna att ta mig för, som man har hemma. Jag kan inte tvätta, åka in till stan, sy upp de där byxorna eller städa. Jag har en dator, några böcker, en bil och en tv med fyra kanaler på. Jag har en kökssoffa att sitta i, en öppen spis och ett gäng hungriga katter som sällskap.

Sporta kan man alltid göra. Vi har sprungit duktigt tre kvällar den här veckan redan. Jag har fått till två otroligt bra och lätta 9 km-rundor på skogsvägar nedåt havet. Det är inte så långt till Grannen i Lärbro där det finns gym. Och så ska jag åka till Slite GK som är bara några km bort och träna lite mer golf. Kroppen har egentligen fått nog med sol efter de senaste tre fantastiska stranddagarna, så det är nog bra att jag inte kan åka till stranden.

Sen finns det ju alltid lite jobb att ta tag i...

Njuter av ön

Onsdag morgon:
Vilken lycka att sitta ute i en trädgård klockan 8 på morgonen och bara lyssna på svalorna och humlorna; titta på de nyvakna katterna som smyger runt – nära men utan att våga komma ända fram. Mamma katt har vi blivit bundis med, men hennes fjolårsungar är alltför försiktiga. Ändå känns de som en del av familjen här. De är nyfikna och håller sig i närheten, smyger in i vårt hus och nosar runt så fort de får tillfälle, men låter sig inte klappas.

Nu väntar jag på att de andra ska vakna och konstaterar att det ser ut att bli en vacker dag efter en kall och ostadig inledning. Det har slagits både regn- och temperaturrekord den här juni och länge såg det ut som om även den här semesterveckan skulle bli katastrof, men nu ser det plötsligt hoppfullt ut. Gotland kan man lita på! Jag kanske inte ska säga för mycket än, men bara den här morgonen är värd hela resan. Så känns det nu i alla fall.

Det går alldeles utmärkt att hänga med syster och systerson. Jag som brukar ha svårt att ha folk för nära inpå mig trivs alldeles utmärkt med tempot och samvaron. Alla tre kan vara försvinna försjunken i en bok emellanåt, sen är det någon som vill göra något och då är det minst en till som hänger på. Vi har varit ute på kvällspromenader i de underbara omgivningarna – klappat hästar, känt på havet (2-3 km bort) och garvat åt de nyklippta alpackorna som står i ett hägn i närheten.

I måndags var det riktigt pissigt väder, men då åkte vi in till Visby och gick runt på Fornsalen i flera timmar. Vi åt lunch på den mycket mysiga hamnkrogen i Lickershamn och stannade till i Hangvar och hälsade på grisarna. Igår var det uppehåll hela dagen, om än inget strandväder, och vi hann med både golf och minigolf. Vi köpte rökt fisk i Lergrav och fikade i mysiga Valleviken. Turistsäsongen har verkligen inte börjat ännu. Det är ganska folktomt och sömnigt, men det gör ju inget, tvärtom.
---
Det blev lite drama under frukosten, som intogs i trädgården. En av de många svalorna som virvlar runt här, eller närmare bestämt en tornseglare, frontalkrockade med flaggstången och föll till marken. Det tog ungefär 1,5 sekund innan en av katterna var där och så att säga tog hand om den. Det tackar vi för.
---
Onsdag kväll:
Eftersom det mulnade på lite, men såg klarblått ut norröver, tog vi kurs mot Fårö. På vägen åkte vi förbi och morsade på mina gamla ”svärföräldrar” och stannade sen till och tittade på motorcyklar på Gotland Ring. Det är ”banprovardagar” nu och massor av racers på plats. Jag är inte intresserad av motorsport, men jag måste erkänna att det var rätt kul att vara där och kolla när de bränner fram i 200+ knyck.

Som väntat sken solen på Fårö och vi fick några underbara timmar på Sudersand. Varmt i vattnet, förhållandevis (typ 18), glest med folk och lagom varmt. Vi omväxlande slappade och spelade strandtennis eller beachvolleyboll. För mig är det där ren lycka, att få ligga på en solig strand vid havet. Det blir ännu bättre när det är så här lite oväntat, när man inte har förväntat sig att det ska vara fint väder och när man fått vänta så länge på det.

Som avslutning på dagen sprang jag en ny, härlig 9 km-runda utan större ansträngning. Det är så ljuvligt att springa utan backar, det är väl tyvärr kontentan. Men bra för löparsjälvförtroendet. Nu ska jag försöka ägna uppmärksamheten åt EM-fotbollen. Och äta dagens dos av jordgubbar.

Det finns inget dåligt väder...

Jag har lagt en rejäl klick vaniljkesella på mina jordgubbar, korkat (ok, skruvat) upp en flaska vitt vin, kylskåpskallt, och sjunkit ner i soffan. Nyss hemkommen efter en kvällspromenad. De här promenaderna runt Råstasjön i juni är en ynnest. Det är inget bra näktergalår i år, men jag hörde i alla fall en, på det vanliga stället. Högt och ljudligt, mer galet än vackert, som tropiskt. Den här helgen är det annars golfkurs som gäller. Jag borde förstås ha gått den här kursen för länge sen. Nu har jag spelat utan teknikcoachning i alla fall en halv säsong, och som väntat har magistern en massa saker att förändra. Nu får jag knappt iväg bollen alls, men jag vet att det kommer att lossna och att det är guld värt på sikt. Han tror på mig och säger att bara är "små detaljer" att jobba på, även om det absolut inte känns så. Men kort sagt lär jag mig otroligt mycket, men det kommer ta ett tag innan jag kan praktisera det. Den här dagen har varit en riktig kick, trots att det regnat nästan hela dagen. Ännu roligare är att det nu äntligen bara en vecka kvar tills vi åker till Gotland. Jag har sett fram emot det så grymt mycket i flera månader. Nu verkar det också som om det är högtryck på väg, som planerat. Snart ligger jag och flyter i Östersjön.

Kaka söker maka?

Ursäkta, jag kan inte hålla mig. Jag måste få delge en kontaktannons igen, från mitt favoritforum Mitt i: "76-årig handikappad man, intresserad av musik och kärlek, söker 76-årig handikappad kvinna, som också intresserad av musik och kärlek." Det är ju nästan episkt.

Tid, massor av tid

Livet börjar gå in i sommarläge. Från att ha haft en väldigt späckad kalender – i alla fall av och till – har jag nu plötsligt inte så mycket allt inbokat. Inomhussäsongen är över, så nu finns inga måsten på vardagskvällarna längre. Till och med helgerna är fria framöver. Det känns nästan lite tråkigt, men också ganska skönt.

Idag hade vi ett möte fram till 16 på Berget (ett annat kontor på området) och sen var det ingen idé att åka tillbaka igen, så jag fick skjuss hem av Mattias och var hemma redan vid 17. Jag kan inte minnas när det hände senast. Det kändes så otroligt lyxigt! Kvällen har varit väldigt lång, eller i alla fall mycket längre än mina vardagskvällar brukar vara. Jag började med att sätta mig i fåtöljen och läsa ut min bok, sen åt jag lite och sen färdigställde jag ett projekt som påbörjades för typ ett år sen, innan jag gick och tränade. Det där med ett år, det är pinsamt men sant. Jag har valt ut ett gäng bilder från det digitala arkivet och fått dem printade. Jag har köpt ramar till dem. Sen har det hela blivit liggande i bokhyllan.

I förra veckan tog jag tag i projektet att sätta in bilderna i ramarna (ja, du hör, det är låg nivå här), i förrgår arrangerade jag bilderna i lite olika varianter på golvet, och idag satte jag äntligen upp dem.

Där är den. Väggen.

Det var inte jobbigt, det tog inte lång tid. Det blev heller inte perfekt, eftersom jag inte har tålamod att mäta så petnoga, men det blev bra. Nu sitter jag och ser min fina samling från platsen i soffan. Ser ett porträtt (ja, faktiskt) på min älskade katt, offpiståkning i Niseko, ett gotländskt fiskeläge och magnifika Mount Fitz Roy. Bland annat. Förutom att det är väldigt vackra bilder är de valda med omsorg och samtliga förknippade med väldigt starka och positiva minnen. Jag kommer att bli glad varenda gång jag går igenom den tidigare ganska anonyma och meningslösa passagen från hallen till vardagsrummet.

Det är bara för bedrövligt att det har tagit så lång tid! Jag tycker inte att jag generellt är en oföretagsam person. Men det är väl bara så, att vissa saker liksom hakar upp sig.

Grönt och skönt

Det är nästan så det börjar bli dags för den där champagnen. Den som jag skulle dricka när jag kände mig riktigt glad igen. Jag tycker faktiskt att det mesta i livet ser ganska ljust ut för tillfället.

Idag har försommaren äntligen, äntligen kommit, men sedan några veckor har det varit lummigt, ljusgrönt och blommigt. Trots att jag har levt så många år blir jag lika överrumplad av årstiderna vartenda år. Lika barnsligt glad blir jag av att cykla, sitta ute och fika (idag: Stora Skuggan) och sätta på mig skor utan strumpor.

Jag är glad över att ha betat av en massa måsten och några lite jobbiga saker, både jobb- och fritidsrelaterade; det känns skönt. Idag är dessutom den första dagen på över en vecka som jag känner mig frisk - efter ännu en av mina mystiska förkylningar, eller vad det är, då jag är lindrigt sjuk men väldigt länge - och jag känner mig bra igen efter det ryggskott (typ) som slog till tidigare i veckan. Hemmet är i god ordning, jag är långledig (Kristi Himmelsfärd) och har haft en bra blandning av ensamtid och umgänge, av aktivitet och slapp vila.

Jag är också glad över min relation med Matte. Det vill säga den nya formen av relation vi har. Han har inte försvunnit. Han finns kvar och jag har fortfarande tillgång till valda delar av honom. Vi sågs igår och käkade middag och umgicks. Förra helgen spelade vi golf tillsammans. Det lutar åt att det blir precis så bra som jag tänkte mig.

Det finns andra saker som är glädjande också. Det finns fågelsång och vitt vin, bra böcker att läsa, roligt på jobbet och Bayern Munchen på tv. Varför leta fel? Ibland blir det bara enkelt.

Om att säga sitt hjärtas mening

Igår sa jag till någon som på sätt och vis står mig nära, men som jag å andra sidan egentligen inte alls känner: "Du är en viktig person i mitt liv". Och så gav jag honom en kram, och det hela kändes så jäkla bra att jag fortfarande är glad. Det kändes bra eftersom det var en lite oväntad - djärv om man så vill - sak att säga till någon man inte har en privat relation till. Men framför allt kändes det bra eftersom jag verkligen menar det och att det togs emot på rätt sätt. Jag alla bli ännu bättre på att säga såna där saker. Det känns viktigt.

I rätt riktning, åtminstone

Jag kan nästan säga att jag börjar komma ut på andra sidan. Tiden har gått lite, jag har varit väldigt upptagen med saker och inte hunnit eller orkat tänka så mycket. Idag när vi träffades på gymet blev jag bara glad, inte glad och sorgsen som tidigare.

De första dagarna kunde jag för mitt liv inte återkalla känslan som ledde fram till mitt beslut. Jag kom absolut inte ihåg vad det var som känts dåligt och ohållbart, jag såg bara alla bra saker och kände mig bedrövad. Nu har jag börjat komma i kapp mig själv, så att jag inte bara vet förnuftsmässigt att jag gjort rätt, jag känner det också. Även om det fortfarande är väldigt sorgligt.

Men för mig är det verkligen skönt att vara själv. Det är härligt att vakna tillsammans, men det är väldigt skönt att vakna själv också. Jag njuter ohämmat av att styra min tid till hundra procent. Det kan bli lite väl ensamt ibland, men den mesta tiden är det ett övervägande positivt tillstånd.

Vad det sen beror på kan man ju verkligen ifrågasätta.

För övrigt väntar jag ihärdigt på våren. Det är så man vill be de stackars knopparna och hukande vitsipporna om ursäkt för att det är så oförskämt kallt. Man vill be fåglarna sjunga ändå, och solen att stanna lite, lite längre när den väl tittar fram. Man vill slänga upp vinterjackor och stövlar på vinden, dricka eftermiddagskaffet i trädgården och cykla med uppknäppt jacka. Men än är vi inte där, och det är inget annat att göra än att vänta.

Det kommer inte kännas helt bra förrän den riktiga våren och värmen kommer, för då vet jag att lyckan tar överhanden oavsett hur sorgligt allting är. Jag har en halvflaska skumpa i kylen som jag har tänkt dricka nästa gång jag känner mig riktigt, riktigt glad. Men än är vi inte där - heller.

En mycket sorglig vändning

Det blev inte alls som jag trodde. Jag känner mig bara ledsen och ensam och ångerfull, trots att det var jag som valde. Men mest av allt är jag besviken på mig själv, som slänger bort en sån pärla till man, som skulle kunna fortsätta att ge mig kärlek och närhet och all frihet jag skulle be om - bara jag lät honom.

Jag menar, var annars ska jag kunna hitta en man som aldrig har skäggstubb, bor två km bort, alltid luktar gott, sover tyst och alldeles stilla, inte snusar eller röker? Som köper blommor, aldrig är sur, kommer och tittar på mig när jag spelar match, har vuxna barn, inget skit i bagaget, är vältränad? Som är så trygg i sig själv att han både kan gråta och vara oändligt snäll utan att vara mesig? Och som älskar mig?

Det är bara det att det inte gick längre. Jag insåg efter mycket moget övervägande att jag av någon störd anledning inte längre är kär nog för att kunna fortsätta. Jag är störd och/eller så är det en massa andra faktorer som styr, som jag inte rår på.

Det enda jag kan tänka på nu - eller snarare känna - är att livet har tagit en ny vändning (igen) och den här gången känns det inte ett dugg bra. Taktiken är att låta tiden gå ett tag. Allting går över.

Söndagskväll i Lamino-fåtöljen

Om det var något aprilskämt i tidningen i morse så missade jag det. Jag är en typiskt lättlurad person; omisstänksam.

Jag känner mig just nu som en ganska slö person också. Jag har haft massor av tid över idag för att träna - springa en sväng eller gå till gymet - men jag har i stället ägnat mig åt ett hejdlöst slappande och ätit kebab till middag, trots att jag hade massor av tid till att laga mat också, egentligen.

Nu ser jag - faktiskt - fram emot den kommande arbetsveckan, och inte bara för att den är kort. Jag ser också fram emot påsklovet och på lite längre sikt mot flygeln på hästgården på Gotland som jag har bokat veckan efter midsommar. Jag ska åka dit med min syster och systerson. Det är ju fullkomligt genialt, om jag får säga det själv.

Ljust och bra

Igår var en jättebra dag, och idag också för all del. Igår jobbade jag från hemmakontoret i Nacka, vilket var väldigt trevligt. Kul att träffa kollegorna och vistas i mina gamla, kända domäner. Anledningen till att jag var där just igår var att jag hade utvecklingssamtal och det i sig var positivt. Det resulterade bland annat i att jag kommer att föreslås att kliva upp ett steg i vår career pathway. Den formella beskrivningen på min nya nivå tror jag bland annat innefattar att jag är "Senior Business Consultant", och det låter väl aptitligt? Nu måste jag ärligt säga att det där inte betyder speciellt mycket för mig egentligen, men den positiva och intressanta effekten blir att kraven och förväntningarna höjs ett snäpp.

Det hände andra roliga och bra saker under dagen också, men det kanske allra roligaste var att en gammal kund ringde och pejlade läget inför eventuellt kommande uppdrag, och frågade också om hon kunde rekommendera mig till en kollega. Vi har inte haft på flera år, men det var ett väldigt lyckat projekt vi arbetade tillsammans med då för ett antal år sen, och vi fick väldigt bra kontakt, även på det personliga planet.

Dagen avslutades med ett body balance-pass - mycket jobbigt, ny release - och lite kvalitetstid med Matte som sen for iväg för att åka till fjällen. Ännu en långhelg för mig själv.

Idag har det varit riktigt vårväder, och jag har sett årets första fjäril. En rolig dag på jobbet avslutades med en spontanträff med kära, kära Jossan och värdefullt samtalande över ett glas vin, eller var det kanske två?

Det var ju vårdagjämning igår - inte undra på att livet känns lättare!

Nu laddar jag dock för den kommande årsmöteshelgen som jag inte odelat ser fram emot. Det är många svåra frågor som är aktuella just nu, och många som är frustrerade och ifrågasättande här och där. Jag har svårt att förstå varför vissa blir så arga. Vi jobbar ju alla hårt och så gott vi kan, mot samma mål dessutom. Kan man tycka. Men jag hoppas att jag oroar mig i onödan och att det i stället blir konstruktivt och trevligt. Skövde, here we come.

Splendid isolation?

Jag är så kallad gräsänka under en långhelg, men i stället för att tänka: "åh, vad tråkigt" tänker jag: "åh, vad skönt". Jag förvånas över hur pass överväldigande känslan av frihet är, och jag inser självklart att det inte är så det ska vara.

Jag sticker förvisso inte under stol med att jag har vissa dubier kring den långsiktiga hållbarheten i min relation, men det är något annat också. Behovet - eller ev bara den intensiva viljan - att vara själv, styra min tid själv, tror jag har blivit ännu starkare på senare år. Om det är något som har med livet-efter-Peter att göra eller om det är något som växer med åldern kan jag inte svara på. (Med Peter upplevde jag dock ingen som helst känsla av instängdhet, så det har knappast med den historiken att göra.) Det är inte heller så att jag drar mig undan fram omvärlden och aldrig vill träffa någon, det är mer nånting med det vardagliga; att komma hem från jobbet och ha en obokad kväll för mig själv utan kravet att ens höra av mig utan bara göra precis vad jag vill. Att vakna och äta frukost själv utan att behöva småprata med någon eller vara trevlig.

Det är inte så att jag lider av att ha frukostsällskap när jag har det, och det är jättehärligt att vakna långsamt och snooza tillsammans. Jag uppskattar även opretentiösa, degiga vardagskvällar när vi bara hänger ihop. Men det är något som händer när jag är fri från detta - och jag måste tyvärr välja ordet "fri" för att beskriva - som eventuellt (eventuellt!) väger ännu tyngre. Jag måste naturligtvis väga och värdera noggrant om det verkligen är så.

Varför har jag blivit så här? Och då menar jag inte blivit som i "blivit på sistone". Jag har alltid varit enstörig av mig. Det ligger knappast i människans natur, eller i en objektiv beskrivning av ett rikt liv. Jobbigt läge, jag måste gå och lägga mig.

kvalitetshelg

Min helg var perfekt. I fredags kväll, när jag kom hem så där lagom efter-arbetsveckan-mosig visade det sig att M skulle på aw och jag fick kvällen för mig själv, med tupplur i soffan, lite ostrukturerat tv-tittande och allmänt slappnade.
M utlovade att komma med frukost och färskt bröd kl 10 i lördags, men eftersom jag vaknade redan 8.30 chockade jag mig själv med att sticka ut och springa! Sen blev det kvalitetstid på förmiddagen med bland annat bra samtal (förvisso om inte helt positiva saker, men bra ändå) innan vi stack iväg och gjorde en massa grejer. Bland annat var vi och tittade på gulliga små lamm på Överjãrva gård, fikade på det utmärkta cafet i handelsträdgården vid Ulriksdals slott och promenerade i vårsolen.
När vi kom hem glodde vi på friidrotts-vm på tv - det är nåt visst med att titta på tv på dagtid, speciellt om det är sport. Det är så förknippat med helg.
Vi lagade god middag (kött!) och drack vin och gick och la oss ganska tidigt. För mig som är kvällstrött finns det inget mervärde i att vara uppe extra länge på helger. Jag tycker att det är skönt att gå och lägga mig när jag blir trött helt enkelt.
Söndag var matchdag. Då måste jag ladda och vara i fred och gå på promenad på förmiddagen, så även den här dagen. Vi gjorde en förvånansvärt bra match och pressade de obesegrade serieledarna till en femsetare. Jag gjorde en bra match också; det var skönt efter en rad mediokra eller rentav dåliga insatser på sistone.
Jag hann med ett besök hos min kära syster också och hennes lilla familj som har utökats med ytterligare en katt, en mycket tjusig sak. Normala människor har väldigt tät kontakt med sin familj och ses ofta. Jag gör inte det tyvärr, trots att jag trivs väldigt bra just med syrran. Mer av sånt.
Nu är arbetsveckan i full gång igen. Det känns riktigt bra på mitt nya uppdrag. Men mer om det en annan gång.

Dagdrömmer

Jag längtar tillbaka till DN. Nappade av någon anledning på ett erbjudande att testa SvD en månad, men det är en plåga att inte ha rätt tidning till frukosten. När jag har testat Svenskan tidigare, eller läst den hos mamma på somrarna, har jag tyckt att det varit helt ok, men nu känns den som... som ett skavsår. Kulturdelen är hemsk. När jag kommer över DN på ett fik eller kvarlämnad på pendeltåget kastar jag mig över den och läser den med samma känsla som en alkis som får sin första, efterlängtade återställare för dagen. (Eller, vad vet jag om alkisar, men du fattar...)

Solbrännan från semestern har bleknat, känslan från mina promenader vid havet börjar gå samma öde till mötes. Första veckan efter det att jag kommit hem var jag så underbart pigg. Jag hade några nätter den veckan då jag inte sov så mycket, men jag kände mig verkligen fräsch och frisk. Nu är det mer normalläge. Jag tar gärna en tupplur på tåget hem från jobbet, är otroligt seg på mornarna och har vissa hemska svackor på jobbet ibland när det känns som om jag skulle kunna döda för att få gå och lägga mig en stund.

Det är bra att åka bort helt enkelt. Jag är väldigt sugen på att sticka iväg snart igen. Vart som helst, en sista minuten, i april-maj kanske? Det behöver inte bli så dyrt eller omständligt. I stället för att köpa ett par skor, lite kläder och några restaurangbesök på en månad skulle jag kunna lägga de pengarna på en en resa i stället. Det skulle inte ens vara en uppoffring. Min kompis Kajsa gör så; reser så fort hon bara får tillfälle. Ibland på charter till Turkiet, nästa gång drar hon till Bangladesh eller Namibia. Nu tjänar hon väl mer än vad jag gör, men det handlar nog lika mycket om vad man väljer att lägga sina pengar på. Jag skulle lätt kunna snåla lite och fixa en resesparbössa i stället. Ja, det ska jag banne mig göra.

Teneriffa del 6, med bilder

Söndag 19/2 kl 16.00

På flyget, på hemväg. Hem till slask och vardag och pendeltåg. Men också hem till Matte. Jag har börjat sakna honom mer och mer, och har vi väldigt många tillfällen önskat att han var med mig. I morse när jag tog en promenad, gick ner till stranden och bara såg ut över havet, då kände jag mig nästan sorgsen. Över att han inte var med mig där och då, men också över att det faktum att min semester i vissa avseenden varit ganska misslyckad och nu stod jag där och tog farväl av havet. Jag har verkligen inte vantrivts eller så, men jag hade hoppats så mycket på sol och att få bada i havet, och så blev det bara en enda gång. Men jag skakade det snart av mig, promenerade lite till och gick sen upp och körde ett pass i gymet innan jag checkade ut och hoppade på transferbussen.

Igår blev det också en lite speciell dag. Det var halvmulet på morgonen, men det hängde inte tunga moln över bergen som det brukar - en perfekt dag för trekking. Jag tog bussen upp till Aguamansa som ligger rakt ovanför Puerto Cruz. Söderut är det väl, men det skulle snarare säga "uppåt" om riktningen.

Därifrån utgick en massa vandringsleder av varierande längd, ganska väl utmärkta. Jag valde en som var 6,8 km - lagom och snabbt avklarat, tänkte jag och började gå. Det var väldigt vackert där uppe. En ganska bred grusväg som slingrade längst med bergssidan, mitt i skogen. Dramatiska, branta berg åt ena hållet och dalgången - eller snarare bergssidan neråt havet - på den andra sidan.

So far, so good, tills jag tog fel väg. Den sista skylten jag såg, där det stod att det var 2,5 km kvar, uppmärksammade jag inte att leden vek av på en stig nedåt, utan jag fortsatte på vägen som där började gå uppåt, i serpentiner. Jag hann gå ganska många böjar innan jag började inse att jag gått fel. Det fanns inga som helst tecken på annalkande civilisation, och vid närmare eftertanke var det länge sen jag såg någon ledmarkering...

För att vara på den säkra sidan stannade jag en mycket tjusig MTB-cyklist, också på väg uppåt. Han var inte så bra på engelska, men han gjorde det klart för mig att uppåt fanns det definitivt ingen busshållplats i alla fall. Bara att vända. Eftersom jag var less på att gå började jag småjogga - det var ju utför nu. På några ställen hittade jag spontanstigar, kanske cykelstigar för våghalsiga, som skar serpentinen, så jag tog mig ner ganska snabbt till skylten där jag gått fel.

Leden böjde av lodrätt nedåt, i form av en smal stig. Jag fortsatte taktiken att småspringa, trots att det ganska snabbt började brinna i låren. Men det var direkt njutbart för min träningshungrande kropp. Halvvägs ner kom jag ut ur skogen och ut bland gårdar med stora odlingsträdgårdar. Stigen övergick till asfaltsväg och nu var det inte möjligt att springa längre, bara hålla emot så gott det gick. Vi snackar brant!

Byn var väldigt gullig. Folk red på hästar på gatorna trots att det var vanliga asfalterade bilvägar. Dock tog jag fel beslut igen när jag valde höger i stället för vänster i jakt på busshållplatsen. Jag frågade ändå en man, men han pekade fortsatt nedåt i den riktning jag var på väg. Efter ett tag började jag misstänka att han missuppfattat mig eller jag honom, men jag struttade vidare på de branta gatorna. (Alltså, hur kan folk bo så där? Jag som ändå är hyfsat vältränad hade vissa problem. Ändå var jag glad att jag inte gick uppför, för då hade jag smällt av.) Jag började smått undra hur fan jag skulle ta mig hem igen, och började umgås med tanken på att lifta. Men efter ett tag hittade jag en man till att fråga. Han pratade engelska, tyska och alla möjliga språk, och han visade mig mot en busshållplats som faktiskt bara låg 100 meter bort.

Väl där fanns det ingen tidtabell, och det kändes som om jag var i en håla där det potentiellt skulle kunna gå en buss om dan. Men jag gick in och frågade på en bar och fick veta att den skulle komma efter en kvart, och det gjorde den också. Det var inte alls långt kvar till Orotava där jag skulle byta buss och som jag hade i sikte hela tiden när jag gick, men jag var ändå glad över att jag inte behövde gå hela vägen.

Så, det gick bra till slut, men när jag kom ner till stan hade solen försvunnit bakom ett envist, retligt molntäcke som liksom tidigare dagar ligger precis över land, med kanten precis längst med vattenbrynet. Så där missade jag sista chansen att sola, men jag är ändå glad över att jag gjorde den där utflykten. Jag hade inte velat åka hem utan att ha sett bergen.

Det svider rejält i låren idag. Flygplan är tråkiga.

------

Så, bilder:

Havet, stranden

Moi

Tuffaste djuret på djurparken

Okej, kanske ännu lite tuffare.

...och den tuffaste bilden på hela ön. Vill ha!!

Klänningsfynd 1

Klänningsfynd 2

Skogspromenad (innan jag gick vilse)

Teneriffa del 5

Torsd 16/2 kl 14.42

Förutom ett outhärdligt, smäktande flöjtspel i min absoluta närhet är livet väldigt bra idag. Hela förmiddagen låg jag i en solstol på hotellet. Precis lagom varmt, precis lagom länge (för hudens skull). Testade ett dopp i poolen - svinkallt! Hellre +15 i havet än +18 i en jävla pool. Usch!

Sen gick solen i moln och jag tog bussen till Santa Cruz i stället. Nu skiner solen här i stället och jag har för första gången kunnat gå runt utan kofta och sjal eller jacka.

Det här är en riktig stad, mer stad än Puerto de la Cruz, som ändå är otroligt mycket mer stad än Los Cristianos. Här finns gågator med bara affärer och turisterna är helt klart i minoritet.

Det blir nog inte så jättemycket shopping, men det är ändå tillfredsställande för ett proffs som jag att få gå runt i butiker, prova lite saker här och där, förkasta det mesta. Det finns gott om lågprisbutiker här à la Lindex, men bara det faktum att det inte är Lindex gör dem aningens mer intressanta.

Jag köpte faktiskt en otroligt cool klänning redan igår, när jag skulle byta buss i Santa Cruz på hemvägen. I stället för att stå ute och frysa ihjäl hoppade jag över en avgång och gick in i det gigantiska varuhuset som ligger precis vid bussterminalen. När jag väl kom till rätt avdelning, med lite mer ungdomliga kläder, fick jag den välbekanta, rusiga känslan av nästan lycka när jag såg mig om, såg fina saker överallt och visste knappt var jag skulle börja. (Detta händer bara utomlands, i alla fall för mig.)

Det råkar vara rea nu också.

I slutänden blev det bara den där enda klänningen. Provade en del annat också som var fel storlek eller inte satt perfekt. Och det mesta i 36 var urplockat, i alla fall från rean. Men jag är nöjd ändå. Det stod typ "Karin" på den där klänningen. Får lägga upp en bild på den sen när jag kommer hem, som en riktig modebloggerska. (Det är bara det att min smak inte alltid har så mycket med mode att göra.) Nu ska jag äta min croissant med kalkon.

16 feb kl 18.45

Tillbaka på hotellet och njuter av öl och snacks från supermercadon i mitt kvarter, och av en ganska usel romarriketfilm. Den ser ut att vara från 50-, 60-talet. Allt är väldigt färgglatt och skådisarna spelar över så det står härliga till. Undrar om det inte är Anita Ekberg jag ser? Kanske är inte Movies4Men en så pjåkig kanal ändå?

Jag utforskade inga stora arealer av Santa Cruz, och det var siesta mesta tiden så många affärer var stängda, men det gör inget. Jag hittade EN affär som kompenserade för övriga. Hittade en sån när jag var i Nice också; en sån där man får hjärtklappning av. De hade nästa bara klänningar och alla var fina. Mirakulöst nog begränsade jag mig till en enda. Bild kommer på den också.

Jag har för övrigt bytt bok efter Nesbö, till "something completely different". Det är en journalist som skildrar livet i Nordkorea genom intervjuer med desertörer. Extremt intressant och helt jäkla otroligt allting. "Nothing to envy". Rekommenderas.

Fredag 17/2 kl 19.35

Denna fantastiska dag avrundas med hotellrumssupé bestående av manchego, bröd och öl. Lyssnar på musik.

För första dagen känner jag mig helt frisk.

För första dagen har det varit varmt på riktigt, så att jag har kunnat gå i t-shirt och barbent.

För första dagen har jag legat på stranden och badat i havet.

För första dagen har jag tränat i hotellets gym, och det var nästan löjeväckande lustfyllt. Kroppen är full av energi och lust att arbeta, dvs träna. (Men jag tog det lugnt förstås, jag är inte stålmannen.)

Låg på hotellterassen på förmiddagen för det var så blåsigt, men när jag gick in till stan för att äta lunch märkte jag att det var varmt, underbart sommarvarmt. Gick längst havet bort. Mellan min strand och hamnen är det ett märkligt område, egentligen bara en stor grusplan som används som parkering. Men längst ut mot vattnet går det en cementerad väg, eller snarare mur eller nåt. Det är rejäla vågor som rullar in och slår upp mot stenblocken nedanför. Mäktigt och absorberande på nåt vis, det där med havet.

Åt en långsam, njutbar lunch i solen nere i hamnen, eller vad det är, sen gick jag tillbaka till min strand, Playa Jardin, som jag är väldigt förtjust i och kunde ligga nån timme till innan molnen kom. Havet var inte alls kallt, säkert +18 eller så. Det var nog inte långt ifrån röd flagg för det var stora vågor och strömt som tusan, men höll man sig nära stranden gick det bra. Barnsligt kul och en ren lycka. Nu var det extra efterlängtat också, så det kändes som en ynnest om det så bara blir en dag.

Teneriffa del 4, typ

Eftersom det ar sa dyrt med internettid har pa hotellet har jag bytt taktik och kommer att skriva ikapp mina handskrivna anteckningarn nar jag kommer hem i stallet. Men jag kan rapportera att sedan sist har jag badat i havet, blivit frisk, atit kanin och gatt vilse pa ett berg. I morgon aker jag hem igen. Rapporter om blotsno och elande hemma - jag skulle hellre stanna!

Teneriffa del 3

Nagot ska jag val saga om gardagen ocksa:
Jag tog en av de manga bussarna ner till Los Cristianos och halsa pa pappa, styvmor hennes bror och brorson. Att det skulle vara varmare och soligare pa sydkusten: pyttsan. Det var mulet och typ 18 grader, men jag har insett att det ar bara att kla pa sig langarmat sa ar det skont att vara ute anda.
Det var en trevlig dag som forflot i sakta mak. Vi strosade, drack sangria och at en sen lunch. Jag fick min paella till slut, men den var ett skamt. Otroligt snalt med grejer forutom ris. Men det var bara en av manga saker som forstarkte mitt intryck - som for ovrigt stammer med mina forutfattade meningar - att de dar stallen ar oerhort turistiga och ganska ocharmiga. Restaurangera ar dyrare, personalen oengagerad, det draller av forsaljare som forsoker kranga klockor och solglasogon utan nagon som helst framgang.
Men, som sagt, vi hade det trevligt anda och det ar kul att ha varit dar.
Nu ska jag ut i solen. Ja, hor och hapna, jag vaknade upp till bla himmel idag och raknar med att det gar att ligga lite pa solterassen i alla fall pa formiddagen. (Alldeles for kyligt och blasigt for stranden, tyvarr.) Sen far dagen utveckla sig precis som den vill.

Sjukdomsrapport: Hade aterigen ratt sa besvarande huvudvark igar, men idag ar det battre igen. Jag ar pigg i alla fall, och hade i morse till och med aptit for frukost.
Fortsattning foljer.

Teneriffa del 2

I tisdags gick det av nagon anledning inte att komma at Blogger, och igar var jag pa utflykt hela dan, men har en en recap:


Man 13/2 kl 20.05
Observationer: Man ser verkligen mest bara gamla manniskor, inte bara bland turisterna. Folk kor valdigt frascha bilar, men uteslutande smabilar, framst franska och tyska. De fa yngre par man ser gor som man ser pa andra stallen i sydeuropa: gar och haller om varandra; han med armen runt hennes axlar, hon med handen i hans bakficka.

Djurobservationer: Inte sa manga, men det finns ett gang hangaround-katter har pa hotellet som jag har sett att nagon matar. (Nej, jag har inte klappat dem.) Nere vid stranden sag jag en massa fina odlor, och pa eftermiddagen idag sag jag till min forvaning en skock getter som gick och betade pa andra sidan vagen och vallades av en man med tva hundar (en getaherde?).


For ovrigt har jag redan varit ute och atit, en omelett. Jag har ingen aptit och inga hungerskanslor. Nar jag ar ute som nu pa kvallen fryser jag och vill bara tillbaka till hotellet. Nu nar jag val ar tillbaka ligger jag halvt tackt av overkastet och kinderna blossar. Febern tillbaka, i nagon man.

Min plan ar ingen annan an att fortsatta ploja min Jo Nesbo-bok - har redan last halften av de 700 sidorna. Tv ar tyvarr inget alternativ. Det finns bara tva engelsprakiga kanaler, CNBC och BBC (och tva kanaler som heter Films for men, som visar filmer som innehaller bilar och flygplan; de raknar jag inte). I ovrigt ar allt dubbat eller pa tyska. Suck.

Wish me luck att jag ar battre i morgon.


Tis 14/2 kl 8.35
Det har varit annu en ganska jobbig natt, men jag har i alla fall sovit lite langre stycken i taget och feberdrommarna har inte varit fullt lika skitjobbiga.


Nu nar jag ar uppstigen och nyduschad kanner jag mig relativt prima.


Jag blir starkt av att bara kunna ga ut pa min balkong och se ut over havet som med stor kraft slar in over de dramatiska lavaformationerna. Det ar mest molnigt, men himlen lyser igenom bade har och dar. Det blir bra det har.


Tis 14/2 kl 13.47
Idag har jag redan gjort tva saker jag inte trodde mig om: tittat pa spackhuggarshow och akt dottotag.
Eftersom det var mulet gick jag bort till Loro Parque som ligger max en km fran mitt hotell som jag trodde var en papegojpark. Och det fanns onekligen valdigt manga papegojor dar, och massor av beslaktade faglar i alla varldens farger och utforanden. Mycket vackra. Ara Macao var tuffast - den ser ut som en parodi pa en papegoja, typ.

Men det visade sig att det var en fullfjadrad djurpark. Det var dyrt att ga in, 33 Euro, men da ingick alla shower. Jag rakade komma precis lagom till spackhuggarshowen sa det vara bara att ga in och banka sig.
Det borjade med att beratta och visa en film om den senast tillkomna valen. Det var nagra fiskare i Holland som hittat en ensam, doende val som djurvardare hade lyckats radda till en djurpark, och sen hade den fatt komma hit for att fa vara med artfrander. Jag borjade grata.
Sen, nar showen hade borjat, borjade jag grata igen. Jag blev sa rord over att de dar gigantiska djuren har formagor att lara sig dessa konster pa ratt simpla order fran sina skotare. Och over det uppbara bandet mellan varje skotare och "deras" val. (jag kan verkligen roras till tarar av de mest markliga saker, men sallan av romantiska filmer och sant.)

Taget da? Peter har alltid kallat dem for dotto, du vet de faniga turisttagen i miniformat. (Han korde sana som sommarjobb i Visby i sin ungdom.) Nu sag jag att det verkligen star Trene Dotto pa dem. Hur som helst gar det ett gratistag till djurparken fran stan och tvartom, och det kom ett precis nar jag kom ut fran parken, sa jag svalde stoltheten och hoppade pa utan att vet exakt vart det gick. Men jag hamnade har i stadskarnan och har nu satt mig for att ata lunch pa strandpromenaden precis vid de imponerande havsbassangerna. Hit hade jag anda tankt ta mig under dagen, sa det var vart pinan.
Har varkar det finnas vissa shoppingmojligheter, aven om det ar mest "bazarer" och krimskrams. Ska utforskas efter min serranomacka och lunchol.

Teneriffa del 1

Son 12 feb kl 8.05
Observation 1: extremt manga pensionarer i gaten. Och en och annan barnfamilj. Inga singelresenarer, forutom jag. Ont i huvudet.

Son 12 feb kl 15.17 (lokal tid)
Jag ar framme och antligen pa vag i bussen till andra sidan on. Alskar det jag ser, trots att regntunga skyar vilar over alltihop.
Allvarligare ar att jag ar sjuk, formodligen ordentligt. Ganska saker pa att jag fatt en attack av menigit igen (hjarnhinneinflammation). Jag har oerhort ont i huvudet, det stramar langst med ryggraden och i nacken. Ar sa saker att jag redan pa planet tog mina tva forsta Valtrex, som jag papassligt tog med mig. Sedan nagra timmar ar jag febrig och elandig. Nu vill jag bara komma fram, sa tar vi det darifran.

Son 12 feb kl 20.15
Det verkar jattebra det har. Pa sodra delen av on ar allt brunt, det vaxer inget annat an kaktusar, det ar oerhort kuperat och dramatiskt med raviner och grottor i den losa jorden. Byarna ar dock fargglada, kompakta och ligger nere vid havet, eller klattrar langst bergssidorna, eller bade och.
Pa norra sidan ar det helt annorlunda - frodigt och vackert, med fargstarka blommor, bouganvilla och sant.
Val framme pa hotellet fick jag en fruktjuice av den snalla receptionisten nar hon horde att jag var sjuk. Dessutom fick jag ett dubbelrum, trots att jag bokat enkel, med utsikt mot Teide och mot havet och med eftermiddags- och kvallssol. Det ar stort och fint, det finns till och med bide i badrummet.
Jag ar dock sa sjuk att jag inte orkade sa mycket mer an att komma i ordning och ga ut och ata pa forsta basta stalle eftersom jag inte atit nat vettigt pa hela dagen. (Nappade inte pa erbjudandet om flygplansmat for 180 kr.) Jag at en pizza som bestod av 80 % ost och drack en lokal ol, Dorada. Fick i min drygt halften och satt i feberfrossa, sa jag blev inte langvarig. Nu ska jag bara sova och be en bon for att jag mar battre i morgon.

Man 13 feb kl 19.41
Vid lunchtid ungefar borjade jag antligen kanna av verkan av tabletterna. I princip feberfri, och smartan har bedarrat ordentligt. Men natten var inte kul, kan jag saga.
Efter att ha petat i mig en macka och en kaffe fran den nastan overdadiga frukostbuffen sov jag nan timme till, men sen dess har jag varit pa benen, om an i sakta mak.
Jag borjade med att ga pa en ganska planlos promenad som inleddes vid stranden, som ar bara nagra hundra meter bort. Det ar valdigt vackert och mysigt pa en gang. Just nu kanns det som jag skulle kunna bara sasa runt har en vecka och bara vara och lasa bocker. Ar helt osugen pa utflykter och aktiviteter, men det kanske vander nar jag kanner mig helt frisk. (Om det skulle vara redan i morgon kan jag vara med pa hotellets pilates-pass kl 10.30.)
Det var lite molnigt mitt pa dagen, och lufttemperaturen ar inte sa imponerande, men nar det sprack upp pa eftermiddagen kunde jag ligga ett par timmar i en solstol pa hotellets solterass. Det jag dromt om. Var nere och kande pa havet - kallt - och det var for blasigt for stranden, men det kommer nog det ocksa.
Hotellet ar for ovrigt nastan fantastiskt. Har finns biljardbord, pingisbord, ett litet gym och till och med en squashhall. Pa andra sidan gatan ligger en idrottsplats. Nja, det ar egentligen bara en illa skott grusplan, men den omges av nagot som skulle kunna definieras som en lopbana, och i mitten finns en slaggkastarring. Mina traningsplaner ska nog kunna inforlivas, sa fort jag... ja, du vet.

Dåliga utsikter

Jag börjar vackla vad det gäller min så länge emotsedda semester. Väderprognosen suger. Det har varit svalt på Kanarieöarna i stort den senaste veckan, och utsikterna för nästa vecka är typ 15 grader och en hel del regn.

Det gör mig så förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men det går inte att göra ett skit åt det annat än att åka dit och hoppas på det bästa.

Jag har varit förberedd på att det kan vara lite svalare och ostadigare där jag ska bo, men det finns inte i de bilder jag har målat upp att jag ska gå runt med paraply och tjocktröja en vecka. Skit samma om det är på fint hotell, obegränsade sovmornar och en massa bokläsning, om jag inte får ligga i solen och bada i havet. As!

Men, som sagt, allt kan hända. Det kanske blir underbart ändå, eller...?

Frånsett detta bakslag är jag ganska nöjd med tillvaron. Idag har jag lagt sista handen vid det projekt jag jobbat med de senaste månaderna, i och med presentation av vår slutrapport för styrgruppen. Alla nöjda med resultatet. Och det känns oerhört tillfredsställande att verkligen avsluta något (till skillnad från flera av mina andra projekt som jag aldrig lyckas bli av med). Samtidigt har jag börjat mitt nya liv som Södertälje-pendlare. Sedan förra veckan är jag nu på heltidsuppdrag hos en helt ny kund. Allt är nytt. Företaget, människorna, produkterna, det jag ska jobba med. Det är oerhört frustrerande att inte kunna göra någon nytta, utan bara hänga på och insupa allt som bara går. Det är å andra sidan ett stadium som måste passeras och som knappast kan förkortas.

Det känns nytt och fräscht i alla fall, och rejält. Jag har fått ett eget skrivbord, passerkort, dator och välkomnas som en i gänget. Som ett nytt jobb helt enkelt.

Men jag börjar med att åka på semester en vecka. I regn.

Äntligen uggla

Om man läser den här bloggen har man troligen uppfattat att jag är förtjust i fåglar. Jag gillar alla djur (nästan) men har en speciell faiblesse för just fåglar. De är vackra, fascinerande, låter fint och finns i en stor mångfald, som lockar sådana som mig att försöka lära sig och få se och höra så många olika som möjligt. Jag är absolut ingen fågelskådare eller någon som gör omvägar för att få syn på ännu en art att bocka av på nån lista, men om jag är ute i naturen ser och lyssnar jag för att försöka lära mig mer.

Jag har länge trånat efter att få se en uggla. De är verkligen lite coolare än andra fåglar, och svåra att få syn på. Men nu har jag fått uppleva mitt första ugglemöte, med en ståtlig slaguggla. Vid min lokala sjö, där väldigt många fåglar håller till, finns det nästan alltid fågelskådare som man kan ta vägledning av. När de står med sina gigantiska kameror och/eller kikare och väntar vet man att det är nåt på gång. Oftast brukar de spana efter vattenrallen, som jag vet att jag har skrivit om förut, men nu i helgen när jag gick förbi stod det två stycken på ett helt annat ställe, med siktet riktat uppåt, mot ett träd, i stället för in i vassen.

Högt uppe i en tall satt den och... ja.. ugglade. Man hade fin utsikt från marken, men jag fick också låna en kikare och se inzoomade bilder från de riktiga entusiasterna jag pratade med där. Den har tydlig hållit till där i några veckor, av och till. Jag ska gå förbi i helgen igen och se om jag kan få syn på den. Här kan man se en otroligt spännande (?) film på förmodligen just denna uggla.

Den som läser den här bloggen har förmodligen också uppmärksammat att jag ska åka till Teneriffa. Jag är löjligt laddad för denna, möjligen rätt så triviala resa, mest för att det är första gången jag faktiskt lyckas ta mig iväg på en solsemester mitt i vintern. Och, hey, det är nu bara:

Jag och dr House

Vi har sen volleybollträning på tisdagar och när jag kommer hem är jag trött men inte så att jag kan sova. Jag måste sitta uppe ett tag och bara vänta på att kropp och huvud växlar ner och då har jag tagit för vana att titta på House som börjar kl 23. Det är naturligtvis fånigt och orealistiskt och likadant varje gång - en dödssjuk patient kommer in med symptom som är omöjliga att diagnostisera, men efter 50 minuter har någon, oftast House själv, knäckt gåtan och patienten blir botad. Ändå ser jag på det med behållning.

Dr House är hjärtlös, cynisk och hämningslöst politiskt inkorrekt, men jag gillar honom för att han är en sanningssägare, helt orädd för konflikter och har förmåga att backa och erkänna när han faktiskt har fel. Jag skulle inte vilja vara som dr House, men kanske 10 procent som han. Idag är jag närmare 0 procent House, och det är verkligen inte bra.

Jag skulle också behöva vara lite mer Bamse, Madonna, Anja Pärsson och ett gäng andra - och det bästa av mig själv.

Bra kväll, bra framtidsutsikter

Jag har gjort något för mig så ovanligt som att laga mat. Jag tycker jämt att jag ska bli bättre på att laga mat och lägga i frysen och/eller ta med som lunchlåda till jobbet, men det blir liksom aldrig.

När jag kommer hem på kvällarna är det dels så att jag ätit ordentligt på dagen och inte behöver äta mer än typ flingor eller gröt (dvs. jag behöver inte laga kvällsmat), dels ska jag oftast iväg på någon träning eller nåt annat som gör att jag inte hinner. Och inte prioriterar. Det blir i princip bara på helgerna jag eller vi lagar mat, och inte alltid ens då. Igår kväll blev det till exempel indisk take-away.

Men nu har jag lagat mat, om man kan räkna soppa som matlagning. Jag kom hem tidigt, har varit själv hela kvällen, och har inte tränat, utan i stället ägnat mig åt att slutföra det veckolånga projektet att städa lägenheten och fixa med krukväxter. (I min egen utpressningstaktik ingår knepet att dammsugaren inte får ställas in i städskåpet förrän hela lägenheten är städad, och det är ytterst sällan jag gör allt i ett svep.)

Jo, soppa är väl mat? Framför allt är soppa gott och väldigt enkelt och snabbt att göra. Jag förfräste en gul lök i kastrullen, hällde ner ett gäng potatisar och en sötpotatis och kokade ihop med buljong. Sen krydda och mixa med crème fraiche - klart! Jag är extra nöjd med att jag använde båda mina växter i köksfönstret; basilika och en nånting med små chilifrukter på.

För övrigt är jag oerhört nöjd med vår match igår - jag fick mvp-priset i vårt lag - och med att jag har fått ett nytt "jobb" (dvs. kunduppdrag) som verkar jättekul och är långsiktigt och med att jag snart, snart ska åka på semester. Jag ser nästan löjligt mycket fram emot min Teneriffa-resa. Jag ska gå i sandaler och dricka vin på uteservering, bada i havet och åka lokalbuss till olika ställen där man kan vandra eller titta på saker. Det finns faktiskt i min föreställningsvärld att det kanske inte är toppenväder hela tiden, och att det kommer att finnas hotellgäster som går upp klockan 7 och tingar solstolar vid hotellpoolen. Jag kan också tänka mig att jag kommer att få lite långtråkigt och att hotellfrukosten kanske består av sötsliskiga, äckliga saker utan fibrer. Jag är förberedd. Men springskorna och en massa böcker ska med, det finns gym på hotellet. Jag ska bo i en stad där man gå i affärer och sånt om det inte är strandväder. Det kan inte bli annat än helt underbart! 12 februari, yesss.