Dator darling

Okej, jag erkänner. Jag har för första gången (det är det som är erkännandet) tittat på webb-tv. Det är väldigt omodernt av mig och allt det där, men eftersom jag inte tittar så mycket på tv över huvud taget ser jag sällan något behov.

Men nu missade jag utmärkta SVT-produktionen "Morden" i onsdags och njöt av att kunna se om den nu, när jag hade tid och det inte fanns något annat att se på tv.

Det är förstås förträffligt och en outnyttjad resurs. Men det som slog mig mest är hur mycket jag älskar min dator. Den är verkligen underbar och den förgyller mitt liv. Jag är ingen extremsurfare, men jag älskar att sitta med min laptop i knät i soffan och ha tillgång till - allt. Sitta och skriva. Interagera med folk.

Don't worry. Jag älskar människor också. Och djur.

IT-mamma

På tal om min blogg på jobbet:

Min mamma berättade på telefon häromdagen att hon hade fått ett infall och googlat ("gågglat") på mitt namn. Då hade hon bland annat fått upp min jobb-blogg och läst i den och lät lite imponerad. Det tyckte jag var gulligt.

Hon är gullig, min mamma, det måste man säga.

Sammanfattning

Nej, tusan vad jag är dåligt på att blogga. Jag bloggar en del på jobbet, i och för sig, men jag försöker hålla datortiden utanför jobbet så begränsad som möjligt. Och då blir det så här.

Men om jag ska summera vad som hänt på sistone är det väl att vårt badrum är klart, sedan ett par veckor tillbaka. Det är fortfarande några småsaker som ska fixas, och man får vänta i över 5 minuter på varmvatten, men i övrigt är det fullt funktionellt. Och jättefint. Jag fick bestämma att golvet skulle vara brunt, det är jag extra nöjd med tror jag.

På jobbet har jag haft en intensiv period, som varit pressad mest därför att jag gör så otroligt många saker samtidigt. Jag jobbar inte över så mycket - det har jag inte tid med - men det tar mycket kraft att minutplanera och vara effektiv, när jag försöker hålla så många bolla i luften samtidigt. Men jag gillar det. Jag trivs otroligt bra nu, och det känns som om det är ganska bra drag för alla, efter en seg inledning på hösten.

Mycket fokus läggs på vår stundande semester. Över månadsskiftet januari-februari åker vi med kära, kära Fabian och Anna till Japan för en veckas skidåkning i Niseko och knappt en vecka i galna, underbara Tokyo. Det gör faktiskt att det är ganska lätt att så ut med att det blir mörkt för kl 16 och allt det där tunga som egentligen dominerar just nu.

Ja, och så blir det mycket volleyboll förstås. Jag har haft ganska många domaruppdrag på sistone - två idag till exempel - och det har känts riktigt bra. Det har lossnat lite faktiskt. Sådant jag tyckte var så oändligt svårt förut är lite mer överkomligt nu.

Nästa spännande projekt är mitt mentorprogram. På tisdag ska jag träffa "min tjej" för första gången, det ska bli oerhört kul. Jag kommer inte kunna skriva så mycket om det här, eftersom jag inte kan lämna ut någonting om henne, men några reflektioner blir det förstås.

Jag återkommer om det. Nu ska jag finkamma köket efter något sött.

Vink, vink (?)

När man åker båt ska man vinka till varandra - är inte det konstigt? Folk står på däck på finlandsfärjor, skärgårdsbåtar och färjan till Djurgården och vinkar och vinkar till folk på land eller på andra båtar. Seglar man förväntas man hälsa på mötande segelbåtar inom ett visst avstånd.

Jag menar, så är det ju inte någon annanstans i samhället. Vi vinkar inte från bussen till människor på trottoaren. Hälsar inte på mötande cyklister, om de så kommer på en meters avstånd.

Ja, jag tänkte bara på det när en av otaliga Viking Line gled förbi utanför fönstret i morse.