Det är så konstigt det här med tiden. Hur den oftast rusar förbi, men hur den kryper fram när man väntar eller ser fram emot någonting. Då är man oerhört medveten om tiden, det är väl det som är skillnaden.

Nu ser jag - dock med fasa - fram emot budgivningen på vår lägenhet. Om det blir någon. Oh my god, måtte det bli någon! Jag vill att det ska vara överstökat, så att jag kan sluta oroa mig och förhoppningsvis kunna bli glad. Nu är jag inte den oroliga typen, oro är bara en meningslös och okonstruktiv känsla, men jag kan inte riktigt slappna av heller så länge det här hänger över mig.

Jävla pengar, vilken makt de har över en!