Tack Karin

Tack Karin för de fina presenterna. Ett armband - typiskt lyxigt födelsedagsinköp - och en inte lika lyxig jacka från H&M. Den kostade 149 kr! För en jacka! Det är fanimej inte klokt. Men det var precis en sådan jacka jag var ute efter, lämplig för den här mitt-emellan-årstiden när det varken är kallt eller varmt.

Jag köpte också en helt oglamorös lite tygsnutt för att rädda mitt havererade syprojekt. Det körde i diket pga det fullkomligt idiotiska mönstret, som jag pga min bristande erfarenhet följde till punkt och pricka trots att jag egentligen insåg att det var helt galet. Inte gick min supersöm att sprätta heller så jag fick klippa bort och slänga. Håhå jaja. Jag måste bestämt samla mig en stund till innan jag tar upp det där tyget igen.

Dagen inleddes som sagt med fotvård, så nu är mina fötter lena och fina. Hälarna har inte varit så mjuka sen jag var spädbarn tror jag. Gratulationerna har fortsatt att strömma in, framför allt på Facebook förstås. Men jag fick också ett e-vykort från min fd-fd-fd chef, otroligt gulligt.

Snart kommer Peter hem och vi ska gå på bodypump på Vasalundshallen. Sen blir det finfin middag på Regissörsvillan, som förmodligen kvalar in som en av Stockholms bästa restauranger - i vårt Råsunda. Bra dag!!

Tiden som 30-plussare är förbi

Jag fyller år idag. 40 år. Shit.

Men dagen har börjat bra. När jag slog på datorn vid halv 9 hade jag redan fått 13 st grattis på Facebook och nu har det droppat in fyra sms också. Jag ska nog överleva.

Det senaste halvåret eller så har jag känt ett växande obehag faktiskt, åldersnoja. Jag har inte alls sett fram emot den här dagen och det som kommer. Jag har haft oerhört svårt att förlika mig med att jag från och med nu ska vara 40-nånting i stället för 30-nånting. Plötsligt har jag blivit åldersmedveten på ett sätt som jag aldrig varit tidigare; börjat jämföra mig med andra och hur gamla de är (i alla fall de som är yngre). Jag har ojat mig och känt mig rynkig, tråkig och eländig.

Jag kan inte säga att det har gått över direkt, men jag har i alla fall börjat inse faktum och skärpa till mig. Det rimmar verkligen illa med min livsfilosofi i övrigt att hålla på och oja sig och oroa sig över sådant som man ändå inte kan påverka.

Eller, förresten, det är ju inte ens sant. Jag kan förvisso inte påverka hur gammal jag är rent teoretiskt, men jag kan påverka min egen attityd. Och det är väl det jag till slut har börjat med.

Hur som helst ska jag ha en underbar Karin-dag och göra sköna saker och inte jobba. Snart ska jag åka iväg på fotvård, sen kan det hända att jag går och köper en present eller två till mig själv, äter en schysst lunch med ett glas vin till och tar en lång promenad. Because I'm worth it!

Jag orkar

Man ska inte ge vika så lätt. Det är onödigt. Man ska inte tro att man inte orkar, för det gör man.

Exempel 1: När jag kom hem från jobbet sent i fredags eftermiddag hade jag tänkt springa en tur, men väl hemma kände jag mig helt slut, energilös, hungrig och allmänt osugen. I stället för att direkt ta på mig löparpjucken och springa ut la jag mig på sängen och flämtade och funderade på hur jag ens skulle orka gå ut i köket och hitta något att äta.

Men så kom Peter och peppade. "Det är klart du ska ut. Tänk så mycket bättre det kommer att kännas efteråt." Huvudet och kroppen skrek "nej, nej", men jag lyckades på något sätt få den att gå in i klädkammaren och plocka fram kläder. Fem minuter senare var jag ute. Det blev inte det längsta eller snabbaste rundan det här året, men jag sprang uppåt en halvtimme i alla fall. Det var inte jobbigt, snarare väldigt skönt i den fuktiga, kyliga luften.

Exempel 2: Igår gick jag till gymet, för det var också liksom förbestämt. Väl där kände jag mig åter extremt seg, och tänkte att jag väl kunde köra ett kort pass och sen lägga mig i bastun i stället, nu när jag ändå var där. Men så köpte jag en power bar och snackade lite med killen i receptionen (som peppade), och sen blev det ett höjdarpass på närmare 1½ h.

Exempel 3: Jag har aldrig gått på spinning. Jag har varit direkt rädd för att gå på spinning, eftersom alla säger att det är så jobbigt. Men idag lät jag mig övertalas och hängde med - och blev våldsamt övertygad om att det är en förträfflig träningsform, som dessutom passar mig. Jag tog det lite lugnt med motståndet på cykeln för att inte knäckas direkt, men så att jag ändå fick jobba på lite. Det var fantastiskt. Nu ska jag börja med spinning!

Slutsats: Jag orkar. För flera år sedan bestämde jag mig för att jag INTE ska vara en person som säger "Jag orkar inte" om saker. Typ: Gå ner och slänga soporna - inte jobbigt, bara att göra. Nu blev jag påmind.

En mycket bra helg!

sjuk men klok

Jag har aldrig varit med om en höst då jag undgått att bli förkyld. Tycker att jag är vid ganska god hälsa i allmänhet, och nu har jag till och med gjort fåfänga försök att häva i mig c-vitamin, men ändå tog inte mer än en vecka in i september förrän jag åkte dit.

Men till skillnad från tidigare år tillämpar jag nu taktiken att hålla mig hemma, ta det väldigt lugnt, sova mycket.Jag har jobbat en hel del hemifrån, men struntar i pressen och gör inte mer än jag orkar. (Jag har till och med tagit min lindriga sjukdom som en ursäkt för att skjuta upp saker, trots att Luther knackar febrilt på min axel.)

Jag har alltid trott att förkylningar har sin gilla gång, vad man än gör, men jag börjar nu - vid snart 40 års ålder - inse att man faktiskt kan påverka förloppet, i alla fall litegrann. Hittills är jag faktiskt inte särskilt mycket förkyld, mest lite hängig, en anings febrig och ont i halsen (som nu börjar växla över till snuva), och det är kanske så att jag kan hålla det på denna nivå om jag fortsätter ta det lugnt. Och det kanske går över på några dagar i stället för två veckor, som det verkar ta om man kör på som vanligt.

Vi får se, vi får se. Träningsläger i helgen blir det nog inte i alla fall, tyvärr. Kanske kan jag hålla mig hemma i stället och SY. För nu har jag köpt två tyger som jag är otroligt sugen att omvandla till klänningar enligt mina inköpta mönster. Jag kanske kommer att omvandla detta till en syblogg där jag visa upp mina alster?! Eller... kanske inte...

Tacktal till lägenheten

Det är så underbart att komma HEM. Speciellt efter en ganska lång arbetsdag, som idag. De sista stegen fram till porten går jag med lätta steg, hur trött jag än är. I hissen upp ler jag för mig själv och när jag stänger lägenhetsdörren bakom mig infinner sig det stora lugnet.

Jag får ta av mig skorna och strumporna, av med alla klädesplagg som kan tänkas bli skrynkliga, sitta åt eller få knän; på med något mjukt. Jag tar gärna av mig smink också, byter linser mot glasögon. Sen kan jag strosa runt här hemma och rå mig själv - eller eventuellt rå mig själv i sällskap av Peter - göra vad jag vill, sitta vid köksbordet, sitta i tv-soffan, sitta i vardagsrummet och läsa en bok.

Extra lyxigt är att ta en dusch. Inte därför att jag har varit ute och sprungit eller därför att jag behöver, utan bara därför att jag vill. Ett glas vin kan man tänka sig också, en onsdag.

Hemma är bäst.