Fredagsmys!

"Nu är det slut på veckan. Det är dags för fredagsmyyys."

Folk tävlar om att håna fredagsmys. Det är fullt korrekt att uttala sig föraktfullt om de stackare som sitter hemma en fredag och umgås och har det trevligt. De som trots allt ägnar sig åt fredagsmys - företrädesvis barnfamiljer - kan inte berätta om det utan låta ironiska eller försöka skämta om det.

Själv tycker jag att fredagsmys är fantastiskt, framför allt min version av det. Det är ju underbart att komma hem efter jobbveckan till min soffa och orörd, opretentiös tid för mig själv. Nu i kväll kom jag sent, det hade redan blivit mörkt. Jag var kvar ganska länge på jobbet, och sen var jag och hämtade upp en bil som jag ska låna över helgen och handlade dessutom på hemvägen. Att slutligen få kliva över tröskeln och stänga ytterdörren bakom mig, det är direkt lustfyllt. Jag låser dörren efter mig också (annars gör jag det först när jag går och lägger mig) för att manifestera att jag verkligen inte ska gå ut något mer för idag.

Jag har ätit smörgåsgrillsmörgås, druckit lite rödvin, ätit smågodis och sitter nu och slötittar på Kunskapskanalen iklädd pyjamasbyxor, fleecetröja och mina gubbiga tofflor. Det må vara hur svennigt och tråkigt som helst - för mig är det snudd på lyxigt. Jag avser också att gå och lägga mig ohippt tidigt. (Jag njuter nog mer av att lägga mig tidigt än att sova länge på morgonen. Idag är jag dessutom väldigt trött och jag ska upp i ottan i morgon, så det är inte så mycket att välja på.)

Veckan har varit mycket bra, och kröntes med ett mycket trevligt telefonmöte nu på eftermiddagen med två av mina nya kollegor i USA respektive Canada. De är så otroligt trevliga, välkomnande och hjälpsamma. Nu ser jag fram emot helgen då jag dels ska spela turnering (matcher - så himla kul!), dels fira min födelsedag i dagarna tre.

Störigt

Vissa mornar är jag känsligare än andra. Oftast går jag bara in i min bubbla och gör min grej på pendeltåget (sover, jobbar, läser tidningen, glor). Men som idag; alltså, allt irriterar mig.

Att de måste ropa ut på vilken sida av tåget man ska gå av på nästa station.
Att folk inte har vett att stänga av knappljudet på sina telefoner.
Att det är default på nya telefoner att knappljudet är på.
Att vissa (unga) tjejer har så jävla urringade kläder att halva behån syns.
Att man ser andra konsekvenser av att folk inte verkar titta sig i spegeln innan de går hemifrån (bed hair, för korta byxor, smulor i skäggstubben)

Men jag kommer över det. In i bubblan.

Efter kontorstid

Det är något visst med att vara kvar sent på kontoret. Och då menar jag mitt hemmakontor, i Nacka. Det är roligt att komma dit över huvud taget, eftersom det inte blir så ofta. Jag träffar mina närmaste kollegor, och de inte lika nära kollegorna från runt om i organisationen som jag känner - och de är många. Det blir inte så effektivt jobbande, men desto mera av sköna samtal och kära återseenden. Jag märker att många blir genuint glada över att se mig. Det känns härligt; jag är en uppskattad medarbetare.

Just eftersom jag inte jobbar på så bra blir det ofta så att jag är kvar lite längre i stället, när det börjar lugna ner sig runtomkring. Det blir tystare, stilla (från att kontorslandskapet kan vara rätt så stimmigt under dagarna). Klockan 18 släcks takbelysningen. Någon av de som sitter kvar länge kanske går och tänder, eller så orkar ingen och man sitter kvar i halvmörker. Några spridda skärmar lyser upp i dunklet. Man hör ett ivrigt knapprande på tangentbord, ett svagt sus från ventilationen, men inte så mycket mer. Utanför, på farleden, glider finlandsbåtarna förbi, skärgårdsbåtarna och en och annan sensommarseglare.

När jag till slut går ut i garaget - för jag åker ofta bil, i alla fall om jag varit i Södertälje i början av dagen - är det nästan tomt, och i trafiken hem är det glest och går undan. Jag sveper fram i Södra länken; gillar att åka i tunnlar, speciellt när det inte är så mycket bilar ute. En skön känsla bara. Det spelar ingen roll att jag kommer hem sent och att kvällen nästan är slut.

Så här kan jag ju känna eftersom det inte händer så ofta. Även när jag har väldigt mycket att göra på jobbet klarar jag mig oftast utan att jobba över en massa. Jag har absolut inte en sådan roll eller position som gör att kvälls- och helgjobb är mer regel än undantag. För det är jag tacksam.

Att äga eller inte äga...

Jag känner att jag vill förtydliga det där med att jag äger, som jag skrev sist. Det var inte direkt något omdöme om mitt allmäntillstånd - även om jag mår väldigt bra - utan mer en känsla där och då. Jag menade inte att jag skulle glassa igenom kursen jag höll i måndags, till exempel, och det gjorde jag mycket riktigt inte heller. Det gick till och med lite halvdåligt; jag fick blandade omdömen i utvärderingarna från deltagarna. Inga väldigt negativa, men inte vågen från alla heller.

För några år sedan hade jag blivit helt knäckt. Jag hade tyckt att jag gjorde förfärligt dåligt ifrån mig och att jag var värdelös och att alla andra förmodligen tyckte det också. Så reagerar jag inte nu. Jag menar, jag hade inte förberett mig särskilt väl. Hur skulle det då kunna gå bra? Jag hade heller inte hunnit omarbeta upplägget på kursen, som jag hade tänkt mig, eftersom jag inte är helt bekväm med den form den har nu. Dessutom var det första gången jag själv höll i den här kursen, och första gången någonsin jag håller i en heldagskurs över huvud taget. Jag har inte så stor erfarenhet av att undervisa alls egentligen.

Alltså: numera, när jag är så gammal och vis, inser jag att jag inte hade kunnat förvänta mig att det skulle ha gått så väldigt mycket bättre, men det gör ingenting. Och det gör mig inte till en sämre människa att jag inte presterade på topp. De som var där tyckte möjligen att jag svamlade och hade ett opedagogiskt upplägg, men de tyckte knappast att det var bortkastad tid eller att jag verkar vara en idiot.

Man får se saker med rätt proportioner, helt enkelt.

Mina två tuffa möten idag gick desto bättre. Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag ägde idag heller, men jag är nöjd. Workshopen jag ledde på förmiddagen landade bra. Deltagarna var med på noterna, jag tyckte att jag fick kontakt med alla; alla bidrog med något. Eftermiddagsmötet var strategiskt viktigt på ett annat sätt. Jag hade ingen betydande roll där, men jag träffade nya personer som jag ska samarbeta med framöver och jag tyckte att jag fick ganska bra kontakt där också.

Nu är jag däremot ganska utmattad och måste sova. Jag har sovit otroligt bra de senaste veckorna. Låt oss hoppas att det håller i sig.

På topp

Man kan bli väldigt lycklig av att gå en kvällspromenad på två glas rödvin, med bra musik i öronen. Det är ingen fågelsång så här års, och jag har gått runt den där sjön en miljon gånger, men kan ändå bli hög av att gå där, i rätt tempo, under rätt förutsättningar. Kombinationen av att röra på mig, den där spänningen i kroppen man får av träningsvärk från styrketräning, lyckan av att det faktiskt är varmt nog att gå i shorts trots att hösten är i antågande, och så-jävla-bra-låtar som till exempel den här - jag får känslan av att jag äger! Inte på bekostnad av någon annan; det är till och med en mycket invärtes känsla. Men den är så stark och så skön att det känns som jag flyter fram och alla som möter min blick ser mig och tänker: "Hon äger."

I morgon ska jag hålla utbildning hela dagen. Det ser jag odelat fram emot. På onsdag har jag två synnerligen viktiga och tunga möten. Dem ser jag också fram emot. Eftersom jag äger.