Jag lider av en lättare släng efter-sommaren-depp. Det kanske är så här varje år vid den här årstiden, jag minns inte, men just nu känns det som värre än vanligt. Det känns extra jobbigt att värmen och ljuset drar sig tillbaka och att friheten och den obokade tillvaron får ge vika. Tempot har skruvats upp rejält på jobbet, och jag kan redan nu säga att det blir en väldigt intensiv höst. Och så börjar det bokas upp en massa saker på kvällar och helger, saker som ska fixas. Åtaganden.
Allt detta kräver en massa energi, som jag känner att jag inte har. Jag vill sticka huvudet i sanden, skita i allt – eller i alla fall det mesta. Just nu ångrar jag bittert att jag tar på mig en massa saker hela tiden. Jag vill inte göra nånting alls. Vill inte ens spela volleyboll, eller i alla fall inte gå på träningar sena kvällar på bestämda dagar.
Det kommer att gå över, som det alltid gör. Får jag gå och sura och gruva mig några dagar kommer jag att kunna ta mig samman, sen kommer jag att hitta tillbaka till glädjen och energin och kunna disponera min tid bättre.
Det jobbiga när jag känner så här är att allt känns så tungt och jobbigt också. Jag tycker att tillståndet i världen är förfärligt, och blir bedrövad och arg över att läsa tidningen. Det är så mycket misär och orättvisor överallt – svält och krig och förståndshandikappade 11-åringar som stoppas i fängelse i Pakistan. Miljöförstöring, fattigdom och knark. Och mer triviala saker som att folk i välfärdsländer stressar, bantar och mår dåligt.
Men, äh, så jäkla farligt är det inte. Jag ska inte klaga. Och är det något jag har tagit på mig som jag absolut inte vill göra eller bara mår dåligt av, då kan jag faktiskt låta bli. Jag kan svika, banga och dra mig ur, och ingen kommer att dö eller lida allvarlig skada av det. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar