Ändlöst med puder

Jag som brukar skryta med att jag är klarar jetlag så bra har faktiskt vissa problem den här gången. Inte så farligt, dock. Jag är oändligt trött på kvällarna bara, och har sovit lite halvdåligt de senaste nätterna, men det är egentligen ingen fara.

Tröttheten beror förstås också på att jag är ute hela dagarna och PUMPAR PUDER! Det är inget uttryck jag trodde att jag någonsin skulle befatta mig med, eftersom jag i ärlighetens namn inte är någon fullfjädrad skidåkare, men det är faktiskt precis det vi håller på med här. Det är så underbart, sanslöst mycket snö, och varje dag man kommer ut på berget har det kommit ny och det är lika orört och fluffigt igen. Det är helt obeskrivligt att skära/surfa fram i ett flera decimeter tjock lager av lätt, luftig lössnö som står som en sky runt en, sköljer över kroppen och ansiktet och hamnar i munnen om man inte passar sig.

Vi åker uteslutande off pist, vilket innebär en del skråande och stakning och/eller bärande av skidor när man ska tillbaka till liftarna igen. Mitt atletiska sällskap tycker bara att det är kul och en del av charmen. Själv stånkar jag och stönar och sliter mig fram, men jag måste erkänna att det är värt att få åka på stora, stora fält med bara lite gles skog där ingen annan har åkt.

Det är så mycket annat som är fantastiskt också. Byn är mysig, om än totalt nedlusad av australiensare. Vårt hus är jättefint och bekvämt och vi äter god och spännande mat. Vi är alla fyra helt frälsta i det här landet. Man vänjer sig liksom inte vid att det står en välkomnande, leende person och borstar av liften innan man sätter sig på den, och en annan som tar emot en och tackar så hjärtligt när man kliver av.

Och så finns det sådana här underbara detaljer som toaletterna. Förutom att de har inbyggd bidé (om man så önskar) så är sitsen i de flesta fall uppvärmd. I vårt hus spolar de automatiskt när man reser sig upp. Idag var vi till och med på en offentlig toalett där locket öppnades automatiskt när man öppnade dörren till båset. Japan i ett nötskal, liksom.

I morgon väntar sista skiddagen, vilket är sorgligt men bra för kroppen.

Kort rapport från snödjungeln

Det här stället har allt - även trådlöst internet!

Jag sitter i vår saccosäck och dricker öl i väntan på att vi ska ut på byn och äta middag. Lagom fin efter en helt osannolik första skiddag.

Allt här handlar om snö. Allt är täckt av snö, inbäddat i snö. Gatorna i byn är inramade av tvåmetersvallar, med små uppskottade gångar fram till husen. Och det kommer nytt hela tiden. Men framför allt är det förstås snön på berget det handlar om. Jag har aldrig varit med om den här sortens lössnöåkning förut. Det är enormt mycket lössnö i pisterna, för de hinner inte preparera i samma takt som det snöar igen, och skogen ska vi bara inte prata om. Man forsar fram i ett oändligt fluff; stannar man står man till knäna i lössnö - även med skidor på fötterna. Det är nästan overkligt.

Att vi dessutom befinner oss i Japan gör det hela ännu mycket bättre. Maten är fantastisk, innvånarna är oändligt gulliga och servicen oklanderlig.

Och det här är bara första dagen!!

uppslukad

Ursäkta. Ursäkta för min långa frånvaro.

Om man inte är rädd för låta klyschig skulle man kunna säga att 2010 har börjat med en rivstart. Men det är förvisso inte helt och hållet sant. Det har varit ganska bra tempo hela tiden. Jag hade inget långt jullov att komma tillbaka ifrån, utan jobbade på i mellandagarna med full sysselsättning. Å andra sidan var det många lediga (helg-)dagar också, så jag fick min beskärda del av ledighet och långa sovmornar, så jag klagar inte.

Det som ändå får mig att skriva om rivstart är jag sedan den gångna veckan befinner mig i två stora projekt, som var och en i princip borde kräva nästan heltid. Dessutom har jag ett tredje projekt, men som inte kräver så mycket operativ tid från just mig, och ett fjärde, som jag nu i veckan hoppade av med omedelbar verkan. Men det ska nog gå. Det som trasslar till det lite just nu är jag mitt i allt åker iväg på semester i två veckor - ja, det närmar sig med stormsteg; mindre än en vecka till avfärd - vilket gör att jag dessutom måste jobba i förväg och planera för uppbackning.

Angenäma problem, dock.

Jobbet i fokus, som vanligt. Faktum är att jag lägger väldigt mycket av min energi och mitt engagemang där och det kan man säkert ha åsikter om, men det är inte på grund av plikt eller dumhet, utan därför att jag uppriktigt tycker att det är väldigt roligt och extremt utvecklande. Jag tycker snarare att man kan åsikter om alla de som går omkring på jobbet, där man ju tillbringar en majoritet av sin vakna tid, och inte engagerar sig eller tycker att det är tråkigt. De är mer sorgliga än jag, tycker i alla fall jag.

På tal om jobba är det faktiskt det jag ska övergå till nu, trots att det är söndag. Det beror i det här fallet på att jag tog mig friheten att skolka i fredags och åka till Romme i stället. Pjäxorna behövde värmas upp - om exakt en vecka ska de forsa fram i Hokkaido-puder.