10-månader-till-nästa-sommar-känsla

Jag lider av en lättare släng efter-sommaren-depp. Det kanske är så här varje år vid den här årstiden, jag minns inte, men just nu känns det som värre än vanligt. Det känns extra jobbigt att värmen och ljuset drar sig tillbaka och att friheten och den obokade tillvaron får ge vika. Tempot har skruvats upp rejält på jobbet, och jag kan redan nu säga att det blir en väldigt intensiv höst. Och så börjar det bokas upp en massa saker på kvällar och helger, saker som ska fixas. Åtaganden.

Allt detta kräver en massa energi, som jag känner att jag inte har. Jag vill sticka huvudet i sanden, skita i allt – eller i alla fall det mesta. Just nu ångrar jag bittert att jag tar på mig en massa saker hela tiden. Jag vill inte göra nånting alls. Vill inte ens spela volleyboll, eller i alla fall inte gå på träningar sena kvällar på bestämda dagar.

Det kommer att gå över, som det alltid gör. Får jag gå och sura och gruva mig några dagar kommer jag att kunna ta mig samman, sen kommer jag att hitta tillbaka till glädjen och energin och kunna disponera min tid bättre.

Det jobbiga när jag känner så här är att allt känns så tungt och jobbigt också. Jag tycker att tillståndet i världen är förfärligt, och blir bedrövad och arg över att läsa tidningen. Det är så mycket misär och orättvisor överallt – svält och krig och förståndshandikappade 11-åringar som stoppas i fängelse i Pakistan. Miljöförstöring, fattigdom och knark. Och mer triviala saker som att folk i välfärdsländer stressar, bantar och mår dåligt.

Men, äh, så jäkla farligt är det inte. Jag ska inte klaga. Och är det något jag har tagit på mig som jag absolut inte vill göra eller bara mår dåligt av, då kan jag faktiskt låta bli. Jag kan svika, banga och dra mig ur, och ingen kommer att dö eller lida allvarlig skada av det. Faktiskt.

Den bästa sommaren

I morgon är det definitivt slut på det ljuva livet. Och då menar jag inte bara att OS är slut, utan att sommaren i en bemärkelse ändar. Jag provjobbade lite redan förra veckan - var på kontoret bara torsdag och fredag - men efter den här helgen är alla tillbaka och jobbvardagen börjar på allvar.

Det är segt och bedrövligt, men jag kan å andra sidan se tillbaka på en fantastisk semester. Den har varit annorlunda, men den bästa semestern jag kan minnas. Jag har varit bortrest den mesta tiden, det är det som är ovanligt, och jag har gjort så fina, bra saker med fina, bra människor, det är det bästa. Denna kalla och regniga sommar har jag lyckats pricka in att vara på ställen med nästan bara fint väder; jag har badat som en tok, fått solblekt hår och ätit merparten av mina middagar utomhus.

Camilla och Jossan i vårt tillfälliga hem på Utö.

Efter den strålande inledningen på Utö åkte jag ner till västkusten och mor och svärfar, och lyckades pricka in de tre-fyra bästa dagarna på hela sommaren där. Kungshamn och Smögen är så idylliskt och unikt - som ett annat land - och man måste säga att vara i havsbandet en strålande sommardag är svårslaget. Vi åkte båten ut till en öde kobbe och låg och solbadade en hel dag, åt goda middagar, spelade golf, fiskade makrill (tyvärr resultatlöst) och tog det allmänt väldigt lugnt. Det var fina dagar.

Minuter innan vårt första nakenbad

Efter att ha varit hemma och vänt ytterligare några dagar åkte jag och Kajsa på en fantastisk roadtrip i cab till Danmark. Vi hade bara bokat färjan Göteborg-Fredrikshamn och två spridda hotellnätter, i övrigt improviserade vi. Och allt blev bara så otroligt bra. Hela Jyllands kust är en enda lång sandstrand, kantad av mysiga byar och småstäder. Vi lyckades pricka in några riktiga pärlor, och trivdes dessutom otroligt bra i varandras sällskap. Det är första gången vi reser tillsammans, så det var lite av en chansning, men jag hade förvisso inte förväntat mig annat än att det skulle gå jättebra.

Vi har nakenbadat i Atlantens vågor, druckit en hel del dansk öl, Captain Morgan och rosévin, berättat våra livshistorier för varandra och morgonjoggat på oändliga sanddyner. Korsvirkeshusen vi letade efter hittade vi i supermysiga Nyborg, som vi övernattade i efter det att vi börjat vända hemåt och österut igen.

Saltrum strand, 400 meter bred eller så. Sanslöst.

Mellan alla trippar (nästan i dubbel bemärkelse) har jag spelat en massa golf. Jag tränar och tränar, fortsätter tyvärr att blanda succé med magplask, men jag vet att jag har det - och jag får höra det om och om igen av min hjälte till "personlig tränare" som uppvisar samma tjurskalliga envishet som jag i att få ordning på min teknik. Det är konstigt egentligen att jag är så enveten, men belöningen i att få till ett riktigt bra slag - och ofta flera, många i rad - är berusande. Jag ger mig inte.