Efter kontorstid

Det är något visst med att vara kvar sent på kontoret. Och då menar jag mitt hemmakontor, i Nacka. Det är roligt att komma dit över huvud taget, eftersom det inte blir så ofta. Jag träffar mina närmaste kollegor, och de inte lika nära kollegorna från runt om i organisationen som jag känner - och de är många. Det blir inte så effektivt jobbande, men desto mera av sköna samtal och kära återseenden. Jag märker att många blir genuint glada över att se mig. Det känns härligt; jag är en uppskattad medarbetare.

Just eftersom jag inte jobbar på så bra blir det ofta så att jag är kvar lite längre i stället, när det börjar lugna ner sig runtomkring. Det blir tystare, stilla (från att kontorslandskapet kan vara rätt så stimmigt under dagarna). Klockan 18 släcks takbelysningen. Någon av de som sitter kvar länge kanske går och tänder, eller så orkar ingen och man sitter kvar i halvmörker. Några spridda skärmar lyser upp i dunklet. Man hör ett ivrigt knapprande på tangentbord, ett svagt sus från ventilationen, men inte så mycket mer. Utanför, på farleden, glider finlandsbåtarna förbi, skärgårdsbåtarna och en och annan sensommarseglare.

När jag till slut går ut i garaget - för jag åker ofta bil, i alla fall om jag varit i Södertälje i början av dagen - är det nästan tomt, och i trafiken hem är det glest och går undan. Jag sveper fram i Södra länken; gillar att åka i tunnlar, speciellt när det inte är så mycket bilar ute. En skön känsla bara. Det spelar ingen roll att jag kommer hem sent och att kvällen nästan är slut.

Så här kan jag ju känna eftersom det inte händer så ofta. Även när jag har väldigt mycket att göra på jobbet klarar jag mig oftast utan att jobba över en massa. Jag har absolut inte en sådan roll eller position som gör att kvälls- och helgjobb är mer regel än undantag. För det är jag tacksam.