Swinglish

Nu är ju inte engelska mitt modersmål, så jag kanske inte kan uttala mig, men jag tycker mig ändå kunna avgöra att det finns vissa ord och begrepp på engelska som har en speciell klang eller känsla, och då det känns som om det inte finns någon riktigt bra svensk motsvarighet. Ett sådant ord som jag verkligen gillar är "empower". När jag blir empowered av skitbra musik har jag svårt att hitta ett bättre sätt att beskriva det än just så.

Ett annat exempel är "ignorant". Det brukar man väl översätta med "okunnig", men det känns ändå som om det betyder lite mer på engelska. Eftersom det bygger på ordstammen "ignore" låter det som om en "ignorant" person inte bara saknar kunskap, utan dessutom är någon som inte bryr sig om att upplysa sig själv; en nonchalant okunnighet. Men det är ju bara vad jag tror. Borde kanske fråga någon engelskspråkig. Ja, banne mig, jag frågar Howard.

Jag säger inte att engelskan alltid vinner över svenskan - det finns förstås exempel på motsatsen. Men jag reflekterade över ytterligare en sak när jag läste DN:s reportage igår om den lysande novellförfattarinnan Jumpha Lahiri och såg att den bok jag har läst översatts till "Den indiske tolken". Låter inte "Interpreter of Maladies" lite intressantare?

Väldigt rent mellan tårna

Jag har ytterligare ett problem med mina duschvanor, förutom att jag fastnar omoraliskt länge i väldigt varmt vatten. Det är att jag inte kommer ihåg om jag har tvålat in till exempel fötterna eller inte. När jag böjer mig ner för att tvåla foten får jag ofta en dèja vu-upplevelse: "Gjorde jag inte det här alldeles nyss?" Och det gjorde jag nog.

Problemet är inte att jag får väldigt rena fötter, utan att jag är lite bekymrad över hur otroligt okoncentrerad jag uppenbarligen är när jag står där. Jag anser mig inte ha kontrollbehov, men lite obehagligt är det när man drabbas av sådana där luckor, när man inte har en aning om vad man nyss gjorde.

Men man kanske ska bejaka det i stället. Hjärnan jobbar på av sig själv - det kanske man kan se som någon slags kreativitet?

Löpartrauma, episod 1 av ?

Idag kom jag äntligen iväg på joggingtur. Jag har sprungit några spridda gånger i vinter, och då har det gått så lätt och varit så skönt. Idag var det inte så. Det där med löpsteg och flow kändes mycket avlägset, jag kände mig tung och ospänstig.

Men man skulle ändå kunna säga att jag kommit igång nu. Jag kommer att behöva alla möjliga incitament för att springa, i alla fall så länge det är kallt, mörkt på kvällarna och går så trögt som idag. Men jag börjar med att deklarera här: nu har börjat löpträna igen. (Så där, nu kan jag inte backa.) En annan metod är att anmäla mig till några tävlingar. Om jag garskar upp mig tillräckligt för att anmäla mig till halvmarathon igen så borde det blir fart på mig. Jag måste då nämligen träna för att nå under två timmar, vilket inte är omöjligt men kommer att kräva betydligt mer träning än förra året. En annat bakhåll jag funderar på att rigga för mig själv att anmäla mig till Spring Cross som går redan i maj. Då får jag verkligen ligga i.

Men inte idag. Nu firar jag i stället, i sann epikuréisk anda, triumfen över att jag alls kom iväg med att dricka ett glas vin. Fullkomligt logiskt?

Sluta dissa, börja hissa

Det är populärt att skälla på SJ. Och på SL, SAS, Saab, SEB och allsköns företag och institutioner, som om de vore djävulen själv.

Jag tycker inte om gnälliga människor. Dessutom har jag just haft en väldigt positiv upplevelse av SJ. Så här:

I söndags skulle jag alltså resa till Katrineholm för ett domaruppdrag. Men just den eftermiddagen stod all södergående tågtrafik stilla på grund av en olycka någonstans vid Älvsjö. Mitt tåg skulle i bästa fall avgå en timme för sent, vilket skulle innebära att jag skulle komma på tok för sent till matchen. Det gör man inte till en kvartsfinal. Jag ringde domartillsättaren som i all hast trollade fram en ersättare som kunde ta sig dit med bil, och av min tågresa blev inget alls.

Idag fyllde jag i ett formulär för reklamationer på SJ:s webb och frågade artigt om man fick pengar tillbaka, eftersom jag inte "kunde" utnyttja resan. Efter 1½ fick jag ett personligt svar från Pernilla som berättade att jag kommer att få pengarna återbetalade till mitt konto.

Det var väl inte så pjåkigt? Jag blev imponerad. Men det kanske egentligen säger mer om min inställning till SJ och dylika aktörer - det var väl ett helt rimligt agerande av vilket företag som helst, men jag hade inte förväntat mig det.

Så, det var kanske inte så mycket att tala om trots allt.

All you need is...

Jag behöver bli bättre på att ta med matlåda till jobbet.
Jag behöver ta tag i löpträningen.
Jag behöver definitivt inte mera kläder, men är ändå sugen på ett par nya jeans eller så.
Jag behöver vår och vårkänslor, tussilago och fågelsång.
Jag behöver dra mitt strå till stacken om det här ska gå.
Jag behöver lära mig franska ordentligt.
Jag behöver klippa mig.
Jag behöver nog gå och lägga mig.

Mes skis sont volées

Ja, då var man hemma igen efter sex dagars strålande sol i Serre Chevalier (en dag med halvmulet). Det är alltid skönt att komma hem till svensktalande, välfungerande hemma där man kan äta riktig frukost, sova i skön säng och komma åt internet. Men det har varit otroligt bra och jag känner mig inte mätt på skidåkning faktiskt.

Vi åkte på charter, vilket visade sig ha både för- och nackdelar. Det dåliga var att det chartrade planet innehöll enkom skidresenärer och det blev övervikt på planet - trots att alla specialbagage var bokade i förväg och fick väga max 8 kg. Detta hade till följd att vissa skidor, bland annat mina så klart, helt enkelt inte kom med på planet. Detta uppenbarades dock först efter 40 minuters förvirrat väntnade och kaotiskt letande à la Italia på Turins flygplats.

Skidorna kom fram till slut, efter två dygn och inte ett, som det var sagt från början. Däremot fick jag bara åka på mina egna lagg i två dagar innan de blev stulna utanför after skin, och jag fick återigen bege mig till skiduthyrningen. Någon påpekade för mig att jag nog borde göra en polisanmälan för att kunna få ut på försäkringen, och det gick ju också som på räls - inte. Vår reseledare sa att vi skulle gå till gendarmerie national i grannbyn, där de dessutom pratade engelska, men det var två fel av två möjliga. Jag lyckades i alla fall förstå att jag skulle tillbaka till Briancon där vi bodde för att anmäla på den vanliga polisstationen där. Efter att han väntat på bussen tillbaka i 50 minuter och ytterligare lite trassel lyckades jag faktiskt göra en anmälan på skolfranska och jag har nu en stämplad rapport som jag hoppas kunna ha nytta av (där det står att mina stavar var av märket "Scoth" och att jag bor på "Raisundavorgen", men ändå).

Förutom dessa missöden var resan otroligt bra. Fördelen med charterkonceptet är att man har en massa folk att hänga med, vilket faktiskt förgyllde resan en hel del. En av de varmaste, soligaste dagarna ordnades en fantastisk picknick i backen och vi satt och pimplade vin och åt pastasallad och brie större delen av eftermiddagen.

Ja, det var den korta versionen. Nu väntar vardag igen. Först ska jag dock ta en tripp till Katrineholm.

I hjärtat av city

Kulturhuset äger. Det var länge sen jag var här, men jag slås igen av hur fantastiskt det är att sitta här. Det är liv och rörelse i läsesalongen, men ändå tyst, lagom tyst. Det är ett bibliotek, men mycket softare än andra bibliotek.

Och just nu uppfyller det så klockrent mina behov. Jag hade ungefär två timmar att slå ihjäl mellan ett möte i stan och middag hos Jossan senare i kväll. Dessutom behövde jag sitta och jobba ett tag. Här sitter jag nu, vid ett helt ok bord med en massa eluttag, så att jag kan jacka in både dator och telefon. Jag kör telefonen som modem och är totalt uppkopplad. Lyssnar på Muse och ser ut över trafiken och vimlet av folk i city. Jag älskar den moderna tiden.

Det finns inte så många ställen i stan, kanske inget, där man bara kan hänga utan att känna att man kanske borde gå efter ett tag, och där det inte kostar något. Jag får faktiskt bara vara här.
Här sitter en snubbe och spelar elpiano med lurar, folk i olika åldrar sitter och pluggar, läser serier, äter apelsin. Vi sitter här som små öar och pysslar med vårt. Utanför fönstren, som är både väggar och fönster samtidigt, mörknar det och myllrar vidare.

Tour de ski

Det är nästan så att jag har lite resfeber. Det är ju positivt. Det var tyvärr rätt så länge sedan jag var på resa, det är det ena, och det andra är att jag bara har varit i Alperna en enda gång. Jag vet inte riktigt vad som väntar.

Å andra sidan åker vi faktiskt charter och det enda jag behöver bekymra mig över är hur sunkigt vårt hotell egentligen kommer att vara. Jämfört med min första alpresa, när vi åkte reguljärt , kommer det bli otroligt enkelt. Vår strapatsrika färd då, mellan Turin och Cervinia, krävde tre olika tåg och slutligen en skruttig Fiat framförd i maxfart av en barmhärtig local. Jag säger bara: Italien! Men ack så charmigt.

Ja, så det kanske blir lite uppehåll nu. Karin goes France, violà.

Bra, bra

Nu har det varit några bra dagar med bra saker:
1. Nu i kväll har jag varit ute en sväng med ett litet men väldigt kvalitativt urval av kollegor.
2. I helgen var jag på promenad med min granne,
3. såg den där jättebra konserten
4. och så var vi på bio, "Slumdog Millionaire", som också var fantastisk.
5. Dessutom bokade vi hux flux en resa till Alperna med avresa på lördag - 3000 spänn för resa och boende kändes helt okej.

Jag är så himla glad över mina kollegor. Och mina grannar. Det är lyxigt att bo några meter från ett gäng riktigt bra och trevliga personer. Vi hänger hos varandra rätt ofta; man kan plinga på när som helst och låna en stol, låna ut en borrmaskin eller gå iväg och ta en fika. Nu gick jag och Kajsa på en ganska lång promenad och snackade non-stop, tittade på domherrar och gjorde upp nya resplaner. För ett tag sen snackade vi om att åka och surfa på Teneriffa. Nu pratade vi om Malta i höst i stället. Det skulle vara jättekul, men det är också så att det inte gör så mycket om det inte blir av för själva idén är så kul. Det kan inte vara jättevanligt att man åker på semester med sin granne (eller nästan åker på semester, eller... äh, du vet jag menar).

Jesse - vilken snubbe!

Det är inte alltid lika roligt att gå på konsert. Ganska ofta blir jag lätt uttråkad, därför att bandet låter precis om på skiva och/eller ger inte särskilt mycket av sig själva. Dessutom brukar jag uppleva en lätt obehaglig känsla av dåligt samvete över att publiken - jag och alla andra - är så oengagerade och ger så lite tillbaka, vilket möjligen är en annan sida av samma sak.

Men igår var det inte så. Eagels of Death Metal kom in på den ganska lilla scenen på Debaser Medis med ett stort leende på läpparna. Jesse Hughes tittade ut över publiken, gick runt på scenen några varv och hälsade på folk längst fram och gjorde en snygg konstpaus innan han drog ned pilotbrillorna och drog igång. Sen var det ett jäkla drag från början till slut.

Nu råkar den här mannen vara en person som bjuder ovanligt mycket på sig själv, men det kändes verkligen som det var äkta kärlek från båda håll. I ett av många mellansnack sa han till exempel: "All these smiles on your healthy cheeks are the most beautiful thing I've ever seen" - inte ironiskt utan från hjärtat. De hade riktigt roligt och vi också.

Jag har blivit duktig på att gå på spelningar. Det blev säkert 6-7 konserter förra året, och då gick jag ändå bara på sådant jag verkligen ville se. Det är sämre ställt med alla utställningar, teaterpjäser och sånt jag alltid tänker mig, men det kanske kan bli ändring på det.

Jag är så handlingskraftig. Jag är inte den som bara snackar. Säger jag att jag ska byta bloggställe så gör jag det. I alla fall den här gången.

Det känns bra tror jag. Nytt och fräscht. Nu ska jag bara avveckla det där hemska, andra stället. Men först gå och kolla på hårdrock på Debaser.