En rejäl dos gnäll

Jag gillar inte att laga mat, och jag är inte bra på det. Nu har jag precis ätit en köttfärssås som var... intetsägande, är det snällaste jag kan komma på. Jag har ingen talang för att sno ihop saker, gå på känsla för att få fram den rätta smaken. Den känslan finns inte. Köttfärssås har jag ändå gjort hundratals gånger, antar jag, och lyckas ändå inte. Det har förvisso hänt att min köttfärssås blivit god, men det här var inte en sådan dag.

Detta misslyckande förstärker min förhärskande känsla av missmod. Jag är verkligen inte särskilt nöjd (förutom att det är sommar och allt det där). Det senaste halvåret eller så har jag känt mig väldigt ful och åldrande. Jag känner mig otränad och i allmänt dålig form. Den här våren har jag jobbat så mycket att det har inverkat menligt på mina träningsvanor. Jag kan också - tyvärr - konstatera att självförtroendet har påverkats av att jag, trots alla ansträngningar, inte fått särskilt mycket positiv feedback. Sorgligt nog får jag konstatera att jag inte är oberoende av yttre bekräftelse (vem är det förresten?). Å andra sidan har jag inte känt mig speciellt nöjd eller stolt över mina prestationer heller, så jag är inte förvånad. Jag har mest rusat i 190 i tre-fyra olika håll samtidigt och inte hunnit göra någonting ordentligt och bra.

Allt det här, i kombination med att min 40-årsdag närmar sig med stormsteg, gör att jag mest känner mig irriterad och eländig. Det är med 40 känns enbart förjävligt. Jag tycker inte längre att livet blir bättre och bättre, jag vill inte ha någon fest. Jag vill inte få ett fallskärmshopp i present och glada tillrop om att man inte är äldre än man känner sig. Visst, jag känner mig som ful 40-årig kärring. Vad ska man då göra?

(Jag vet vad jag behöver göra. Jag behöver leta upp lite positiva källor någonstans. Tagga ner på jobbet. Umgås mer med folk som gillar mig, vilket tyvärr innebär "inte vara hemma så mycket". Träna mig till känslan av att känna mig något fräschare.

Det är bara att göra.)