Jag var själv, på Kreta. Men jag kände mig inte ensam en sekund. Dels var jag omgiven av otroligt trevliga greker, jag hade norska grannar jag pratade med, men framför allt umgicks jag med olika viktiga människor digitalt. Allt var perfekt: vädret, hotellet, hotellets läge, mitt rum, mina utflykter, mina löprundor tidiga mornar. Jag befann mig mer eller mindre i lyckorus under hela veckan. Framför allt på kvällarna, när jag ner och satte mig i en solstol på den öde stranden, i kvällssolen, och bara njöt; satt och läste, drack rosévin och såg ut över havet.
Jag skrev inget från semestern, jag hade inte tid. Jag var i en bubbla. Egentligen borde jag inte skriva nu heller, för jag befinner mig i känslostorm (igen! Det senaste halvåret har fanimej varit exceptionellt.) Det är bergochdalbana - igen - men mest upp. Det handlar förstås om förälskelse, men av det omöjliga slaget. Det finns tusentals ord att sätta på det, men jag låter bli.
Ändå vill jag dela med mig av några rader. Jag kan ha dem att se tillbaka på om jag någonsin skulle betrakta mitt liv som något annat än rikt och kraftfullt. De dagarna kommer ju, så klart, men nu är de långt långt borta. Havet är också långt borta - men nära.
