Me like vacation

Jag börjat tycka att det är riktigt trevligt med semester. De första dagarna kände jag mig närmast deprimerad över att värmeböljan tog slut, det regnade och var +13. Men sen slutade det faktiskt att regna och det har varit riktigt varmt och mysigt ute. Igår kunde jag till och med gå och bada och ligga i solen, och allt hamnade plötsligt på rätt köl igen.

Det finns andra fördelar. Jag kan gå upp när jag vill, vilket brukar bli rätt så tidigt ändå så att jag har hela dagarna på mig att göra saker. Jag kan träna när som helst på dagen (när jag är pigg) och utan att ha någon brådska. Jag kan spontanfika, kolla på tv mitt på dagen (exempelvis friidrotts-EM). När man har semester får man dessutom äta godis och dricka vin varje dag om man vill (och det vill man, händelsevis).

Jag känner mig över huvud taget ganska munter, helt plötsligt. Roliga saker väntar. På fredag åker vi ner till Kalmar - det är äntligen dags för Peters Tävling. Nu har vi nyss fått reda på Fabian & Anna ansluter till supporterskaran (som hittills bestått av en person, mig). Och i ungefär samma stund bestämde vi oss för att efter det hänga på dem till Österlen i några dagar innan vi åker över till Gotland. Vi är så skönt spontana, yeah. (Det är ärligt talat lite enklare att vara spontan utan katt. Vi kan vara borta hur länge vi vill.)

Ytterligare fördelar med semester förresten: all denna tid. Man hinner tänka en massa, ligga kvar i sängen straxt efter man vaknat och fundera. Den lilla spillran av kreativ ådra som förhoppningsvis finns där, börja röra på sig en aning och ge sig till känna. Jag får lust att göra saker, kanske till och med skapa något. Som ett resultat av detta gick jag och la handpenning på min nya symaskin idag. Nu jävlar.

Karin konstaterar

Dagens konstateranden (idel gamla nyheter, men ändå):

• Limoncello är gott
• Jag och milspåret i Ursvik kommer inte riktigt överens
• Martin Stenmark är så snygg att jag svimmar (har är på tv nu; Roomservice)
• Jag vill ha en symaskin
• Semesterdagar kan vara lite långtråkiga

En härlig grillkväll

Idag börjar min semester. Och idag slog vädret om. Från tre-fyra veckors värmebölja kan man nu inte gå ute utan jacka, det är mulet och blåsigt.

Men jag kan inte vara alltför missnöjd. Jag har låtsats att jag har semester. Jag har tagit en dag ledigt per vecka och åkt och badat i stället, och igår åkte jag ut till landet efter jobbet. Jag var på Victorias underbara släktställe, i en mycket vacker del av Södermanland, och badade i sjön, grillade och satt ute till långt efter mörkrets inbrott. Det var så där man vill att det ska vara - lugnt och skönt och bara... trevligt. Vi var några stycken där och bara hängde, turades om att underhålla bebis och lekte med den jättefina boxern som var på besök.

Det blir en av sommarens minnesvärda kvällar. Jag hoppas att det inte blir den sista riktiga sommarkvällen bara - då kommer jag bli så bitter att jag måste låsas in.

En rejäl dos gnäll

Jag gillar inte att laga mat, och jag är inte bra på det. Nu har jag precis ätit en köttfärssås som var... intetsägande, är det snällaste jag kan komma på. Jag har ingen talang för att sno ihop saker, gå på känsla för att få fram den rätta smaken. Den känslan finns inte. Köttfärssås har jag ändå gjort hundratals gånger, antar jag, och lyckas ändå inte. Det har förvisso hänt att min köttfärssås blivit god, men det här var inte en sådan dag.

Detta misslyckande förstärker min förhärskande känsla av missmod. Jag är verkligen inte särskilt nöjd (förutom att det är sommar och allt det där). Det senaste halvåret eller så har jag känt mig väldigt ful och åldrande. Jag känner mig otränad och i allmänt dålig form. Den här våren har jag jobbat så mycket att det har inverkat menligt på mina träningsvanor. Jag kan också - tyvärr - konstatera att självförtroendet har påverkats av att jag, trots alla ansträngningar, inte fått särskilt mycket positiv feedback. Sorgligt nog får jag konstatera att jag inte är oberoende av yttre bekräftelse (vem är det förresten?). Å andra sidan har jag inte känt mig speciellt nöjd eller stolt över mina prestationer heller, så jag är inte förvånad. Jag har mest rusat i 190 i tre-fyra olika håll samtidigt och inte hunnit göra någonting ordentligt och bra.

Allt det här, i kombination med att min 40-årsdag närmar sig med stormsteg, gör att jag mest känner mig irriterad och eländig. Det är med 40 känns enbart förjävligt. Jag tycker inte längre att livet blir bättre och bättre, jag vill inte ha någon fest. Jag vill inte få ett fallskärmshopp i present och glada tillrop om att man inte är äldre än man känner sig. Visst, jag känner mig som ful 40-årig kärring. Vad ska man då göra?

(Jag vet vad jag behöver göra. Jag behöver leta upp lite positiva källor någonstans. Tagga ner på jobbet. Umgås mer med folk som gillar mig, vilket tyvärr innebär "inte vara hemma så mycket". Träna mig till känslan av att känna mig något fräschare.

Det är bara att göra.)

Dåligt samvete?

Jag skäms nästan över mig själv som ens hade funderingar kring om jag skulle ta ledigt i dag eller inte. Jag har som sagt saker att göra på jobbet men jag behöver knappast oroa mig över att jag inte skulle hinna med dem under mina återstående dagar fram till semestern. Det är nästan tomt så ingen kommer att sakna mig. Samtidigt pågår årtiondets värmebölja som dock kan vara över när min ledighet börjar. Det  är klart att jag ska åka och bada! Men ändå! Jag hade faktiskt en avsevärd luthersk diskussion med mig själv igår kväll innan jag bestämde mig. Sorgligt. Men nu sitter jag i alla fall på "Väddö" på väg ut till Grinda. Och jag tänker njuta av varje syndig sekund! 

Tropisk lycka

Jag hör inte till dem som klagar på värmen, oh no! Jag tycker inte att det är speciellt trevligt att bli väldigt svettig, eller att det är över 30 grader inne i vår lägenhet med fönster mot väster, men jag klagar inte. Det är snarare exotiskt och lite roligt, tycker jag.

Nu sitter jag i den ljumma vinden på balkongen (söderläge; skugga så här dags) med ett glas vitt vin och låtsas att jag har semester. Det är bara vanlig helg, och i morgon ska jag till jobbet igen, men att jobba i juli är nästan som semester. Från och med nästa vecka kommer det dessutom vara heltomt i stället för halvtomt. Jag tänker fortsätta med taktiken att jobba på med mina grejer men ta korta dagar när jag känner för det, och njuta av känslan att hinna rensa och få ordning på saker och ting för första gången på ett halvår eller så.

Det var lika varmt igår, och vi tog en sällsynt tur med motorcykeln. Den har stått på Gotland sedan förra sommaren. Peter har knappt kört en meter sen han hämtade hem den för några veckor sedan, men nu åkte vi ut till Björnö och badade. Det går inte att få parkeringsplats (för bil) där framåt lunchtid en högsommardag, så MC är perfekt. Dessutom är det fullständigt ljuvligt att åka när det är så här varmt, förutsatt att man fuskar och åker utan skyddskläder. Det är som att forsa fram i en varm vindtunnel. Fort går det också.

Mitt i allt det härliga kommer tanken över mig emellanåt att detta är ändligt. Jag blir beklämd när jag tänker på hur kort sommaren är. Jag minns tillbaka till januari med sina korta dagar, minus och snö. Så FÅR man inte göra, och jag kämpar emot allt jag kan, men det lyckas inte alltid. Å andra sidan njuter jag inte mindre för det. Här och nu kan ingen ta ifrån mig.

Glad cyklist

Jag är tillbaka på jobbet efter 1½ veckas semester, och jag tar det oerhört lugnt och njuter av det. Jag skyndar mig inte hit, jobbar absolut inte över, unnar mig att socialprata med kollegor och går omkring i sandaler. Det finns saker att göra, men jag kommer utan problem att hinna med dem under de veckor jag nu ska jobba, även om jag tar en hel timmes lunch och går tidigt. Det är underbart.

Det var också - för första gången - underbart att cykla hit i morse. Jag brukar nästan bäva för vägen hit, eftersom den är så jobbig, men idag var den inte jobbig alls. Det kan bero på att det var medvind eller ingen vind alls, men framför allt - tror jag - på att jag tog det ganska lugnt. Och detta var, i sin tur, enkelt eftersom det var så glest på cykelbanorna. Det är semestertider och antalet cykelpendlare har decimerats radikalt. Därmed också den mycket obehagliga hetsen som brukar råda på vägen hit. Den smittar uppenbarligen av sig på mig utan att jag har märkt det. Folk rejsar, cyklar om, hukar över styret och beter sig som rovdjur på de ganska smala cykelbanorna. Som bilister i rusningstrafik, men på två hjul.

Jag fick också en bra skjuss uppför den jobbigaste backen av att jag precis cyklade förbi en gräsplätt med 4-5 kvittrande och oroligt snygga steglitsar. Det är kanske inte normalt att bli lycklig av fåglar, men det händer mig rätt så ofta faktiskt.