2011 i snabbrepris

Under 2011 har det faktiskt hänt lite grejer. Jag roade mig med att titta tillbaka på vad jag skrev i slutet av 2010, och det får jag nog kategorisera som ännu ett i raden av flera ganska odramatiska år.

2011 däremot inleddes med det mycket stora beslutet att separera. Peter och jag gav upp, efter 9 år, och det har förstås präglat väldigt mycket av vad som har hänt sen dess. Det var ett ganska odramatiskt beslut i sig, men konsekvenserna blev av digniteten "ny fas i livet", får jag nog hävda. Nu bor jag själv igen, för första gången på nästan ett decennium. Det gjorde mig alldeles rusig under de första månaderna - jag kände ett pirr av lycka varenda gång jag vek in på min lilla gata, gick fram till min nya port och sen låste upp dörren till min nya, fina lägenhet. Den första förälskelsen har lagt sig nu, men jag är fortfarande lika nöjd med min nya bostad och älskar att vara här hemma.

Året har också bjudit på en annan förälskelse. Just som jag börjat komma till ro i mitt nya liv dök Matte upp. Våra första, svindlande månader råkade sammanfalla med sommaren, som var fantastisk, och några av de allra bästa stunderna i år plockar jag definitivt från vår Österlen-semester. Nu har det gått över ett halvår, och det är inte lika svindlande längre, men vi hänger i. Jag kämpar med våra olikheter och har ganska ofta funderingar på fortsättningen, men det känns oftast mycket bättre när jag låter bli att tänka så förbannat. Bra eller dåligt? Vad vet jag.

Andra bra händelser under 2011: några underbara dagar för mig själv i Nice i juni; jag har börjat spela golf; jag tog med Jossan till smultronstället i Kungshamn; min kära syster har köpt ett hus tillsammans med sin Thomas; pappa fyllde 75 (!) och samlade familjen.

Det har nog hänt en del mindre bra saker också, men dem har jag funderat nog över.

I morgon är det årets sista dag. Jag är som vanligt kluven inför nyårsafton - det är festligt och roligt, men samtidigt en press att man ska göra något så himla speciellt. Men nu blir det bra. Vi åker till Västerås, till vänner till M som jag verkligen gillar.

Vi ses på andra sidan. Nyår, alltså.

Julefrid

Här har det inte skrivits något på år och dag, men varför inte passa på under självaste julafton? Jag befinner mig i ett skönt vacuum mellan julaftonsfrukost med M och det att jag ska åka iväg till mitt eget julfirande. Inga förpliktelser, bara lugn och ro. Jag lyssnar på skön musik, hasar runt i mina tofflor och njuter.

Det har inte hänt så mycket anmärkningsvärt på sistone, förutom att vardagen - och även helgerna - rusar fram som en skock vilda hästar och jag känner att jag alltför sällan har tillfälle att stanna upp och vila ordentligt och göra ingenting och rensa hjärnan som högpresterar mest hela tiden. Stunder som nu. Det är dag, dagsljus - till och med lite soligt - och jag är hemma och har inte en lång to-do-lista utan kan bara hänga. Men jag kan inte säga att jag känner mig stressad eller mår direkt dåligt heller. Det är egentligen inte för högt tempo, bara lite dåligt med ograverade sovmornar och egentid.

Det mest anmärkningsvärda som passerat är vår årliga julfest för några veckor sedan, som var om möjligt ännu roligare än de tidigare. Jag kände mig som festens medelpunkt, trots att det var över tusen pers där, och var hög i flera dygn efteråt. Det blir helt enkelt väldigt härligt när alla samlas för fest. Det blir väldigt högt i tak och mycket glädje. Folk kan bli lite fulla utan att någon rynkar på näsan. Förtroenden och bekräftelser utdelas, man kramas och dansar och blir personlig med sina kollegor på ett sätt som aldrig inträffar på kontoret. Det är lite som att lyfta på locket. Vi är väldigt många som gillar varandra, och på julfesten kommer det fram, liksom.

Det har varit väldigt mycket roligare jobbmässigt på sistone också. Jag har ägnat mig åt ett fantastiskt roligt kunduppdrag den senaste månaden, i gott samarbete med pärlorna Kenneth och Daniel. Nu går jag dock i väntans tider angående ett kommande uppdrag, som jag väldigt gärna skulle vilja ha. De skulle ha bestämt sig innan jul, men det hanns så klart inte med så nu får jag inte veta förrän efter nyår om de väljer mig eller någon annan. Det är som att söka nytt jobb, i miniatyr. Bara det att om jag får uppdraget så jobbar jag ju fortfarande kvar och har mina kära kollegor kvar, och ett gäng nya, hos kunden. Det här med konsulting är inte så dumt...

Nu ska jag ut och springa en sväng, så att jag sen kan ge mig i kast med julmat och chokladaskar med aningens bättre samvete. God jul, vilka ni nu är!

Le Volvo

Jag är troligen en av få svenskar som varken varit i Usa, Thailand eller på Kanarieöarna. Däremot har jag varit i Chile, Polen och Taiwan, vad det nu säger om mig. Just nu går jag i resetankar, och börjar närma mig beslut och bokning av tripp till Tenerife. Om vi bestämmer oss för - och lyckas genomföra - att sälja bilen kan det nog bli en resa till New York också, inom en inte alltför avlägsen framtid. Men det där med bilen... det är inte ett helt lätt beslut. Den är fin och bra, det är praktiskt att ha den och upplägget med "delad vårdnad" - och därmed delade kostnader - är både bra och funkar. Faktum är att den där bilen är en bidragande anledning till att vi hörs ganska ofta, och då passar vi förstås på att avhandla andra saker också. Jag menar och tror inte att vi skulle tappa kontakten om vi inte hade kvar bilen, men den är tveklöst en social länk. Jag vill inte gå in i en alltför detaljerad beskrivning här av min och Peters relation, varken hur den är eller hur den var, men jag är mån om att ha kvar den. Efter att ha delat livet i 9 år har vi nån slags vänskap som jag vill vårda, även om den inte är lika okomplicerad som med exempelvis en väninna. Jag kanske får fundera på nåt annat sätt att finansiera en usa-resa?

Gamla färdigheter

Idag har jag ätit chips, kört skåpbil och spelat piano. Jag hade fem möten på jobbet, drack förmodligen även fem koppar kaffe (eller möjligen fyra + en choklad). Nu börjar jag bli behagligt sömnig och kommer väldigt snart att gå och lägga mig, ensam i min sköna säng i kväll vilket både är skönt och lite tråkigt.

Det där pianospelandet var intressant. Jag har inte läst pianonoter eller spelat på 20 år eller så, och jag kommer inte riktigt ihåg hur man gör, men till min stora förvåning kunde jag traggla mig fram hjälpligt och hörde efter två takter vilket stycke det var (!). Mycket fascinerande. Jag kommer inte ihåg fingersättningen, hade lättare att identifiera högerhandens noter än vänster, men jag lyckades faktiskt spela några rader noter, om man ser generöst på definitionen av spela.

(Det när stycket var det. C-dur - det är enkelt. Inga höjda eller sänkta toner att hålla reda på. Jag kan dock inte säga att jag spelade riktigt med den rätta speeden...)

Äntligen vinter

Jag är inget fan av denna mörka årstid, men det finns ljuspunkter: lussebullar och glögg. Ja, jag har redan tjuvstartat. Håller mig också uppe genom att planera en resa till... ja... Teneriffa eller nåt, i januari. Varenda år tänker jag att jag borde åka nånstans soligt på vintern för att få lite energi och avbrott i vardagen, men det har hittills aldrig blivit av. Nu blir det av! Jag har förvisso inte bokat ännu, men jag är fast besluten och har börjat ringa in vart jag kan tänka mig att åka och hur ungefär jag vill bo.

Tänk att få ha sommarkläder på sig, sandaler och bara ben, mitt i vintern. Det känns mycket tilltalande. Sitta på uteservering och dricka sig lullig på rödvin i sin ensamhet, äta gott och billigt, sova i hotellsäng...

Jag har för övrigt kommit ur min svacka tror jag (som dock inte var helt årstidsrelaterad). Det har hänt lite roliga saker på jobbet, jag är piggare och gladare, och det har hänt roliga saker. Till exempel var Camilla och jag och såg den ljuvliga Amy Lavere tidigare i veckan. Jag hade låga förväntningar men blev totalt charmad och förtjust.

Det är också kul i laget, vi vann en jättebra match i helgen och ska åka till Åland och spela nu på lördag.

Igår träffade vi trevliga Västerås-kompisar igår och gick på basket.

Sånt. Som gör livet lättare.

1+1+1+1+....

Jaha, så har ännu en månad gått, det är november. Och tillvaron rusar fram som den alltid gör så här års. Jag vet inte om jag kan hävda att jag har så himla högt tempo i mitt liv egentligen, men ändå är det som att jag inte hinner någonting.

Jag stannar upp emellanåt och reflekterar över allt jag behöver (och vill) göra; personer jag vill ringa och träffa, administration som ska fixas, vinterdäck till bilen... och jag tänker: "Oj, oj, när ska jag hinna det" och så känner jag mig lätt pressad och olycklig.

Problemet är att när jag har tid över är jag inte alltid in the mood för att hugga tag i saker och beta av från listan, så som jag gör på jobbet hela dagarna. Snarare har jag behov av att bara vara, ta det lugnt, ta mig an saker om jag känner för dem men utan krav. Min fritid kan vara väldigt aktiv, men jag vill inte att den måste vara det.

Som lätt asocial individ är det också jobbigt - ibland - att leva i en relation. Med Peter, som också är asocial, var det lätt, med Matte är det svårare. Även om jag så klart gillar honom och gillar att vara med honom är det inte alltid mitt självklara val och jag måste begränsa det. Jag måste aktivt planera in egentid för att fungera i relationen. Och med jobbet (som kräver mycket tid och energi), träningen (som jag absolut inte vill välja bort), umgås med Matte och göra andra inbokade aktiviteter blir det inte så mycket tid kvar. På min egentid ska jag dessutom både träffa kompisar och vara i min bubbla hemma (eller någon annanstans där jag är själv) - det blir lätt att jag prioriterar det senare, även om det inte heller känns bra.

Folk med barn klagar över livspusslet. Jag har mitt eget pussel som jag kämpar med.

Men jag mår ganska bra nu, trots allt. Efter en rejäl svacka nyligen har jag kommit upp på andra sidan och känner mig lite allmänt stärkt, utan speciell anledning. Det är lite roligare på jobbet, jag är mindre trött, jag kan njuta av småsaker, bara av sig själv. Jag ifrågasätter det inte, utan tar tacksamt emot.

I kväll är just en ensam-kväll, då jag faktiskt har lust och energi att beta av lite saker. Jag sorterar bort träningen idag, och ägnar mig åt saker hemma. Ska försöka kränga en soffa på Blocket, sy upp ett par byxor som jag köpte i juni (!), avsluta städningen så att jag kan ställa undan dammsugaren som stått mitt i hallen snart en vecka. Det finns lite papper att rensa också, jobbmail att skicka, kläder att sortera. Jag ska nog hålla mig sysselsatt.

Kappvändare

Jag funderar över saker jag läser i tidningen utan att veta vad jag egentligen tycker.

Är det bra eller dåligt med ett delat partiledarskap i Vänsterpartiet (eller något annat parti)?
Är det självklart att Sverige ska lägga ner en massa krut på att rädda svenskar som klantat sig i andra länder och kanske till och med brutit på lagar i det land de befinner sig i?
Borde SAAB bara få självdö eller ska svenska staten gå in och rädda bolaget?
Har en mamma rätt när hon blir väldigt upprörd över att hennes 12-årige son brottas ned och handfängslas av SL-väktare, när han är en trotsig bråkstake som upprepade gånger kallar väktarna för "jävla hora"?

Det finns så många här i världen som har självklara åsikter om allting hela tiden. Emellanåt avundas jag dem, andra stunden tycker jag att de måste bluffa och litar inte på deras bevekelsegrunder. Det jag vet är att jag är en åsiktssvag person som oftast ser poänger i både för- och motargument runt en och samma fråga. Det är inget jag är stolt över, men å andra sidan har jag sedan länge accepterat att jag är en diplomat och jag ser det faktiskt inte längre som ett handikapp utan snarare än styrka.

Är det bra eller dåligt?

Räkmacka eller inte?

Är mitt liv en räkmacka? Spontant skulle jag förstås säga nej - jag menar, man är ju aldrig riktigt nöjd och så vidare - men liksom med allting annat beror det förstås på vad man jämför med.

Jag skulle också kunna hävda att jag inte har särskilt mycket att klaga över, faktiskt. Jag har hälsan. Förutom vissa sportrelaterade krämpor, lite nedsatt lungkapacitet, som gör att jag aldrig blir någon löpare av rang.

Jag har besvärlig hy, dålig i allmänhet och lynnig emellanåt (som det mycket besvärliga eksem som drabbade mig i somras, men som nu faktiskt försvunnit efter många om och men). Men verkligen inget att klaga över; inget som hindrar mig nämnvärt. Att jag inte kan spela volleyboll obehindrat tre dagar i veckan vid 40 års ålder kanske inte är så anmärkningsvärt.

Jag har inga andra fysiska problem heller. Ingen jättenäsa, jämnstora fötter, normal vikt. Det hade varit kul att vara lite längre, men nu är det som det är med det.

Jag har heller inte drabbats av några större olyckor i livet, och ingen av mina närstående heller. Jag har ett jättebra boende, efter flyt vid ett antal tillfällen i bostadskarriären (bostadsrättskarriären). Jag har ett bra jobb där jag trivs, även om jag dagligen reflekterar över att jag inte kan nånting och inte platsar där. (Det är lite motsägelsefullt, jag vet.) Skulle jag vilja byta borde det rimligen inte vara omöjligt för mig att få ett nytt. Och så har jag ett gäng nära och mycket kära vänner, många bekanta, en liten familj som jag har en tämligen okomplicerad relation med. Och så vidare, och så vidare.

Nej, vad ska jag klaga för? (Det gör jag inte heller.) Jag kanske rentav ska kalla det en räkmacka?

ögonfröjd på tv:n

Jag tycker att Bond-filmer är rena dyngan men nu måste jag erkänna att jag halvkollar för att få studera Daniel Craig. Jag vet inte om han är så snygg egentligen, men något magnetiskt är det. Tv som inte kräver någon hjärna är perfekt för den här kvällen. Jag är behagligt trött efter en helgs träningsläger med mina störtsköna lagkamrater. Extra glädjande är att min gamla kropp höll för 9 timmars träning. Jag har varit allvarligt oroad för min axel som aldrig blir bra (och min nya golfhobby har fått den andra att börja skära ihop också), men med ordentlig och specialanpassad uppvärmning och lite linex hade jag ingen känning alls. Jag var definitivt en av dem som var fräschast i kroppen av alla när vi åkte hem. Det stönades och pustades en hel del efter sista passet. Baksidan är att det blev en helg utan sovmornar, men jag får väl överleva det. Nu ska jag försöka koncentrera mig på den pågående biljakten. Undrar om han kommer att hinna ifatt skurken?

Kvalitetslördag

Det har varit en utmärkt lördag. Jag har slagit två hinkar golfbollar (med delvis mycket gott resultat), tagit ett sensommardopp i Mälaren (fortfarande +20) och varit med om att få lilla Fredrika döpt, vilket förorsakade att mina bästa vänner var samlade på en mycket, mycket vacker plats i Södermanland.

Så mycket mer kan väl inte begära, eller hur?

Du kan kalla mig hulken

Jag lyssnar på Chet Baker (inspirerad av Anna Gavalda) och njuter av rödvin och grillad halloumimacka efter ett mycket väl genomfört bodypump-pass, som i sin tur fick signalera slut på ett helt ok arbetsvecka.

Jag sliter som ett djur på bodypump. Svettas floder, stönar, får mjölksyra och är utpumpad efter varenda låt. De flesta omkring mig uppvisar inga sådana tendenser. Jag förstår det inte. (Jo, jag förstår det. De kör för lätta vikter och fuskar med tekniken. Jag menar till exempel: knäböj! Kom igen. Det är inte en liten knix, det är ner i 90 graders vinkel för helvete.)

Hur som helst körde jag tyngst av alla på passet idag. Det är värt att nämnas. Till saken hör väl att det bara var 8-9 stycken där, ingen av de duktiga tjejerna och bara en kille, men ändå. Jag körde tyngre än instruktören och tyngre än den där enda killen, som trots allt var ganska storväxt. Han hade bara tyngre vikter än jag på en enda låt (bisceps), men det räknas inte för han körde med helt fel teknik. Hade han kört ordentligt hade han aldrig pallat, det kan jag nästa svära på.

Så idag var jag bäst (?) på något. Jag hade också en fin klänning på mig på jobbet, sådant kan man bli glad över.

Nu ska jag avrunda och i stället ägna mig åt... tja, vi får se. Jazza, titta ut genom fönstret, göra ett motdrag i min pågående digitala alfapet-match. Eller allt på en gång.

Omskakad

Veckorna lunkar på utan större dramatik, tycks det. Det är på helgerna det händer.

Den gångna helgen var dock lite väl dramatisk för min smak. Jag orkar inte återberätta allt här, men en mycket välformulerad sammanfattning finns här. Till saken hör att det var ytterligare en ny ledamot som valdes in volleybollförbundets styrelse, och det var jag. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, kan man säga.

Men det positiva med hela soppan är att denna kris verkar ha fått samma följd som de flesta kriser, nämligen att folk sluter samman, går ihop, stöttar och visar en vilja att lösa situationen. Där befinner vi oss nu, skulle jag säga. Det var också så att årsmötet var synnerligen välbesökt, eftersom det var 50-årsjubileum, så det fanns många kära, kloka människor på plats - många har jag känt i över 20 år - och det utbyttes massor av positiva, sköna ord också. Vi var alla där av kärlek till sporten, och det är ett starkt kitt.

Jag håller tummarna!

På väg att bli golfare?

Jag har nu avverkat min första jobbvecka. Det har varit helt ok, speciellt eftersom vädret vänt och det nästan inte alls känns som sommar längre, och jag har verkligen inte tagit ut mig. De flesta kom tillbaka den här veckan, och det verkar inte vara någon som har fullt att göra, så det har mest varit väldigt socialt och trevligt att vara på kontoret.

Nu har jag dessutom haft en väldigt spännande helg. Inte i första hand därför att jag köpt en ny säng - synnerligen fast sådan, jag känner mig ledbruten när jag vaknar - eller för att jag tillfälle att detaljstudera en halvtam gröngöling, utan därför att jag fått en aha-upplevelse när det gäller golfen OCH har gått mitt livs första runda.

De senaste veckorna har jag hängt med Matte ett antal gånger och sått och slagit ett antal hinkar på driving rangen på några olika ställen. Han har instruerat mig jättebra, gett mig fler och fler detaljer att tänka på, och jag har svävat mellan hopp och förtvivlan; fått på ett slag då och då, men mest har det känts avigt och hopplöst svårt. Men igår justerade jag en väsentlig detalj i svingen och plötsligt slog jag riktiga slag. Höga och långa (obs: relativt) och en del till och med raka. Det var verkligen en polett som trillade ner.

Eftersom det gick så bra igår åkte vi idag upp till övningsbanan på Arlandastad, en korthålsbana med fyra hål där även såna som jag kan gå runt. Det var mycket spännande att komma ut "i verkligheten". I början gick det bedrövligt. Jag kunde inte koncentr

era mig på nåt av allt det jag lärt mig, och kände mig störd på gräset och alla andra nya faktorer. Men efter ett tag lossnade det i alla fall lite. Jag lyckades få 5 eller 6 slag på ett par 3-hål, och jag hade inte mer än 10 på något av hålen, tror jag.

Det är ett nytt liv som börjar, kanske (dvs om jag bestämmer mig för att försöka börja och ta grönt kort). Det är ju jättekul! Det är inte så ofta man börjar med nya grejer, och golf är ju något jag aldrig trott att jag skulle kunna ge mig på.

Ett annat projekt i helgen var att fixa till min uteplats, som dock bara blev en tummetott. Jag skickade för säkerhets skull en skiss och arbetsbeskrivning till styrelsen innan jag började, men då fick jag plötsligt veta att jag inte får göra någon uteplats! Vår tomt är

prickmark (?) vilket tydligen innebär att man inte får dränera eller anlägga något. Och så ska trädgården vara till för alla medlemmar blablabla, vilket förvisso känns som ett fånigt argument eftersom ingen nånsin är där utom jag och min närmaste granne Lars.

Jag får eventuellt lägga ut lite plattor, men i så fall ovanpå marken och det måste kunna tas bort och återställas på typ 10 minuter. Jaha. Det blev hur som helst en kompromiss; nu har jag gjort det lite fint med plattor runt själva trappen, så att det inte växer in ogräs. Och ja, det kan tas bort om någon skulle klaga.

(En sur detalj i sammanhanget är att vi grävde ut redan i torsdags kväll, eftersom vi hade tänkt åka och fixa kross och sättsand med lånad skåpbil nu under helgen. Men det var bara att skotta igen den där gropen igen.)

Nu är det fint i alla fall!

Löjligt billigt

Säga vad man vill om IKEA, men 5 spänn för kaffe och en nygräddad bulle får väl betraktas som ganska prisvärt? Likaledes är 4 kronor för en dörrmatta ganska billigt - nu har jag en lösning för ingången från min uteplats. Jag kan till och med unna mig att klippa till den så att den får exakt rätt storlek.

Jag har gjort andra fynd idag också:

• Billiga, korta löpartights på Nike. De var röda, men vad spelar det för roll? Varför ska jag ha svart jämt? Jag ska ju trots allt bara ha dem när jag ska ut och springa.
• En fin klänning och ett par byxor på Mexx, som passade som en andra hud och jag kommer inte ens behöva lägga upp dem. Detta är fullkomligt sensationellt! Byxor i storlek 36 måste jag konsekvent lägga upp runt en decimeter. Det var väl tänkt som trekvartsbyxor det här, vad vet jag, men passade gjorde de.

Vem åker och handlar en högsommardag med strålande sol? Jo, en som faktiskt fått så stora, härliga doser av sol och bad att hon inte längre känner behovet av att ligga på stranden så fort tillfälle bjuds. Det är en skön känsla. Vi hade en underbar dag ute på Grinda igår, till exempel. Men nu ska jag i alla fall cykla ned till Huvudsta och ta ett dopp. Kanske sätta mig i halvskugga och läsa en bok.

Flitig!

Jag njuter i fulla drag av mina lediga hemmadagar. Jag får så mycket gjort, och jag trivs så oerhört bra med att skrota runt här hemma.

Igår ägnade jag en halvtimme åt att få rent min ugnslucka; jag städade och fixade en massa administrativa saker. Idag har jag målat, organiserat mitt vindsförråd, flyttat in i min nya verktygslåda samt planerat den blivande uteplatsen. (Tänkte att det kunde vara trevligt att få den på plats innan sommaren är slut, typ.) Det är varmt och skönt ute, och det gör mig ingenting att det inte är strålande sol. Jag till och med föredrar det, så kan jag vara hemma utan att känna mig pressad av att egentligen helst vilja åka och bada.

Nu ska jag försöka ladda för träning, men jag blev plötsligt sömnig och kom att tänka på min ohyggliga träningsvärk som fortfarande sitter i vader och rumpa efter badmintonträningen i söndags. Men sådant är till för att övervinnas!

Semester-recap

Nja, det blev ju inte så mycket bloggande från den där semestertrippen som jag hade tänkt mig. Jag fick inte fart på det satans mobila bredbandet något mer, så jag gav upp till slut. Och sen jag kom hem har jag... ja... varit upptagen (?). Eller, egentligen inte, men jag har umgåtts med Matte i princip dygnet runt och när jag är med någon annan har jag lite svårt att ta time-out och säga: "Nej, nu får du hitta på nåt ett tag för jag ska göra min grej." Umgås jag så umgås jag. Jag kan inte säga att jag gillar det riktigt; inte så där dygnet runt i flera veckor. Men nu fick det bli så, och idag har han börjat jobba igen och jag har två, ljuvliga veckor kvar på egen hand då jag kan disponera mina dagar precis som jag vill själv. Så nu ska det ena och det andra tas i kapp.Till exempel tänkte jag presentera en resumé av vår fantastiska Skåne-resa:

Efter lantgården i Småland åkte vi ner till Österlen och kamperade på en annan lantgård i två nätter, en fin skånelänga som ligger mycket vackert ute bland sädesfält och hagar. Därefter blev det en vandrarhemsnatt i Brantevik och en spontanövernattning på ett otroligt charmigt 50-talsmotell i Linderöd, där vi stannade efter en felkörning på vägen ner. Det är en stockholmskille som emigrerat till Skåne och tagit över ett gammalt övergivet och lätt bedagat motell och inrett det helt i gammal stil. Han tassar runt där, bor själv på övervåningen med sin gulliga hund, och serverar räkmackor i fiket på dagarna. Helt oemotståndligt, även om det var kallvatten i duschen och vi fick vänta lite på frukosten.

Nere på Österlen åkte vi runt och tittade, promenerade i bokskog, hittade kantareller som vi plockade och stekte till kvällsmat. Vi hade två fina stranddagar, en på vackra Vitemölla strand och en på Sandhammaren, där vi hittade en perfekt solgrop och där det gick höga vågor som var roliga att bada i.

Lycklig badare

Vi åt på fina restauranger, lunchade i Kiviks hamn, grillade på gården där vi bodde (och bjöd husets katter och hundar på det som blev över). Vi joggade, spanade på fåglar, pratade med trevliga medresenärer, tog kvällsdopp. Det var några underbara, underbara dagar, helt enkelt.

Kantarellsmörgås och skumpa! Semesterkvalitet à la Karin & Matte!

Jag måste också berätta solskenshistorian om den räddade kattungen. Efter att ha tittat på Ales stenar gick vi ner till hamnen i Kåseberga för att äta glass. Precis intill glasstället hörde jag en katt som jamade oroväckande, men vi såg ingen katt. Efter glassen ville jag gå tillbaka och kolla, och då var det en kvinna som stod och ojade sig och tittade ner i ett dagvattenrör som låg öppet - och där nere, 1,5 meter ner, satt den fast. Den hade suttit där i flera dagar. De som jobbade på fiskrökeriet hade försökt få upp den med alla möjliga metoder; Räddningstjänsten hade till och med varit där, men inte lyckats fiska upp den. Min hjälte började genast försöka locka och pocka med den remsa av säckväv som låg intill, som de uppenbarligen försökt med tidigare. Det gick inte alls. Fortsatt jamande. En man kom förbi och berättade om läget och sa att de börjat diskutera att slänga ner gift så att den inte skulle behöva lida mer.

Jag var på väg att ge upp efter 10 minuter eller så, men Matte gjorde ett sista försök och doppade säckväven i en hink räkor som stod där, som de också använt som lockbete. Och så plötsligt fick han napp, bokstavligt talat. Som av ett litet mirakel lyckades han hala upp det våta lilla livet, som hakat sig fast med en klo - och vi fick upp den.

Den ojande kvinnan offrade utan att blinka sin tröja att vira in den i, och jag sprang och hämtade rökerikillen igen, som kom rusande med flera engagerade kollegor som tog hand om den och började ringa för att få tag på "Kerstin" som brukade ta hand om katterna i hamnen.

Det var en härlig händelse, som man mådde gott av i flera dagar efteråt.

På äventyr i trakten av Skillingaryd

Jag sitter på golvet framför en braskamin i ett hus i djupaste Småland. Jag ska inte säga att det är en stuga, för det är ett hus, som vi har helt för oss själva. Det ligger omgivet av hästhagar (med hästar i), överblickar en vacker sjö och vi har fått tips om hur vi kan traska en bit in i skogen för att få se älgar.

Det ingår till och med en katt!

Det är löjligt bra det här! Vi dricker Cava, har ätit kvällsmat bestående av Serrano-skinka och Gruyère och väntar på att den vedeldade bastun precis utanför ska bli varm.

Vi bor på lantgård. Det är underbart. Och dagen fram till nu har också varit bra. Vi stannade och åt lunch på golfklubben i Jönåker, varpå Matte lyckades övertala mig att vi skulle slå lite på drivingrangen. Mycket motvilligt testade jag, tog emot några tekniska råd, och jag lyckades faktiskt få iväg i alla fall några av bollarna i den där hinken. Inte högt och inte långt, men jag träffade i alla fall, och fick en föraning om hur det kanske borde kännas. Vi tränade till och med puttar på... puttningövningsplätten (vad den nu kan heta). Det var ungefär lika svårt, men jag satte i alla fall en ganska lång putt.

Vi är på väg till Österlen, jag har semester, livet leker.

Fortsättning följer.

Kontoret, hej då!

Det kan faktiskt vara så att min semester har börjat nu, trots att det bara är torsdag. Den har smygbörjat, så mycket kan man säga. När jag gick från kontoret vid fyratiden i eftermiddags fylldes jag av en jublande känsla när jag insåg att jag inte kommer att åka dit igen på nästan en månad (för ska jag jobba i morgon så sker det hemifrån). Det känns helt magiskt. Speciellt som det var +27 eller så när jag gick till bussen.

När jag kom hem slängde jag av mig mina svettiga kläder (efter att ha suttit på två olika bussar som lätt höll över +35), kastade mig på cykeln och åkte ner till Mälaren vid Huvudsta och badade.

Det är lite lynnigt väder nu; soligt och fint i några dagar, sen blir det mulet eller regnigt några dagar, sen kommer det fina vädret tillbaka. Igår var det jättefint med ganska normal temperatur, 22-23, och idag plötsligt tropiskt igen. Under alla omständigheter är det sommar och jag kommer nu att vara ledig i fyra hela veckor, vilket känns nästan oöverskådligt länge.

Nu sitter jag på min lilla trädgårdstrappa med ett glas vin i den sista kvällssolen (innan den försvinner ner bakom trädtopparna i parken här intill). Bara det är magiskt. Jag har inte tjatat om min lägenhet på ett tag, men faktum är att förälskelsen består, och det är inte bara lägenheten jag älskar utan också "min" trädgård. Det är fantastiskt att kunna ha öppet och kliva rakt ut på en gräsmatta omgärdad av buskar och lummiga träd. Till 98 % är det jag och min otroligt söta och trevliga granne Lars som utnyttjar trädgården, resten sitter på sina balkonger eller vad de gör. Att köpa den här lägenheten var ett riktigt lyckokast.

Nu har jag också kommit igång igen med att bocka av saker på min to-do-lista. Det är inga stora grejer, men diverse småfix som höjer kvaliteten. Igår satte jag t ex upp min nya duschdraperianordning, som jag sågade till och fixade alldeles själv. Peter var här igår och hjälpte mig borra hål - jag har inte ens en borrmaskin och ännu mindre en kakelborr. Han hjälper till när jag frågar, men det hans beredvillighet är trots allt något begränsad. Därav stegade jag själv iväg och köpte en bågfil och våtrumssilikon, varpå jag mätte, fixade och sågade och fick det hela på plats utan bekymmer.

Jag skulle gärna vilja vara händig och duktig, men det är jag inte. Efter 9 år med mr Handyman har jag heller inte behövt vara det. Så nu kändes det rätt bra att få till det där utan vidare hjälp. Inte för att det var något komplext eller så, men själva principen.

I morgon åker jag med käraste Josefin till västkusten, och då börjar semestern på riktigt. Jag ser oerhört mycket fram emot det faktiskt. Under förra sommaren var jag inte där alls, så jag riktigt längtar till det fina, fina huset i det fina, fina fiskesamhället, och att hänga med mamma och styvfar några dagar. Och det bästa av allt är att jag får visa upp allt för Jossan! Det blir perfekt!

Jag längtar också plågsamt mycket efter min fina man som jag inte får träffa förrän nästa vecka. Det är nästan löjligt, men på kort tid har jag fått så många referenser till honom. Jag läser saker i tidningen som jag vill kommentera till honom; jag cyklar förbi uteserveringar och trånar efter att sitta där och dricka vin med honom; jag vill sitta och äta middag med honom och säga saker som får honom att lägga huvudet på sned och sträcka sig fram och stryka mig över kinden med det mest kärleksfulla uttrycket. Men snart så...

Nu är det så där bra igen

Jag har varit och lämnat av min man på Arlanda idag vilket kändes fånigt sorgligt. Jag blev en liten apa som inte ville släppa taget och låta honom gå in i avgångshallen. Nu ses vi inte på minst 10 dagar.

Å andra sidan njuter jag nu i fulla drag av att ha resten av helgen själv och obokad. Och det råkar vara 30 grader, vilket man kanske kan tycka är jobbigt, men jag är väldigt förtjust i sånt här väder. Det är så exotiskt och ovanligt att jag njuter snarare än klagar. Nu gjorde jag dessutom den för mig något överraskande bedömningen att det var för varmt för att ligga på stranden, så jag åkte till IKEA i stället, och Plantagen och andra roliga ställen. Först vid fyratiden åkte jag ned till Huvudsta och tog ett mycket vällustigt bad och en rejäl simtur, varpå jag la mig i skuggan och torkade och läste tidningen och upplevde en känsla av total frihet och lycka.

Nu är jag hemma igen och tvättar, dricker öl och knaprar vinägerchips och känner mig fullständigt bekymmersfri. Jag ska jobba en vecka till innan semestern, men jag har ju hela, härliga dagen i morgon också innan jag behöver fundera på det. Jag är frisk och solbränd, jag lyssnar på magiskt bra Mumford & Sons, sommaren ligger framför mig. I am blessed!

Sol ute och sol i sinne

Det är över 20 grader klockan 11 på kvällen. Bara en sån sak. Jag har varit och badat nästan hela dagen och är fortfarande solvarm - lätt bränd - i huden. Egentligen jobbar jag och kan absolut inte ta en dag ledigt, men nu föll det sig så att jag gjorde det ändå, och det kändes bra.

Nu kommer jag från en väldigt trevlig middag på stan med ett väldigt trevligt projektgäng som jag nu lämnar. Det är egentligen ytterligt sorgligt, men jag känner mig ändå glad.

Till det bidrar att jag fick höra opera på bussen på vägen hem; den fina kommentaren från Ulrica på mitt förra inlägg; tanken på min man som jag tillbringat dagen med (badat säkert 10 gånger, druckit bubbel och spelat backgammon). Jag älskar sommaren - den här sommaren - och jag älskar min tillvaro och jag borde verkligen gå och lägga mig eftersom det är en (arbets-)dag i morgon också. Men jag ville bara dela med mig av mitt lilla jubel.

Godnatt.

Nya tider

Jag har målat tånaglarna för första gången i mitt liv. Det ser riktigt fint ut. Varför har jag inte gjort det förut? Jag har också varit på mitt livs första Djurgården-match (fotboll) och firat en underbar midsommar med ett gäng 50-plusare. Allt är M's fel.

Jag menar förstås förtjänst.

Jag är väldigt glad över att jag sätter mig över mina förutfattade meningar om hur saker ska vara. Det enda som har hänt hittills är att jag blivit positivt överraskad. Och jag är väldigt, väldigt glad över att plötsligt ha en som han i mitt liv, även om det inte var tänkt så. Jag blir behandlad som en prinsessa av en man som är ett enda stort leende och en enda stor famn där halva mänskligheten ryms. Det känns fint, och sommaren är ännu ung och jag flyter bara med.

Efter en sista hektisk vecka på jobbet räknar jag också med att snart gå ner i tempo rejält och äntligen få lite fritid som jag kan ägna åt att hänga här, på gymet, på stranden eller hemma - eller var som helst. Jag behöver luft nu. Men det är inte långt borta.

Den gyllene vardagen

Jag åker förbi spegelblanka sjöar och ängar i skymning som svalor virvlar över. Och jag känner lycka över livet som har bjudit på ännu en magisk kväll. Jag har varit på middag hos min kära vän Charlotte som är värd ett hyllande inlägg bara hon. Jag landade mitt i hennes vardag med mamma på besök från Norrland, mannen som kom hem från jobbet och tre bedårande döttrar. Jag övade svärdfäktning med den yngsta inför lördagens piratkalas, jag beundrade mellantjejens alla maskeraddräkter (från ninja turtles till snickare) och äldsta, tova, kommer garanterat köra Kenneth Anderssons målgest på fotbollsmatcherna framöver.

Jag fylls av någon slags tacksamhet över att få vara med. Och jag hoppas att jag kan förmedla något litet av min känsla av att människor i min närhet - Charlotte och Johan i det här fallet - lever fantastiska liv och ÄR fantastiska, var och en för sig och tillsammans. Jag vill att de ska känna det och stanna upp för en stund och känna det. För jag tror att de kanske glömmer bort det ibland, på samma sätt som alla andra säkert också gör när de går där o vad de tror är hjulspär och tänker att barnen kanske väsnas, fastän de bara är underbara små individer.

Livet, åh livet.

En perfekt dag, del 2

Jag måste bara få återkomma med att jag toppade med en fantastisk sista Nice-middag, och att jag nu känner mig barnsligt glad över min Spotify-snilleblixt som absolut avrundning på dagen. Jag lyssnar på Gerry Raffertys "City to City" från 1978 som man förmodligen bara kan älska om man är hans mamma eller en flicka som hittade den i form av ett kasettband som någon tappat på gatan någon gång i slutet av 70-talet och sedan lyssnat på tusen gånger i sin barndom.

Jag köpte faktiskt lp'n (?) i vuxen ålder, men har inte lyssnat på den speciellt många gånger. Nu är den ett lika kärt återseende (återhörande) igen. Speciellt under rådande omständigheter, när jag är så otroligt välvilligt inställd till det mesta.

Jag ansträngde mig lite mer idag, och letade upp en av de mer genuina restaurangerna, vars bord tar upp merparten av den smala gränden och där även lokalbefolkningen äter. Det fanns väldigt många rätter på den vanliga menyn som kändes lockande (t ex risotto med anka), men jag valde "dagens kött" som stod på griffeltavla med den där typiska, franska handstilen. Utan att riktigt veta vad jag skulle få, förutom att jag kände till huvudingrediensen, lapin (kanin), fick jag en utsökt måltid. Det var väl typ en halv kanin, kokt i tomatsås med en massa örtkryddor. Den charmige kyparen kom med en liten limoncello som digestif och sen åt jag en löjligt god chokladfondant till dessert.

Nu blir det godnatt, och troligen ännu en natts otroligt bra sömn. A tout à l'heure.

En perfekt dag (men lite dyr)

Alltså, jag måste utbrista i ett fyrfaldigt leve för det här resan. Den har blivit perfekt. Igår var det lite tråkigt och det regnade, men helt ok ändå. Det enda som egentligen störde mig var att jag inte gick till Moderna Museet här (men det började hällregna när jag var i närheten så jag prioriterade att kasta mig på spårvagnen och åka hem till hotellet i stället), och att jag åt en dålig middag. Jag vet inte hur det kommer sig, men det händer ganska ofta när jag är själv och ska ut och äta eller fika nånstans, att jag väljer dåliga ställen. Har på något sätt inte tålamod att gå runt tillräckligt länge för att hitta den där riktigt bra restaurangen. Eller så är det att jag inte har någon att resonera med, diskutera menyn med, utan jag väljer något lite för snabbt.

Restaurangen jag valde var väl inte direkt dålig, och jag fick en helt ok menymiddag för ett jättebra pris - och den innehöll musslor, vilket jag var ute efter - men det finns nog hundra ställen i närheten som hade varit trevligare och bättre och mindre turistfälleaktiga.

Nåväl, idag har jag i stället haft en helt perfekt dag. Väderprognosen igår ingav visst hopp, även om den sa att det skulle bli bara halvsol på förmiddagen och regn på eftermiddagen. Direkt när jag vaknade såg jag genom en glipa i gardinen att det var sol, och när jag öppnade lite mer såg jag inget annat än en klarblå himmel.

Så jag har haft en ljuvlig dag på stranden. Ljuvlig. Det har varit runt +25, blåst lite, så att det har varit varmt men inte outhärdligt att ligga i solen. Jag har gjort avbrott för en god baguettelunch och sen badat lite till, tills jag kände mig nöjd och övergick till att strosa, äta gudomlig glass på uteservering, softa lite på hotellrummet.

Jag kände mig helt färdig med shopping och gick i stället bort till gamla stan där det finns lite gallerier och är oändligt mysigt att bara gå runt i största allmänhet. Det var trevligt, men så råkade jag gå förbi en affär med en jättefin klänning utanför och när jag tittade in fick jag nästan hjärtklappning. Jag har aldrig varit med om att gå helt bananas i en butik, men det hände nu. Jag ville köpa ALLT i hela affären. Det var så min stil, det var billigt, det var underbart. Efter att ha provat en massa och genomgått en mycket plågsam bortväljningsprocess gick jag därifrån med "bara" fyra plagg; två toppar, en kjol och en klänning. Det hade kunnat bli väldigt mycket mer. Och jag bubblade på i ren iver på nån slags låtsasfranska eftersom jag blev så glad över kläderna och den förtjusande innehaverskan.

Ojoj, det är nog tur att jag åker hem i morgon.

Efter denna fantastiska shoppingupplevelse gick jag på lätta steg tillbaka till hotellet, bytte om till löparskor och stack ut på en varm men underbar tur längst havet. Jag sprang en bit västerut längst Promenad d' Anglais, sen vände jag och sprang andra hållet, runt udden bort till hamnen och glodde på de absurda lyxbåtarna. Det blev nog uppåt 7 km, och det gick så lätt, så lätt. Så kan det vara ibland, när man springer med rätt förutsättningar.

Så nu sitter jag här på min balkong igen, fem meter över folkvimlet och spårvagnarna, och lyssnar på musik och dricker rödvin och funderar på i vilken riktning jag ska gå för kvällens middag. Det blir bitterljuvt att åka hem i morgon, men härligt att komma hem till någon som förmodligen kommer att stå och vänta på mig på Arlanda med det varmaste leendet.

Dag 2, något mindre njutningsfull men helt ok

Väderprognosen stämde lite bättre idag, tyvärr. Dvs det har regnat. Det började redan i går kväll faktiskt, med ett rejält åskväder och hällregn, lagom till jag skulle gå ut och äta middag, men det gick bra ändå.

Idag var det ljummet och uppehåll fram till en bit in på eftermiddagen, men absolut inget strandväder. Efter en överraskande bra hotellfrukost gick jag i stället på upptäcktsfärd. När jag var här för 20 år sedan minns jag att jag blev hänförd av den ryskortodoxa katedralen, och det blev jag den här gången också. Förutom att det är en vacker byggnad är det mäktigt att kliva in när det pågår mässa (eller vad det kan tänkas heta). Jag gick bara in och ställde mig precis innanför entrén, men det räckte bra. Det var en kör som sjöng oerhört vackert, människor som korsade sig och kysste helgonbilder, en präst som mässade lite då och då, också han med en mycket vacker röst.

Jag har ingen större förståelse för människor som utövar religion på det där viset, men jag hyser respekt för dem och tycker att det är fint att betrakta. Fascinerande.

Sen gick jag till Marc Chagall-museet och beundrade hans fantastiska konstverk. Satt en bra stund i auditoriet och tittade på en film om hans liv, och till min häpnad förstod jag ganska mycket trots att allt berättades på franska.

Därpå tog jag sikte på en park högt uppe på en kulle, Cimiez, där det skulle vara nordafrikansk festival. Jag såg framför mig lite tjo och tjim, multikulturell familjefest och en massa god mat. Men jag insåg snart att detta handlade om Nordafrika som i franska-koloni-Nordafrika, inte det berbiska, arabiska eller afroafrikanska. Det var kort sagt en ganska sömnig historia, med damer och herrar i övre medelåldern som stod i halvtomma tält och berättade om saker. Men det var för all del ganska trevligt ändå. Det fanns matstånd och det grillades och kokades och serverades vin. Folk satt och hade picnic på platsstolar och verkade ha en trevlig söndag.

Själv köpte jag en korv med bröd och dryck, men då menar jag inte hotdog med skumgummibröd och läsk, utan en utsökt Merguez i baguette och ett glas vin. Jag lyckades både köpa och ställa följdfrågor på franska. Och eftersom det var totalt turistfritt där blev jag till och med tilltalad av en äldre man och kunde leverera svar på franska. ("Var har du köpt det där vinet?", "Där borta".) (Det kanske inte är så mycket att skryta med efter sex års franskstudier, men det var länge sen och känns faktiskt ganska avlägset. Dock kommer det fram lättare än man kan tänka sig när man väl är här.)

Nå, sen kom det där regnet, som sagt. Det var inte lite regn utan mycket. Men jag har utan större problem sysselsatt mig med shopping, och någon mellanlandning på hotellrummet. Och nu har det slutat och klarnat upp. Jag har vissa förhoppningar om att det blir ok väder i alla fall halva dagen i morgon, men det får vi se. Nu när det blev klart och fint igen gick jag ner till stranden och bara satte mig och läste och njöt, trots att det både är ganska svalt och efter-regn-känsla. Men det var härligt ändå, att sitta i kvällssolen och lyssna på havet och inte bry sig om något alls.

Nu ska jag snart iväg och leta middag. Målet för dagen är musslor, och det ska nog inte bli några problem. Gamla stan är full av restauranger, varav många ser väldigt mysiga ut. Jag ska nog slippa gå och lägga mig hungrig.

Det blir ganska ordrikt det här, men så blir det när jag reser ensam. Har jag ingen att dela med får jag dela med... internet (?).

En mycket njutningsfull rapport från Rivieran

Jag förstår nu varför jag har längtat hit i alla dessa år sen jag passerade här på tågluff! Nice är underbart! Om det så regnar de återstående dagarna så här den här dagen ändå varit värt hela resan. Jag känner mig nästan andäktigt glad.

Sitter på min hotellrumsbalkong (!) som vetter ut mot stadens paradgata, Juan Médecin (som just här är gågata), dricker vin i plastmugg, glor på folk, lyssnar på musik på den medhavda datorn och mår oförskämt bra.

Den här dagen har varit magisk. Det var hur lätt som helst att ta sig in den korta biten från flygplatsen, lätt att hitta hit och när jag kom kunde jag checka in på rummet trots att klockan bara var 12. Rum 206 är minimalt, men riktigt fräscht. Frukost och gratis wlan ingår och - som sagt - en balkong. Läget är perfekt.

När jag dumpat grejerna och bytt om till sommarklänning gick jag och åt himmelskt god lunch - ravioli på papptallrik - i en intilliggande park där det just nu är italiensk utomhusmässa (typ "Smaka på Italien"). Sen gick jag de återstående 100 meterna ner till stranden och slängde mig i solen, dök ner i havet och började nästan gråta av glädje. Det blev precis, precis som jag hade tänkt mig.

Till saken hör att det skulle vara regn idag, enligt prognosen. Jag har nästan känt att jag inte vill åka eftersom det är högsommarvärme hemma och är skulle det bli regn en vecka. Men de hade fel. Det har väl varit +25 minst, klart eller lite soldis och blåsigt nere vid havet, så att det var fullkomligt perfekt temperatur att ligga på stranden (och fina vågor att bada i). Nu är klockan över 20 på kvällen och det är så där sydeuropeiskt ljummet, eller egentligen varmt, så att jag kan sitta i linne och kjol. För eftermiddagens uteserveringsöl var det lagom att sitta i skuggan.

Jag älskar, älskar det här. Jag tragglar på lite med franskan, men alla pratar engelska. Jag har semester; jag gör vad jag vill. Men det hade kunnat vara ännu lite bättre. Det finns plötsligt någon där hemma som borde varit med här. Det har hänt väldigt storslagna saker, som jag kanske inte borde eller vill skriva om riktigt ännu, men å andra sidan kan jag inte låta bli. (Det där med match.com kan slänga sig i väggen; jag har hittat det rätta virket på närmare håll än så.) Men det får jag återkomma om.

Nu när jag har duschat bort havssaltet och softat ett tag på balkongen börjar jag fundera på middag. Möjligheterna är oändliga. Puss, livet!

Mina vänner, fåglarna

Okej, min fascination för fåglar må vara en bit överdriven, men jag förstår inte hur folk som går på promenad eller springer nere vid Råstasjön kan vara helt oberörda. Nånstans har jag insett att majoriteten inte är uppmärksamma på fåglar, men jag förstår det inte. Nu är det näktergalsbattle nere vid sjön, och det är så jävla häftigt att jag får gåshud av att gå omkring där nere. Och så rödhakarna. Jag blir tårögd. Idag var jag tvungen att avbryta min löparrunda flera gånger för att ställa mig och lyssna och spana efter dem. Just rödhaken fick jag syn på utan problem; den satt på en kal gren tre meter från stigen och sjöng av hjärtans fröjd. Hade också ett close encounter med en hackspett, som inte sjöng men var mycket vacker.

Fågelsången gör detta till min allra bästa årstid. Men snart tystar de igen. Passa på att gå ut och lyssna på naturens under.

På tal om något helt annat fick jag ett sms från Karolinska idag där de berättade att blodet jag gav för ett par veckor sedan nu har kommit till användning och hjälp någon. Det var fint, tycker jag.

Förbannat bra

Det har varit en något omtumlande vecka. I positiv bemärkelse. Men det känns ändå skönt att landa den med en mycket lugn, ensam hemmakväll. Jag tog en lika lugn promenad för ett par timmar sen, när solen började sänka sig över den nyutslagna grönskan. Märkte att svalorna kommit; de cirklade högt där uppe och gjorde mig nästan tårögd. Jag gosade med en katt jag träffade, blev glad av två harar, drog in syrendoft. Det var som en lätt religiös upplevelse. Det var bara en promenad, men det var en försommarpromenad i mina älskade kvarter, och jag gick där och bara lät mig bäras fram av en nyvunnen lycka över mitt liv som det är nu.

Det är människor jag träffar, saker som händer på jobbet, ny musik som jag hittar. Det är njutningen i träning, rödvin och en nyköpt klänning. Det är en mycket, mycket trevlig känsla av välbefinnande.

Blod mot glas

Det här med nätdejting... jag börjar redan tröttna. Den där mängden mail med förslag på profiler att kolla upp blir allt glesare, och de förslag som kommer känns allt mer långsökta. Jag klickar runt och klickar runt, men hittar väldigt få som är speciellt tilltalande.

De som är intresserade av mig är uppåt 50 eller över; gubbar.

De som jag tycker verkar intressanta tilltalas inte av mig. Jag har hittat en enda som känns mer eller mindre klockren. Honom har jag skickat ett meddelande till som han inte ens har öppnat och läst (man kan se sånt). Han har väl tittat på min profilsida och tänkt: "äsch", eller i värsta fall "usch". Han ser inte hur otroligt bra vi skulle passa ihop. Sorgligt.

Dessutom har jag redan hunnit bli dissad, av män som faktiskt kontaktat mig först, men som sen dragit öronen åt sig. Jag tror att de ångrar sig när de ser mina bilder, och jag förstår dem, för jag har tänkt samma sak om dem: "Inte min stil". Ändå blir jag en anings stött.

Men så finns det några som inte är pjåkiga alls, som jag börjat konversera lite med. Man vet aldrig vad som döljer sig bakom första, andra eller tredje intrycket, men det får väl visa sig. Jag tar det trots allt inte så allvarligt.

Det har varit en lugn, bra helg och en bra måndag. Idag fick jag en sms-uppmaning att gå och lämna blod, så jag passade på. Jag är på ett mycket irrationellt sätt lite mallig över att jag har en blodgrupp som är både ovanlig och väldigt eftertraktad. Som om det hade med mina egenskaper i övrigt att göra?! Men det är oftast ett visst besvär att tappa mig, eftersom jag har små och luriga kärl i armarna. Idag fick de testa båda armarna och trixa en hel del innan det funkade. I gengäld fick jag välja två presenter ("två stick, två presenter"), så nu har jag två nya Ittala-glas till servisen. Bara en sån sak kan man ju bli nöjd över.

Nu har jag några timmar kvalitetstid hemma för mig själv, som jag bara kan strosa omkring här hemma. Städa lite i badrummet kanske? Bläddra igenom papper och gamla tidningar innan jag slänger dem. En promenad? Jag bestämmer helt själv.

Nu: på marknaden

Eftersom jag är så oerhört driftig och handlingskraftig har jag nu - på någon slags experimentbasis - registrerat mig på match.com. Utan varken plan eller särskilt höga förväntningar, men med inställningen att man ju inte kan dö nyfiken.

Och satan i gatan (för att citera den förträffliga Veronica Maggio) vad det händer saker! På nolltid har jag fått drivor av mail från sajten, angående personer som lagt till mig på sin intressant-lista, vill se min bild eller som har skickat meddelande. Och det kommer typ 10 mail ytterligare om dagen med (automatiska) matchningsförslag som man ju måste kolla upp.

Jag som har gått och undrat var alla singlar i min ålder finns. Nu vet jag! Det finns väldigt många frånskilda tvåbarnsfäder mellan 40 och 45 som enligt egen utsago är både vältränade, reslystna och lyssnar på kategorin pop/rock. Det behöver inte betyda att de är särskilt intressanta, men jag känner ändå att mina chanser att åtminstone få gå på en dejt har ökat med flera hundra procent.

Vissa bloggar om sina nya skor, andra bloggar om sitt nya liv som singel. Wish me luck!

Från dåligt till riktigt bra

För att lägga lite sordin på det solstrålande humör jag gett uttryck för här den senaste tiden kan jag berätta att jag idag haft en inte-så-bra dag. Det har varit soligt och fint, jag har varit inne i stan och strosat och gått och tittat på gallerier, suttit på en bänk på Mariatorget och läst en bok, softat. Det var trevligt på alla sätt, men jag var ensam - och jag kände mig ensam.

Alla omkring mig gjorde ungefär samma sak, men två-och-två, tre-och-tre; tjejgäng, killgäng, blandade gäng. Folk träffar sina kompisar på stan och umgås, det gör inte jag. Det är delvis självvalt, men ibland kan det plåga mig.

Nu plågas jag också av bristen på manligt sällskap. Jag saknar inte i första hand Peter, jag saknar att ha en ny, spännande flirt. Nu när jag KAN dejta längtar jag väldigt mycket efter det där pirriga och spännande att träffa någon ny som man gillar. Det blev inte bättre av att jag såg en underbart romantisk film igår. Jag läste för ett tag sen "Eat, pray, love", som jag gillade oerhört mycket, och har sedan dess varit väldigt sugen på att se filmatiseringen. I slutet blir förtjusande Julia Roberts och förtjusande Javier Bardem superkära i varandra. Jag var tvungen att se om slutet av filmen idag för att det var så härligt. Härligt, men bitterljuvt, för jag vill ju också ha det där.

Det var massor av snygga, attraktiva män ute på stan idag, men kan kände mig bara helt osynlig. Jag hade en ganska bra känsla när jag gick hemifrån idag, men jag trycktes ned i skorna av att inte ens lyckas få ögonkontakt med de där snyggingarna. Som om jag inte fanns, liksom.

Men det vände sen, det dåliga. När det känns så där får jag lust att springa, så det gjorde jag när jag kom hem. Det är lite som att ha satt i sig en pizza - jag vill springa bort det, rensa ut skiten och komma ut på andra sidan med den där sköna känslan man får efter att man har sprungit. Idag var det dessutom väldigt njutbart under tiden också (så är det verkligen inte alla gånger!). Det gick lätt och fint, och jag chockade mig själv med att springa en mil utan att det var det minsta jobbigt. Jag hade inte ens problem i uppförsbackarna.

Jag har inte sprungit alls i vinter, och väldigt få gånger sedan snön försvann. Kan det vara spinningpassen som har gett resultat? Eller hade jag bara en extremt bra (löpar-)dag? Hur som helst funkade tricket den här gången också. Den sunkiga känslan är borta och jag har haft en skön kväll hemma och gjort en massa saker.

Jag får göra slag i saken helt enkelt, och kolla upp några nätdejtingsajter. Det där var mer lockande för 10 år sen, när jag var 10 år yngre, men det kan ju vara värt ett försök i alla fall. Det lär ju inte komma någon och ringa på dörren direkt, varken Javier Bardem eller någon annan...

Jag ser ut som en mangafigur!

Såna här pupiller får man när man har varit hos ögonläkaren. Shit, vad läskigt. Inte konstigt att jag var så ljuskänslig på vägen hem, och gick med ett öga stängt och det andra som en liten springa, eftersom jag tyckte det var så soligt. Jag måste ha sett ut som en knarkare.

Ögondropparna jag fick var läskiga även på andra sätt. Ett par timmar efteråt kändes ögonen liksom bedövade. En otroligt äcklig känsla. Jag kände mina ögonlock, som om de vore svullna, liksom. Dessutom såg jag suddigt, så jag kände mig nästan lite vinglig. Allt för att förstärka knarkarfeelingen.

En annan intressant grej med detta läkarbesök var att den mycket vänlige läkaren inte ville ta mig i hand när jag skulle gå. "Jag gör så här", sa han och satte ihop händerna och bugade lite. Jag har aldrig varit med om det förut, och kände mig lite tafatt och fånig. Men jag borde av nyfikenhet ha frågat varför (det kom jag dock inte på förrän efteråt). Av religiösa skäl, antar jag, men det hade varit intressant att veta.

Jag får fråga nästa gång, men det blir nog först om några år eftersom jag blev helt friskförklarad. Jag gick dit därför att min mamma haft både glaukom (starr) och förhöjt tryck i ögonen, vilket kan skada synnerven. Det är ärftliga saker, och hon har tjatat på mig att kolla upp det. Känner mig lite nöjd med att ha gjort slag i saken.

Nu har den där oskärpan äntligen släppt också, så att jag jobba igen.

En liten klagovisa

Jag väntar på en försändelse från UPS. I onsdags fick jag meddelande om att den är skickad, med ett trackingnummer. Jag kunde då se att paketet redan under onsdagen hade varit på tre olika ställen i UK. Men av någon anledning kommer inte jag få paketet förrän på måndag. Redan där - jag trodde att man använde UPS och liknande för att det skulle gå snabbt!?

Nå, eftersom jag inte kan vara hemma på måndag - i alla fall inte hela dagen, och det gavs ingen indikation om när de kommer - ville jag göra ett försök att ändra beställningen så att jag kan hämta upp paketet själv i stället. Här kommer nästa irritationsmoment. På deras webb finns en instruktion för hur man gör. Den är ganska tydlig och bra, förutom att den inte stämmer riktigt. Det står t ex: gå till den-och-den sidan och tryck på den här knappen. Men det finns ingen knapp som heter så, bara något snarlikt. Jag förstår vad jag ska göra, men sånt där tycker jag är oförsvarligt slarvigt.

Dessutom funkade det inte, så jag ringde UPS i stället. Då fick jag veta varför: först måste de göra ett "levereransfõrsõk". Att jag redan nu kan säga att jag inte kommer att vara hemma är helt ointressant information för UPS. De ska i stället åka med sin lastbil till min adress, konstatera att de varken kommer att ha någon portkod eller kunna få tag i mig. SEN kan jag gå in och anmäla att jag kan åka och hämta paketet i Mariehäll, vilket gör att jag förlorar ytterligare minst en dag innan jag kan få mina grejer.

Skälet, fick jag höra, är att det är deras rutin och den tillämpas över hela världen. Det tycker jag låter som ett väldigt dåligt skäl och jag förstår det inte. Jag tycker bara att hela grejen är puckad.

Till saken hör - eller förresten, det hör egentligen inte så mycket till saken - att grejen jag väntar på är en ersättnings-Sonos-burk. Följetongen om min ännu-inte-existerande stereoanläggning går mig verkligen på nerverna. Jag slog till och köpte en Sonos zone player, för det verkade så himla smart och bra. Men den visade sig omöjlig att få igång. Jag tillbringade flera timmar i telefon med deras support i Holland. Det fanns faktiskt en svensk kille där, som verkligen slet som ett djur för att få det att funka. Men av olika skäl pausade vi supportsamtalet, och när jag ringde upp nästa gång fick jag prata med någon annan som på "bara" 20 minuter kunde konstatera att det nog var fel på grejen och jag skulle skicka tillbaka den och få en ny.

Det låter ju bra, det är bara det att jag inte tror på det. Jag tror att det är något spök med mitt nätverk här hemma och att det inte kommer funka. Och så sitter jag här med en pryl som har kostat mig ett antal tusenlappar - och utan musik. Men jag kanske inte ska ta ut något i förskott. Det kanske funkar jättebra. Om den kommer fram någon gång. Suck.

Opraktisk dygnsrytm

Jag har varit väldigt sömnig idag, av någon anledning. Längtat efter att sova hela eftermiddagen. Hur kan det komma sig att jag sedan niotiden på kvällen plötsligt är pigg igen, nu när det är dags att gå och lägga sig?

I morgon väntar en ny, härlig arbetsvecka. Det känns faktiskt inte så pjåkigt. Det kunde gärna vara helg fyra dagar per vecka i stället för två, men nu är det ju inte så. Jag råkar tycka att det är väldigt kul på jobbet just nu, så tanken på att studsa upp vid sextiden i morgon bitti är inte fullt så avskräckande som den brukar kännas på söndagskvällar.

Eller försöker jag bara intala mig det?

Succédag

Vilken fantastisk dag! Bara att det var halvdag och försommarvärme (!) hade räckt långt, men det var en massa andra bra saker också.

Jag jobbade trots allt halva dagen, och hade bland annat ett synnerligen trevligt möte. Eftersom både jag och Lasse, som jag skulle ha möte med, jobbade hemma och båda bor i Råsunda hade vi hemma-hos-möte. Det var inte bara ett bra och konstruktivt möte, utan också otroligt sympatiskt att sitta i sköna fåtöljer i hans fina hus, fem minuter från mig. Vi tog en promenad sen och tittade på björkar med hängen och centimeterstora löv - man tror inte det är sant!

Andra naturupplevelser den här dagen: jag fick en god titt på en rödhake och hörde den sjunga. Det här är ju en fullkomligt magisk årstid över huvud taget med all fågelsång, men man måste säga att vissa fåglar är ännu mer fantastiska än andra!

Jag har också iakttagit en koloni av nån slags röda insekter som tycks trivas i den lilla parken utanför mitt hus. Såg flera stora "ormgropar" av såna; jag antar att det är nån slags parningstid även för insekter. Flera sprang runt fasthakade i varandra också. Jag har aldrig tänkt på att insekter har sex, eller... har de det? Nåt skumt var på gång i alla fall.

Andra goda saker den här dagen: jag har invigt tvättstugan i mitt nya hus, den är jättefin. Och det är otroligt smidigt att bara springa ner en halv trappa för att tvätta. Nedre botten - eller 1/2 trappa upp, om man ska vara petig - har onekligen sina fördelar. Visst, det är insyn, men det är en skön frihetskänsla att kunna rusa ut på nolltid. Den redan nämnda parken utanför mitt hus, det är egentligen en lekpark, har redan blivit ett stamhak. Och jag har börjat snacka med andra från grannskapet som också hänger där.

Ännu mer:jag har varit på bodypump (och cykel activio igår), vilket alltid är väldigt tillfredsställande. Och jag har börjat skruva ihop mina bokhyllor (två av tre på plats) och det börjar över huvud taget bli rätt bra ordning här. Inte bara ordning. Jag gör fint också. Inte med en massa pynt, men med få och fina saker. Häromdagen hämtade jag och satte upp min nya sovrumslampa. Den är fin i sig, men framför allt blir det ett väldigt fint sken av den.

(Ingen fantastisk bild, men man ser lite i taket, kanske?)

Och... ja, jag skulle kunna bubbla på om en massa saker till. Men jag kan också sammanfatta det med att jag är SÅ JÄVLA NÖJD! Det enda som saknas är en liten flört, men det kommer väl.

Flyttad

Så där ja, då var man installerad, uppkopplad och ganska trött. Men glad. Sitter i mitt nymöblerade vardagsrum och tittar på min nya tv, med datorn uppkopplad på mitt nya trådlösa nätverk. Nu bor jag här. Grymt!

Tog ledigt igår för att hinna färdigt med målningen. Nu när jag tagit lärdom av hur man verkligen gör blev det jättebra, och jag behövde bara måla en gång. Däremot var jag mycket skeptisk till färgen till att börja med. Provmålade en bit och var på vippen att inte fortsätta över huvud taget. Men så såg jag att färgen mörknade en del när den torkade, så jag chansade och målade på. Och så blev det precis som jag hade tänkt mig. Det är ingen självklar färg direkt, men jag gillar den. Ska ta en bild och lägga upp när det är lite mer undanplockat i sovrummet.
Själva flytten gick också smidigt, trots att det bara var Peter och jag. Tre vändor blev det, men det tog inte mer än halva dagen. Vi avbröt för lunch som intogs i lekparken utanför mitt hus, där man utan vidare kunde sitta i bara t-shirt idag. Jag saknar ord för att beskriva hur underbart det är. Äntligen, äntligen.

Jag kan knappt heller beskriva hur otroligt schysst det var av Kajsa att fixa en bil åt mig. Fin var det också, lättkörd och rymlig. Tack, tack Volkswagen. Mera gratisreklam:

Volkswagen Transporter - fina grejer.

Känna och komma ihåg det

Jag vill hålla kvar känslan, eller i alla fall minnas den länge. Känslan av glädje och nästan förälskelse som sköljer över mig när jag är i mitt nya hem. Jag stod och såg ut över mitt vardagsrum igår och kände mig riktigt nöjd med målningen . (Efter ett katastrofalt resultat av första strykningen i helgen tog jag in handfasta tips av folk som kan, och ommålningen blev helt ok.) Det är inte så stort, det där vardagsrummet, men inte så fasligt litet heller. Jag belönade mig med ett glas vin vid mitt skraltiga köksbord med p1 från min lilla radio som enda ljud. Inga lampor har jag, så jag såg knappt att läsa i tidningen. Ändå: lyx!

Jag ska snart sluta tjata om det här, men jag måste kräma ut allt jag kan först.

I helgen går flytten, den riktiga. Det känns nästan lika stort och pirrigt som när jag skulle få nycklarna och gå dit första gången. Efter det blir det också på allvar en separation från Peter. Men det är en historia för sig.

Nytt och fräscht

Jag är jublande glad på ett sätt jag inte varit i mannaminne. Borde blogga typ dagligen för att få utlopp men jag har fullt sjå med att jobba, träna och däremellan vara i mitt nya hem och spackla och fixa.

Jag är euforisk över min nya lägenhet. För varje gång jag kommer dit växer känslan. Jag älskar alla rummen och att gå runt i dem. (Det är också en lägenhet som man bokstavligen kan gå runt i, bara en sån sak!) Jag älskar takhöjden, de fina fönstren och trappuppgången med sin staty; gatan utanför
I helgen ska jag måla mitt första rum, med egenvald färg. Nästa helg flyttar jag. Darling Kajsa har fixat så att jag får låna en skåpbil genom hennes jobb. Tack Volkswagen! (Så där, lite reklam som tack för hjälpen.)

Jag är också lycklig över att gator och trottoarer är nysopade, solen gassar, våren är här eller ligger i alla fall i startgroparna. Dessutom ska jag byta jobb, vilket blev klart igår. Det är inom samma företag men jag byter grupp till en helt annan del av organisationen, där jag förmodligen kommer att känna mig mer hemma än i det läge min nuvarande grupp hamnat i efter diverse omorganisationer och nya riktningar. Exakt vad jag kommer att göra kan jag inte riktigt svara på. Till viss del kastar jag mig in i det okända, men det är ju jätteroligt! Jag känner några av mina nya kollegor och dem gillar jag skarpt. Det blir spännande, en nystart.

I rampljuset

Häromdagen hände något faktiskt ganska anmärkningsvärt: jag höll ett föredrag för ett gäng okända människor och jag var noll nervös. Det tyder troligen på att jag faktiskt har kommit en bit. Jag har annars varit ganska genomsnittlig när det gäller att tala inför grupp. Det är inte det värsta jag kan tänka mig och ger mig panikångest, men jag kan inte säga att jag älskar det heller. Även om jag är förberedd och/eller trygg med sammanhanget brukar jag vara lite orolig innan, få puls och fjärilar och sånt.

Den här gången: ingenting!

Tvärtom kände jag mig helt lugn med att jag hade övat och förberett mig och visste vad jag skulle säga. Jag gick dit och kände mig stolt över att representera mitt företag och att kunna berätta en bra historia. Jag till och med gillade det.

Det kanske var så att det släppte efter ett tillfälle i höstas då jag höll en kurs hos en kund. Då hade jag också varit orolig innan; vad ska de tycka? Kommer jag ha underlag för att prata tiden ut? Jag kommer tappa orden och stå och svamla. Då gick det också bra. Jag gillade det då också, och insåg att det kanske inte är så långsökt för mig att undervisa, trots allt.

Man lär sig.

Ordet för dagen: Välmående

Det var en särdeles bra helg, den som just passerade. Jag ska inte göra några längre utvikningar om vädret, eftersom jag tycker att det är ganska tjatigt med alla som pratar om vintern och våren, slask och halka, och hur uuunderbaart det är med vårsolen. De har ju rätt. Jag nöjer mig dock med att konstatera att jag satt över en timme på balkongen både lördag och söndag förmiddag; i söndags med frukost och morgontidning och utan filt över benen.

Det blir liksom lite lättare att känna sig skitglad när det är på det viset.

Lördagen i övrigt bestod av lite strosande på stan, träning och spontaninköp av ny tv. Jag har förvisso planerat att köpa en ny tv - mormors gamla tjock-tv följer på inga villkor med till min nya lägenhet - men tillfället var mycket spontant. Jag har forskat litegrann om LCD/LED, frekvens, fabrikat och ytterligare några av alla hundratals parametrar när man ska köpa teknikprylar. Nu gav jag bara upp och slog till på ett demoex som var nedsatt 2000 spänn. Den verkade bra. Så! Då var det klart.

På lördagkvällen träffade jag darling Jossan och en förtjusande kompis till henne och gick ut och åt på Söder. Vi hade kort sagt så himla trevligt. Åt gott och satt och pratade om verkligen allt möjligt i ganska många timmar, och faktiskt utan att häva i oss några större mängder vin. När vi skiljdes åt och gick hem på varsitt håll sa mannen som var med: "Trevligt att träffas - igen!", för att markera att han kommer ihåg att vi faktiskt har träffats en gång förut, för nästan två år sen. Sånt gillar vi, rejält! Jag är tyvärr en person som folk inte alltid kommer ihåg, jag vinner liksom lite mer i längden snarare än att göra ett massivt första intryck. Därför blir jag otroligt glad över sådant. Han gjorde faktiskt ett outplånligt intryck när jag träffade honom den där gången för två sedan också, för då sa han att jag hade snygga skor. Det är något jag typ aldrig hört från en man tidigare.

Hur som helst fortsatte söndagen i samma kvalitativa stil. Jag var ensam hemma hela helgen. Det är möjligen lite långtråkigt, men övervägande skönt och frihetsaktigt måste jag säga. (Speciellt i dessa dagar när vår samvaro, som är på upphällningen, ärligt talat är väldigt håglös och trist.) Jag packade några kartonger, tog en promenad och fick en bra titt på Solnas "lokalkändis" vattenrallaren nere vid sjön. Sen spelades säsongens sista match, och vi drog fram som ångvältar och avslutade med flaggan i topp: 3-0 mot Norrköping. Vi hade match även i tisdags och lyckades skrällvinna mot serieledarna; det var samma goda anda som höll i sig. För er som inte håller på med volleyboll kan jag förklara att det är extremt ovanligt med högoddsare. Det bättre laget vinner i 99 fall av 100. Det är inte som i fotboll när ett underdog-lag kan ha röta och få in ett mål eller två. Här är det spel om varje boll, och det är väldigt svårt att vinna mot ett mycket bättre lag. Men vi spelade som i trance. Motståndarna hade dittills förlorat en eller högst två matcher på hela säsongen - vi låg näst sist. Det var fantastiskt!

Ja, men sen blev det vardag igen och jag har varit dyngtrött hela dagen. Fattar inte. Men jag kämpar på. Snart, snart är det nästa fredag. Då jävlar!

Kulturtant för en dag

Trots att det har varit en så bra vinter har jag inte ägnat mig åt någon vintersport över huvud taget. Jag vet inte riktigt varför. Jag har nog tänkt att den här vintern och våren blir det fokus att separera; köpa och sälja lägenheter, flytta och sånt. Men idag fick jag för mig att jag skulle åka långfärdsskridskor. Det blev dock inte så mycket med det. Jag gick ner till Brunnsviken och ut på isen men den var så dålig att jag inte ens försökte åka. Det blev en ok promenad fram och tillbaka till Hagaparken i alla fall.

I stället tog jag mig än ett annat synnerligen försummat område: kultur. Jag är pinsamt dålig på att ta del av det så kallade utbudet, trots att jag egentligen är intresserad. När jag var yngre, runt 20-25, var jag jättebra på att gå på utställningar och sånt. Nu går jag inte ens på bio. Men det kan det ju bli ändring på. Idag åkte jag i alla fall in till Nordiska museet och tittade på tillfälliga utställningar om sopor, mode, dandyn och Hemmens forskningsinstitut. Det var väldigt angenämt. Lite folk, lugnt och skönt.

Det är en häftig kåk också, och gott kaffe i fiket. Bara Carl Milles svulstiga Gustav Vasa-staty är värd ett besök. Ja, det blev riktigt bra det här. Nu kan jag återgå till vanliga söndagssysslor som att tvätta, och kanske packa en flyttkartong eller två.

Jo, en bra dag

Idag har jag fått höra att jag är en jättebra projektledare och att jag liknar Modesty Blase. Det har varit en bra dag, kan man säga.

Den började inte så bra, eftersom jag kom på först när jag klev av tåget på Centralen att jag glömt datorn hemma. Det var bara att åka hem och hämta, och komma bra mycket senare till jobbet än vad jag hade tänkt. Men sen blev det en jättebra, produktiv arbetsdag som jag känner mig riktigt nöjd över. Det har varit si och så med både trivsel och motivation på jobbet ett tag, men precis just nu känns det bra.

Eftersom jag tog bilen idag (dvs andra gången jag åkte till jobbet i morse) passade jag på att åka ut till Gustavsberg och Ittala outlet efter jobbet. Jag blev kär i några tallrikar i serien Teema, och bestämde mig omedelbart för att detta ska bli min nya servis i mitt nya hem. Jag köpte röda, blå och grå tallrikar och några temuggar till att börja med. Ibland när man har köpt saker bär man hem dem med känslan av att hittat en skatt. Det här var ett sådant inköp. Jag tänker på min nya lägenhet som en skatt också. Längtan till 1 april är direkt tärande.

Det bubblar

Det har just varit helg, ändå längtar jag redan till nästa. Jag hade ingen tid att passa så jag kunde ta sovmorgon både lördag och söndag. Ändå vaknar jag varje morgon med känslan: "Åh, om jag ändå fick sova". Jag vet inte vad det är som gör att jag bara vill vara ledig och slippa jobba. Nu tycker jag att det är riktigt roligt på jobbet, ändå längtar jag hela tiden någon annanstans.

Jag är över huvud taget full av längtan just nu, efter alla möjliga saker. Känslolivet är som en ostrukturerad, otålig bisvärm och jag kastas hit och dit som en vante. Det är mest positiva känslor och jag är glad att det händer nånting där inne, men det är samtidigt frustrerande. Jag behöver få utlopp, liksom. Kan inte säga riktigt hur eller vad jag vill ska hända, men det vanliga gå upp -> gå och jobba -> gå hem känns inte som rätt formel just nu.

Igår var jag på Cykel Activio på gymmet, det fungerade ganska bra som ventil. Jag är nyfrälst på spinning, och har bara varit på två Activio-pass, så jag håller fortfarande på att kalibrera rätt pulsintervall. Men igår var det hårt satan. Underbart. Jag blir hög av att ta i nästan så mycket jag kan, att svettas rännilar, att göra det till pumpande musik och - det måste jag till slut erkänna - att göra det i grupp.

Ser redan fram emot nästa gång. Längtar till det också, så att säga.

Återrapportering

För övrigt kanske jag borde knyta an till mina båda tidigare inlägg om pågående lägenhetsaffärer.

1. Yes, jag köpte min lägenhet, det gick som smort. "Inga konstigheter", som man säger. Tillträde i mitten av april, vilket känns oändligt långt bort.

2. Yes, vår nuvarande lägenhet blev också såld inom loppet av tre dagar. Det blev budgivning, och en häftig sådan också. Vi fick mer än vi hoppats på. Frid och mycket fröjd.

Som en teaser, mitt blivande kök:

Åhhh, det blir så bra! Men först i april...

Dubbla träningspass

Vi var så dåliga att vi förlorade även dagens match. B-laget har en minst sagt dålig trend just nu. Därför var jag tvungen (?) att kötta på med ett spinningpass också, för att liksom straffa mig själv. För de där passen, Cykel RPM, de är inte nådiga. Varje gång jag går dit ångrar jag mig halvvägs igenom och tycker att det sannerligen är för jobbigt för mig. Men så kommer jag in i nån slags andra andning lagom till sista låten eller så, och genast efteråt blir jag sugen på att köra igen och kanske orka lite, lite mer nästa gång.

Jag är inte vad man skulle kalla en tävlingsmänniska eller vinnarskalle, som ger järnet och presterar mitt allra bästa när det gäller. Tvärtom har jag en tendens att vilja ge upp och ge vika för motgångar (när det gäller fysiska prestationer alltså). Jag kan vara sur och låg när vi har förlorat en match, men det handlar mer om min egen insats i så fall. Har jag själv spelat bra när vi har förlorat är jag inte alls lika förbannad. Känner jag att det är asjobbigt på spinningpasset längtar jag därifrån snarare än att lyda ledarens uppmaning att skruva på ytterligare lite mer motstånd och köra ända in i kaklet.

Däremot har jag stark revanschinstinkt. Jag vill på det igen; göra bättre nästa gång. Vad säger det om mig, mer än att jag har kort minne? Jag vet faktiskt inte. Får fundera en vända på det.

Det är så konstigt det här med tiden. Hur den oftast rusar förbi, men hur den kryper fram när man väntar eller ser fram emot någonting. Då är man oerhört medveten om tiden, det är väl det som är skillnaden.

Nu ser jag - dock med fasa - fram emot budgivningen på vår lägenhet. Om det blir någon. Oh my god, måtte det bli någon! Jag vill att det ska vara överstökat, så att jag kan sluta oroa mig och förhoppningsvis kunna bli glad. Nu är jag inte den oroliga typen, oro är bara en meningslös och okonstruktiv känsla, men jag kan inte riktigt slappna av heller så länge det här hänger över mig.

Jävla pengar, vilken makt de har över en!

Snart jätteglad

Jag borde inte skriva det här förrän i morgon, men jag kan inte låta bli. I morgon - om inget oförutsett händer - sätter jag bläck på ett kontrakt på en lägenhet. Jag har köpt den, genom en djärv kupp som eventuellt inte var jättesmart, men det får vi aldrig veta och nu är den min! Det är bara det där med det eventuella och oförutsedda... I fastighetsköpar- och säljarbranschen kan allt hända. Folk kan ångra sig, nya köpare kan dyka upp som gubben i lådan och förvida huvudet på illojala mäklare som lovat. Jag kan inte känna mig riktigt, riktigt glad förrän i morgon kväll när det är skrivet och klart.

Men glad är jag. Ju längre tiden går, desto mer nöjd känner jag mig. Jag får skriva mer sen, efter bläcket.

För övrigt så drömde jag i natt jag blev vittne till hur en av mina kollegor blev överkörd av en ångvält som kom i så där 70 km/h och inte stannade för rött. Han blev förstås totalt mosad och död. Är det normalt?

En gnutta kroppskontakt

Det var någon som tog i mig idag, en man. Det kändes fantastiskt. Det var inget märkvärdigt egentligen; ingen beröring med några implikationer alls. Han är bara en person som är fysisk med sina medmänniskor - på det där sättet som jag skulle vilja vara - och just nu var det jag som var i närheten.

Att jag ens reflekterar över en sådan sak beror förstås på att jag är fullkomligt skadad och svältfödd efter många år i en så gott som helt ofysisk relation. Jag var på väg att skriva att jag varit fast i en ofysisk relation, men det är inte sant. Det är ingen som har hindrat mig från att bryta mig loss från den. Det har bara inte blivit så. Ja, det är komplicerat.

Det fantastiska med den här beröringen är också att om den hade visat sig ha några implikationer, så hade det varit helt ok. Jag är en fri kvinna nu, jag får nuddas med vem jag vill och i vilken utsträckning jag vill. Det känns faktiskt lätt svindlande.

Nya godingar i Mitt i Solna

Veckans höjdare från lokalpressen (sorry, jag kan inte låta bli):

"Attraktiv 52-årig gentleman 190, vältränad, lever en priviligierad livsstil. Söker en glad, ung kvinna att skämma bort. Du som svarade, hör av dig ännu en gång."

I annonsen direkt under:

"Attraktiv 52-årig gentleman 190, med god ekonomi. Söker en attraktiv, glad, ung kvinna som resesällskap till Mauritius. Jag älskar djuphavsfiske."

Han har alltså fått ett svar från någon, men slarvat bort henne. Och nu vill han locka fler genom en exotisk resa. Verkar skumt. Mindre skum verkar denne charmör:

"Jag är en ljushårig man, lite tråkig, mörkblå ögon, 63 år, 55-60 kg. Söker en kvinna på 59+. Jag är rökare och tar medicin, ingen sprit, jungfruns horoskop. Bor i Hagsätra."

Jag kan bli SÅ nyfiken på varför folk väljer att skriva som de gör. Det värsta är att jag väl måste svara på annonserna för att få veta...

karaktär?

...som om jag skulle ha så mycket nytt att komma med från tunnelbanan, men jag känner inte för att läsa och inte att sitta och glo heller.

Ska hem för att vända, mer eller mindre, och åka till träningen. Träna på fredagar suger verkligen men det är alltid kul när man väl är där. Dessutom är det fortfarande januari dvs fortfarande renlevnad. Att åka och träna är bättre än att lägga sig i soffan och äta saker och dricka vin. Faktum är att min januarisatsning har betalat sig. Utan att vare sig anstränga mig eller lida har jag ätit måttligt, helt avstått från godis och i princip helt från andra onyttigheter - och jag har gått ner två kilo.

När jag pratar med folk om att jag har godisfri månad osv reagerar många med att nästan surt eller till och med anklagande säga: "men DU behöver väl inte banta?!" Nej, det behöver jag inte, men vem njuter inte av att gå ner lite och känna sig lite fräschare och mer fit? Även jag gör det! Men den stora vinsten för mig är att jag bevisat att jag kan uppvisa lite karaktär och fullfölja mina beslut. "Men du har väl karaktär, du tränar ju så mycket." Feltänk. Så säger bara den som har svårt att träna, det har inte jag, det är jättelãtt. Däremot är det svårt för mig att inte äta godis.

Nu är jag hemma och måste avsluta. Mina otroligt intressanta betraktelser fortsätter en annan dag.

till sjõss

Det känns alltid lika lyxigt att ta båten hem, även om det är en synnerligen oglamorös båt och det är mörkt och vintrigt ute. Så här på fredagen hinner man dessutom hälla i sig ett glas vin på vägen mellan Nacka strand och nybroplan. Ja, det hinner man för all del vilken dag i veckan som helst.

Jag börjar vänja mig vid tanken på att jag nog blir kvar i just Nacka strand ett tag till men det känns för tillfället rätt ok. Fick bekräftat idag att jag inte fick det drömjobb jag sökte härom veckan, men det stod klart redan när jag gick därifrån. Fel, det stod klart redan under intervjun då jag mest satt och svamlade och kände att jag inte kunde svara på frågorna. Men jag gjorde nog inte bort mig fullt så mycket som jag kände då. Jag tror henne faktiskt när hon säger att jag hade lite för klent med erfarenheter på det område de huvudsakligen behöver rekrytera inom. Det är helt sant, men det är ju deppigt att de inte vågar satsa på mig ändå och tro att jag klarar uppgiften ändå. Det tror jag, men jag är inte arbetsgivare.

Man hinner skriva ett blogginlägg också, på väg till nybroplan. Men nu är vi snart framme. Jag får väl skriva ett till från tunnelbanan.

Fõrändringens vindar osv

Nu har det varit tyst ett tag igen. Det beror på att jag liksom haft annat för mig. Händer och huvud fulla, kan man säga. Jag håller på och planerar mitt nya liv.

Vi har gett upp. Vi separerar. Vi har insett att det på lång sikt inte kommer att bli bättre eller ens särskilt bra, som kärleksrelation betraktat alltså. Det skulle fungera att fortsätta leva ihop, det trivs vi med, men åtminstone jag skulle aldrig bli lycklig så länge de vitala delarna som ömsinthet och närhet saknas - det måste jag ut och söka på annat håll (på något sätt som jag inte listat ut ännu). Nu kan jag det i alla fall, det känns lite kittlande faktiskt.

Trots alla samtal och satsningar och försök händer det inget och därför ger vi upp. Jag hävdar med bestämdhet att jag ansträngt mig mer än vad Peter har gjort - och han säger inte emot mig - men det spelar ingen större roll nu. Det ändrar ingenting. Nu är det som det är och ska jag vara ärlig känns det ganska skönt att beslutet äntligen är fattat. I största samförstånd dessutom.

Nu går vi vidare.

Men först måste lägenheter säljas och köpas, budgivningar inledas och hoppas av, nya lån tas upp. I mitt fall måste ett gäng nya möbler köpas också, och jag är oerhört sugen på att köpa nytt av ganska mycket annat också (handdukar, vardagstallrikar, prydnadskuddar osv, osv - nytt, fräsch och egenvalt ska det vara!). Men allt det här känns mer roligt och spännande än någonting annat.

Förändring är bra. Det har inte varit så mycket förändring på sistone, inte på flera år faktiskt. Jag är full av förväntan och tillförsikt. Men det kanske är lätt att säga. Sen "sitter jag där", som min mamma så finkänsligt (inte!) uttryckte det. Det kommer bli ett väldigt stort avbräck att bli av med förmånen att alltid ha någon att umgås med; en person som jag verkligen gillar dessutom. Å andra sidan triggas jag nu att börja träffa mina vänner mer, och kanske leta upp nya personer att umgås med.

Det finns säkert en tredje sida också, och fjärde, men det är bara att tugga i sig.

Fortsättning följer.

Tv-junkie

Jag brukar ju hävda att jag inte tittar så mycket på tv, och det gör jag inte heller, men den här veckan har utvecklats till en riktig orgie. Plötsligt hittar jag hur mycket som helst att titta på. Nu hamnade jag t ex mitt i en rafflande slalomtävling. Det brukar inte vara så upphetsande att se alpina tävlingar nuförtiden, men nu kom det svenskar på både första och tredje plats i en världscuptävling. Så kan det gå.

Jag tittar på veterinärprogram, program om folk som bygger och renoverar hus; folk som letar hus på landet, vid havet; kocktävlingar, nyheter, Mythbusters och galna bilrace i Top Gear. Det finns alla slags djur- och naturprogram, sport och usla kriminalserier. Jag blir handlingsförlamad. Emellanåt kan det bli en tupplur på soffan också.

Jag måste nog straffa mig själv med att sticka ut och springa, trots att det är kväll, moddigt och jag hade tänkt ha en träningsfri dag. Men först, Keno-dragningen.

Otroligt slött jullov

Jag har ännu efter tre dagar betydande träningsvärk i ljumskarna. Körde ett skönt benpass häromdagen vilket inkluderade den så kallade "gynstolen". Alla som har varit på ett gym vet vilken jag menar. Man tränar insidan av låren och den ser ut som en... ja, du fattar.

Det blir mycket träning nu, under mitt jullov. Varje dag. Igår till och med två gånger, eftersom jag först var och styrketränade och sen gick på Body balance.

I love it! När min styvfar frågade härom dagen vad som får mig att må bra i tillvaron just nu (han gillar att ställa den typen av frågor), borde svaret ha varit: träning. (Men jag svarade något annat eftersom vi har tillräckligt mycket diskussioner om hur nyttigt det är att träna mycket, och hans invändningar gör mig mest irriterad.) Jag mår oerhört bra av att slita med kroppen och känna att jag orkar. Det är mycket tillfredsställande att känna sig fysiskt trött men samtidigt stark.

Dagarna flyter på med träning och en hel del tv-tittande - Tour de Ski på dagarna och diverse annat på kvällarna. Jag läser lite också, och sitter med datorn och gör olika saker, men på det hela taget är det väldigt, väldigt lugnt. Jag hade en lista med saker jag skulle göra den här veckan, men jag tror inte ens att jag tar mig igenom den, trots att jag egentligen har hur mycket tid som helst.

Men det är nog bra så här. Det blir inte så många tillfällen under ett normalt jobbår som man kan ta några dagar ledigt och bara vila sig. Jag har ingen prestationsångest, jag måste inte göra just någonting.

Nästa stora projekt är att laga middag, om jag orkar ta mig upp ur soffan.

lõften eller kanske ansatser

Det är många som fnyser åt nyårslõften, men jag tycker inte att det är så dumt alls att ta tillfället i akt att kontemplera lite, tänka både bakåt och framåt och fundera över hur man vill att livet ska vara. Sen kan man väl tycka att man inte behöver göra det just kring nyår, och att man bör göra det oftare än en gång om året, men hellre det är inte alls, anser jag.

För egen del har jag gått ut med ett löfte publikt, nämligen att jag ska bli modigare. Med det menar jag ska bli bättre på att prata med folk, konfrontera dem eller ställa relevanta frågor, i stället för att sitta och tycka eller undra för mig själv. Jag menar också att jag behöver bli modigare på att utmana mig själv på områden där jag är osäker; våga chansa lite mer. Jag kan ge ett exempel genom att berätta om en händelse som har förföljt mig i flera år. Peter och jag stack ut i skogen för att cykla moutain bike. Jag utgick ifrån att jag inte kunde och inte vågade. I stället för att ta fart och chansa lite förbi partier med rötter och knöligheter krypkörde jag förbi, fegade ur, tappade balansen och ramlade. Dessutom kunde jag inte få loss fötterna från SPD-pedalerna och slog mig därför rätt ordentligt, både en och två gånger. Det slutade med att vi fick avbryta hela projektet och cykla hem i stället.

Så där mesig vill jag inte vara. Jag vill heller inte ha inställningen redan i förväg att jag inte kan, utan i stället våga tro att jag kanske klarar det och verkligen försöka.

Det menar jag med att bli modigare.

Jag har några andra ansatser också. Inspirerad av Peter, som alltid tar en vit månad och idkar allmän renlevnad i januari, ska även jag inleda året med att skippa allt godis och småätande, äta måttfulla portioner över huvud taget. Inget asketiskt, bara skärpa mig lite och skala bort allt onödigt. Jag har inget våldsamt behov av att banta direkt, utan är mer ute efter att känna mig lite fräschare och träna karaktären. Någon vit månad tycker jag inte heller att jag behöver, men det skadar nog inte att dra ned på vindrickandet ett tag.

Dessutom ska jag under 2011:

• träna på att inte slösa med pengar och köpa onödiga saker
• ta med matlåda oftare till jobbet
• byta jobb
• åka till New York.