En sorglig, nattlig upptäckt

Jag hade en väldigt trevlig middag här igår - med grillning, trots att det är typ minusgrader. När mina gäster hade gått slog jag på tv'n ett tag och upptäckte att det visades porr på en av filmkanaler jag har gratis nu under oktober. Satt och tittade en stund, men det var så sorgligt dåligt och direkt avtändande. Nu kanske det här var en extra dålig produktion, vad vet jag, men ändå. Tjejer som krampaktigt försöker se kåta och nöjda ut, utan att lyckas för fem öre, och killar som man inte ser huvudet på som mekaniskt kör ut-och-in i lite olika varianter. Om nu är så sådana här filmer formar unga människors uppfattning om sex blir jag orolig för mänskligheten.

Kajsa och jag pratade om det idag när vi var ute på en långpromenad i det fantastiska vädret - hennes Runkeeper visade att vi gick över en mil - om att sätta barn till världen. För majoriteten av mänskligheten är det en absolut självklarhet (och i vissa fall rättighet, vilket har diskuterats på ett intressant sätt i DN på sistone). För mig är det allt annat än självklart. Det finns förvisso mycket i den här världen som är spännande, utvecklande och positivt men jag undrar om det inte väger över åt sådant som pekar käpprätt utför. Jag tyckte att det var jobbigt att vara tonåring, men det var nog ändå ingenting mot den verklighet som dagens unga lever i. Och då menar jag förstås inte bara synen på sex. Den värld vi lämnar efter oss är verkligen inte mycket att vara stolt över.

Å andra sidan, det är väl inget nytt. Så har väl varje generation tänkt, och livet går ju vidare ändå. Man anpassar sig.

Kajsa och jag konstaterade för övrigt också att det idag är exakt två månader kvar innan vi åker till Indien. Just saying...

Pippin

Vårt vandringspris (bästa spelare-priset) är med mig hela veckan och får bland annat titta på "Ensam mamma söker" med mig.

Go go Goa

Jag tycker faktiskt att jag är ganska optimistisk av mig, eller försöker vara. Det händer dåliga saker ibland, bakslag och misslyckanden av olika slag. Folk blir irriterade på mig eller tycker att jag gör mindre bra ifrån mig. Jag försöker verkligen att inte grotta ner mig i sånt, utan försöker se om det finns någon lärdom att dra ifrån det. Om inte, lämna det bakom mig. Jag gillar inte sånt som tar energi från mig.

Däremot gillar jag förstås sådant som ger energi. Det är säkert också så att jag frossar i sånt i detta forum, men det får vara som det vill med det. (Det är ju min blogg, jag bestämmer.) Således unnar mig att rulla mig i bland annat följande:

• Idag på trottoaren kom en man fram emot mig och sa: "Excuse me. You look very, very good." Jag tänkte direkt: "Åh, nej, vad vill ha nu? Ska han tigga pengar?" Men det kom inget mer, han gick bara vidare. "Thank you." (Speciellt klockan halv sju en måndagskväll.)
  
• Jag blev utsedd till matchens lirare på vår match igår, och jag fick till något så sällsynt som ett poänggivande block. För icke volleybollspelare: Jag är inte så lång. Det krävs perfekt tajming och ganska mycket spänst för mig att blocka (stoppa) ett anfall och dessutom få bollen att gå i golvet på andra sidan, men det var vad som hände. Vardagsmat för vissa, extrakul för mig.
  
• Allra roligast är förstås att Kajsa och jag ska åka till Indien! Vi bestämde oss lite hux flux och bokade två veckor i Goa över nyår, trots att det är svindyrt att resa då. Det kommer att bli fantastiskt. Av alla resemål vi dividerade mellan kändes Indien plötsligt som ett jättebra alternativ, trots att jag aldrig riktigt varit så sugen på att åka dit. Men just Goa verkar vara något av "Indien light", vilket kanske är en bra introduktion för mig.

När jag berättade för mamma om vår resa sa hon: "Ja, ja, där är det ju varmt och skönt" (sarkastiskt), och sen började hon prata om magsjuka. När jag berättade samma sak för pappa sa han: "Åh, vad roligt. Det ska väl bli intressant?"

Vi är alla olika.

Nu ska jag äta gröt och sen titta på "Ensam mamma söker", som jag ser med skräckblandad förtjusning. Om det är på måndagar...? Min tv-koll är inte den bästa.

Körigt

Det är förstås inte bra att komma hem från jobbet närmare halv nio på kvällen, men känslan är ändå på något sätt positiv. Det är skönt på ett lite sjukt sätt att sitta kvar de där sista timmarna på kontoret och få saker gjorda. Som vanligt var det jag och Mattias som satt kvar, och jag kunde åka med honom hem.

Men på det hela taget är det för mycket. Kombinationen med en extremt uppbokad fritid gör inte saken bättre. Jag har inte varit hemma, min värdefulla, tomma hemmatid. Igår när jag kom hem vid framåt 22 satte jag igång att städa. Det var kanske också lite sjukt, men samtidigt så himla skönt. Jag har inte hunnit städa och hålla ordning, vilket får mig att må direkt dåligt. Har bara skjutit upp det i väntan på någon slags andrum. Men nu när jag kom hem och insåg att jag ändå inte skulle kunna gå och lägga mig direkt körde jag ett litet race så att det blir lite finare och fräschare. Det kändes betydligt skönare att gå och lägga mig efter det, och bättre att vakna. Av ungefär samma skäl brukar jag prioritera att bädda på mornarna, trots att det nästan alltid blir lite bråttom. Det är bara för sunkigt att komma hem till en obäddad säng.

Framöver blir det lite lugnare på kvällarna och helgerna i alla fall. Det har liksom klumpat ihop sig de senaste veckorna, och har varit en hel del kul också, men jag föredrar nog lite mer luft.

Det enda jag har bokat i helgen till exempel är att träffa Kajsa och diskutera eller kanske rentav planera om vi ska åka nånstans över jul- och nyår. Hon har varit på mig om det i flera veckor, och det är onekligen en bra idé eftersom det är många lediga dagar. Jag måste bara känna och tänka efter vad jag egentligen tycker om tanken, hur mycket det kan få kosta och hur länge jag är bekväm med att vara borta. Det borde egentligen bara vara att säga: Yes, vi kör. Vet inte riktigt varför jag inte känner så. (Det har inte med Kajsa att göra, snarare nån av faktorerna tid eller pengar.) Får återkomma.