karaktär?

...som om jag skulle ha så mycket nytt att komma med från tunnelbanan, men jag känner inte för att läsa och inte att sitta och glo heller.

Ska hem för att vända, mer eller mindre, och åka till träningen. Träna på fredagar suger verkligen men det är alltid kul när man väl är där. Dessutom är det fortfarande januari dvs fortfarande renlevnad. Att åka och träna är bättre än att lägga sig i soffan och äta saker och dricka vin. Faktum är att min januarisatsning har betalat sig. Utan att vare sig anstränga mig eller lida har jag ätit måttligt, helt avstått från godis och i princip helt från andra onyttigheter - och jag har gått ner två kilo.

När jag pratar med folk om att jag har godisfri månad osv reagerar många med att nästan surt eller till och med anklagande säga: "men DU behöver väl inte banta?!" Nej, det behöver jag inte, men vem njuter inte av att gå ner lite och känna sig lite fräschare och mer fit? Även jag gör det! Men den stora vinsten för mig är att jag bevisat att jag kan uppvisa lite karaktär och fullfölja mina beslut. "Men du har väl karaktär, du tränar ju så mycket." Feltänk. Så säger bara den som har svårt att träna, det har inte jag, det är jättelãtt. Däremot är det svårt för mig att inte äta godis.

Nu är jag hemma och måste avsluta. Mina otroligt intressanta betraktelser fortsätter en annan dag.

till sjõss

Det känns alltid lika lyxigt att ta båten hem, även om det är en synnerligen oglamorös båt och det är mörkt och vintrigt ute. Så här på fredagen hinner man dessutom hälla i sig ett glas vin på vägen mellan Nacka strand och nybroplan. Ja, det hinner man för all del vilken dag i veckan som helst.

Jag börjar vänja mig vid tanken på att jag nog blir kvar i just Nacka strand ett tag till men det känns för tillfället rätt ok. Fick bekräftat idag att jag inte fick det drömjobb jag sökte härom veckan, men det stod klart redan när jag gick därifrån. Fel, det stod klart redan under intervjun då jag mest satt och svamlade och kände att jag inte kunde svara på frågorna. Men jag gjorde nog inte bort mig fullt så mycket som jag kände då. Jag tror henne faktiskt när hon säger att jag hade lite för klent med erfarenheter på det område de huvudsakligen behöver rekrytera inom. Det är helt sant, men det är ju deppigt att de inte vågar satsa på mig ändå och tro att jag klarar uppgiften ändå. Det tror jag, men jag är inte arbetsgivare.

Man hinner skriva ett blogginlägg också, på väg till nybroplan. Men nu är vi snart framme. Jag får väl skriva ett till från tunnelbanan.

Fõrändringens vindar osv

Nu har det varit tyst ett tag igen. Det beror på att jag liksom haft annat för mig. Händer och huvud fulla, kan man säga. Jag håller på och planerar mitt nya liv.

Vi har gett upp. Vi separerar. Vi har insett att det på lång sikt inte kommer att bli bättre eller ens särskilt bra, som kärleksrelation betraktat alltså. Det skulle fungera att fortsätta leva ihop, det trivs vi med, men åtminstone jag skulle aldrig bli lycklig så länge de vitala delarna som ömsinthet och närhet saknas - det måste jag ut och söka på annat håll (på något sätt som jag inte listat ut ännu). Nu kan jag det i alla fall, det känns lite kittlande faktiskt.

Trots alla samtal och satsningar och försök händer det inget och därför ger vi upp. Jag hävdar med bestämdhet att jag ansträngt mig mer än vad Peter har gjort - och han säger inte emot mig - men det spelar ingen större roll nu. Det ändrar ingenting. Nu är det som det är och ska jag vara ärlig känns det ganska skönt att beslutet äntligen är fattat. I största samförstånd dessutom.

Nu går vi vidare.

Men först måste lägenheter säljas och köpas, budgivningar inledas och hoppas av, nya lån tas upp. I mitt fall måste ett gäng nya möbler köpas också, och jag är oerhört sugen på att köpa nytt av ganska mycket annat också (handdukar, vardagstallrikar, prydnadskuddar osv, osv - nytt, fräsch och egenvalt ska det vara!). Men allt det här känns mer roligt och spännande än någonting annat.

Förändring är bra. Det har inte varit så mycket förändring på sistone, inte på flera år faktiskt. Jag är full av förväntan och tillförsikt. Men det kanske är lätt att säga. Sen "sitter jag där", som min mamma så finkänsligt (inte!) uttryckte det. Det kommer bli ett väldigt stort avbräck att bli av med förmånen att alltid ha någon att umgås med; en person som jag verkligen gillar dessutom. Å andra sidan triggas jag nu att börja träffa mina vänner mer, och kanske leta upp nya personer att umgås med.

Det finns säkert en tredje sida också, och fjärde, men det är bara att tugga i sig.

Fortsättning följer.

Tv-junkie

Jag brukar ju hävda att jag inte tittar så mycket på tv, och det gör jag inte heller, men den här veckan har utvecklats till en riktig orgie. Plötsligt hittar jag hur mycket som helst att titta på. Nu hamnade jag t ex mitt i en rafflande slalomtävling. Det brukar inte vara så upphetsande att se alpina tävlingar nuförtiden, men nu kom det svenskar på både första och tredje plats i en världscuptävling. Så kan det gå.

Jag tittar på veterinärprogram, program om folk som bygger och renoverar hus; folk som letar hus på landet, vid havet; kocktävlingar, nyheter, Mythbusters och galna bilrace i Top Gear. Det finns alla slags djur- och naturprogram, sport och usla kriminalserier. Jag blir handlingsförlamad. Emellanåt kan det bli en tupplur på soffan också.

Jag måste nog straffa mig själv med att sticka ut och springa, trots att det är kväll, moddigt och jag hade tänkt ha en träningsfri dag. Men först, Keno-dragningen.

Otroligt slött jullov

Jag har ännu efter tre dagar betydande träningsvärk i ljumskarna. Körde ett skönt benpass häromdagen vilket inkluderade den så kallade "gynstolen". Alla som har varit på ett gym vet vilken jag menar. Man tränar insidan av låren och den ser ut som en... ja, du fattar.

Det blir mycket träning nu, under mitt jullov. Varje dag. Igår till och med två gånger, eftersom jag först var och styrketränade och sen gick på Body balance.

I love it! När min styvfar frågade härom dagen vad som får mig att må bra i tillvaron just nu (han gillar att ställa den typen av frågor), borde svaret ha varit: träning. (Men jag svarade något annat eftersom vi har tillräckligt mycket diskussioner om hur nyttigt det är att träna mycket, och hans invändningar gör mig mest irriterad.) Jag mår oerhört bra av att slita med kroppen och känna att jag orkar. Det är mycket tillfredsställande att känna sig fysiskt trött men samtidigt stark.

Dagarna flyter på med träning och en hel del tv-tittande - Tour de Ski på dagarna och diverse annat på kvällarna. Jag läser lite också, och sitter med datorn och gör olika saker, men på det hela taget är det väldigt, väldigt lugnt. Jag hade en lista med saker jag skulle göra den här veckan, men jag tror inte ens att jag tar mig igenom den, trots att jag egentligen har hur mycket tid som helst.

Men det är nog bra så här. Det blir inte så många tillfällen under ett normalt jobbår som man kan ta några dagar ledigt och bara vila sig. Jag har ingen prestationsångest, jag måste inte göra just någonting.

Nästa stora projekt är att laga middag, om jag orkar ta mig upp ur soffan.

lõften eller kanske ansatser

Det är många som fnyser åt nyårslõften, men jag tycker inte att det är så dumt alls att ta tillfället i akt att kontemplera lite, tänka både bakåt och framåt och fundera över hur man vill att livet ska vara. Sen kan man väl tycka att man inte behöver göra det just kring nyår, och att man bör göra det oftare än en gång om året, men hellre det är inte alls, anser jag.

För egen del har jag gått ut med ett löfte publikt, nämligen att jag ska bli modigare. Med det menar jag ska bli bättre på att prata med folk, konfrontera dem eller ställa relevanta frågor, i stället för att sitta och tycka eller undra för mig själv. Jag menar också att jag behöver bli modigare på att utmana mig själv på områden där jag är osäker; våga chansa lite mer. Jag kan ge ett exempel genom att berätta om en händelse som har förföljt mig i flera år. Peter och jag stack ut i skogen för att cykla moutain bike. Jag utgick ifrån att jag inte kunde och inte vågade. I stället för att ta fart och chansa lite förbi partier med rötter och knöligheter krypkörde jag förbi, fegade ur, tappade balansen och ramlade. Dessutom kunde jag inte få loss fötterna från SPD-pedalerna och slog mig därför rätt ordentligt, både en och två gånger. Det slutade med att vi fick avbryta hela projektet och cykla hem i stället.

Så där mesig vill jag inte vara. Jag vill heller inte ha inställningen redan i förväg att jag inte kan, utan i stället våga tro att jag kanske klarar det och verkligen försöka.

Det menar jag med att bli modigare.

Jag har några andra ansatser också. Inspirerad av Peter, som alltid tar en vit månad och idkar allmän renlevnad i januari, ska även jag inleda året med att skippa allt godis och småätande, äta måttfulla portioner över huvud taget. Inget asketiskt, bara skärpa mig lite och skala bort allt onödigt. Jag har inget våldsamt behov av att banta direkt, utan är mer ute efter att känna mig lite fräschare och träna karaktären. Någon vit månad tycker jag inte heller att jag behöver, men det skadar nog inte att dra ned på vindrickandet ett tag.

Dessutom ska jag under 2011:

• träna på att inte slösa med pengar och köpa onödiga saker
• ta med matlåda oftare till jobbet
• byta jobb
• åka till New York.