Snart: Mind the gap

Jag varit på några exotiska resor, två bara i år, men nu ska jag till London och det känns nästan lika exotiskt. Eller snarare: jag ser fram emot det lika mycket och har nästan lite resfeber.

Att resa i Europa är väl knappast särskilt märkvärdigt. Det är lättillgängligt, man kan flyga till London för några hundralappar över en helg om man vill. Men den där staden har ändå ett magiskt skimmer för mig. Jag har varit där kanske 4-5 gånger, men senast var det för säkert 15 år sen. Ändå är känslorna starka. Jag älskar tunnelbanan, att allt känns lite skitigt och ingrott. Jag älskar fönstren som man drar upp för att öppna och smala hotelltrappor som är klädda i heltäckningsmatta - alla såna hopplösa företeelser. Jag läntar efter att få köpa degiga trekantsmackor till lunch och sätta mig i en park och titta på sjöfåglar i dammen. Vandra runt lite planlöst. Shoppa saker som inte går att hitta hemma.

Jag får inte alls samma känsla av andra städer. Tvärtom är jag en av få som inte omedelbart älskar Paris och Rom - de gör inte så mycket för mig, jag kan inte greppa dem och jag känner mig inte hemma där.

Jag var mycket noga med att boka ett hotell med fri wifi, så det är inte omöjligt att det kommer en inlägg eller två därifrån.

Luften har gått ur

För första gången, vad jag kan minnas, är jag in i märgen trött på att jobba ideellt. Jag vill bara inte längre.

Alltsedan mellanstadiet, då jag debuterade som aktiv i elevrådet, har jag varit engagerad i saker. Jag har konstant suttit i ett otal styrelser, elevkårer, varit mentor, coachat och utbildat. Jag har hjälpt till, ställt upp, fixat och administrerat. Just nu står det mig plötsligt upp i halsen.

Allt är inte jobbigt, allt hänger inte på mig, men tillräckligt mycket. Även i åtaganden som inte är så betungande ruvar problem. Överallt problem. Jag orkar inte med det, alla dessa problem gör mig illamående, och jag vill bara fly från allt. Jag vill bara vara fri; jag vill råda över min fritid och göra sånt jag vill, inte sånt jag måste (eller upplever att jag måste).

Varifrån det här kommer, och varför det kommer just nu, vet jag inte riktigt. Min korta och enda mandatperiod i det nationella förbundets styrelse gjorde definitivt sitt till. Det var där allergin mot problem utvecklades och jag har inte blivit kvitt den. Utöver det är det nog en kombination av flera saker. Så här efter sommaren, när semesterkänslan fortfarande hänger kvar, åtminstone som ett skirt minne, är frihetslängtan extra stor. Och just den perioden råkar sammanfalla att väldigt mycket ska fixas och komma på plats, till exempel inför en idrottssäsong som ska sättas igång. Dålig kombo.

Dessutom spelar det faktiskt in att jag börjat spela golf och blivit besatt av det. Jag vill lägga min lediga tid på att träna eller spela golf, så länge säsongen nu tillåter. Jag vill spendera mina helger på att gå sköna 18-hålsrundor, inte åka på träningsläger eller sitta hemma och administrera.

Jag vet inte, det kanske går över. Eller så har jag bara blivit less. Jag har dragit mitt strå till stacken, minst sagt, och nu finns det ingen energi kvar längre till att jobba för andra.

På tal om det måste jag nu övegå till att förbereda styrelsemötet i morgon kväll. Jag är ju trots allt ordförande.

Vad ska man tycka?

I morgon kommer Obama till Stockholm. Det tycker jag är lite fint. Det blir trafikkaos och kostar samhället miljarders, säkert, men jag tycker ändå att det är fint. Jag gillar verkligen honom (såvitt jag kan bedöma från min horizont).

När vi var i Panama bodde vi två nätter på ett litet hotell med bara amerikaner. Och det var verkligen litet, bara 6-7 rum, så det blev så att vi pratade med alla; rentav umgicks på kvällarna när alla hängde i restaurangen/baren/verandan/lobbyn. Ett par som vi satt och pratade en del med, och som vi tyckte var trevliga om än överdrivet pratglada, frågade oss vad vi i Sverige tycker om Obama. Vi svarade entusiastiskt att vi gillar honom. (Även om det så klart finns kritiska röster, men nog är det väl så att hans framtoning och politiska inriktning känns ganska behaglig och bekant for oss.) Det var uppenbarligen fel svar. Det satte igång en mycket lång och upprörd monolog (om än framförd av två personer, mer eller mindre i mun på varandra).

Det var ganska plågsamt att lyssna på, eftersom det var så onyanserat och lätt besvärande att varken få en syl i vädret eller känna att det var lönt att invända om man hade fått chansen. De var ärkerepublikaner som drog alla valser om hur han förstörde deras land, inskränkte amerikanernas frihet och valfrihet, spred lögner, osv, osv. De påstod att konceptet med sjukförsäkringar för de obemedlade bygger på helt falska grunder (och dessutom stjäl pengar från hederliga amerikaner och yada, yada). De hävdade att det inte är sant att en stor del av den amerikanska befolkningen inte har råd att söka vård när det blir sjuka.

Som sagt, man fick inte en syl i vädret, men vad skulle man ha sagt? Även om varken jag eller Kajsa blev övertygade om vad de sa är det ju svårt att komma som en liten svensk och hävda att man vet mer än de själva om hur det står till i deras land. För vad vet man - egentligen? Vad är mediabilder, och stor del av dem är sanna?

Jag tycker att det är ett problem över hvuud taget, när man förväntas ha en åsikt om något. Hur mycket vet man? Hur mycket är egen kunskap, inhämtad från källan? Väldigt, väldigt lite, skulle jag vilja påstå. Jag blir alltid obstinant när folk slänger sig med "sanningar" som saker och inte kan redogöra hur de vet att det är på det sättet. När jag frågar får jag svaret: "Men så ÄR det ju." Jag lovar, det har hänt ett antal gånger. Själv aktar jag mig väldigt noga för att slänga mig med påståenden över huvud taget. Jag tycker nog en massa saker, men jag uttalar dem inte vitt och brett. Skulle jag bli ertappad av någon som ber mig redovisa mina argument och/eller fakta och jag inte skulle kunna svara - det skulle aldrig vara värt det. Men det verkar jag vara ganska ensam om.