Jag sticker förvisso inte under stol med att jag har vissa dubier kring den långsiktiga hållbarheten i min relation, men det är något annat också. Behovet - eller ev bara den intensiva viljan - att vara själv, styra min tid själv, tror jag har blivit ännu starkare på senare år. Om det är något som har med livet-efter-Peter att göra eller om det är något som växer med åldern kan jag inte svara på. (Med Peter upplevde jag dock ingen som helst känsla av instängdhet, så det har knappast med den historiken att göra.) Det är inte heller så att jag drar mig undan fram omvärlden och aldrig vill träffa någon, det är mer nånting med det vardagliga; att komma hem från jobbet och ha en obokad kväll för mig själv utan kravet att ens höra av mig utan bara göra precis vad jag vill. Att vakna och äta frukost själv utan att behöva småprata med någon eller vara trevlig.
Det är inte så att jag lider av att ha frukostsällskap när jag har det, och det är jättehärligt att vakna långsamt och snooza tillsammans. Jag uppskattar även opretentiösa, degiga vardagskvällar när vi bara hänger ihop. Men det är något som händer när jag är fri från detta - och jag måste tyvärr välja ordet "fri" för att beskriva - som eventuellt (eventuellt!) väger ännu tyngre. Jag måste naturligtvis väga och värdera noggrant om det verkligen är så.
Varför har jag blivit så här? Och då menar jag inte blivit som i "blivit på sistone". Jag har alltid varit enstörig av mig. Det ligger knappast i människans natur, eller i en objektiv beskrivning av ett rikt liv. Jobbigt läge, jag måste gå och lägga mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar