Dubbla träningspass

Vi var så dåliga att vi förlorade även dagens match. B-laget har en minst sagt dålig trend just nu. Därför var jag tvungen (?) att kötta på med ett spinningpass också, för att liksom straffa mig själv. För de där passen, Cykel RPM, de är inte nådiga. Varje gång jag går dit ångrar jag mig halvvägs igenom och tycker att det sannerligen är för jobbigt för mig. Men så kommer jag in i nån slags andra andning lagom till sista låten eller så, och genast efteråt blir jag sugen på att köra igen och kanske orka lite, lite mer nästa gång.

Jag är inte vad man skulle kalla en tävlingsmänniska eller vinnarskalle, som ger järnet och presterar mitt allra bästa när det gäller. Tvärtom har jag en tendens att vilja ge upp och ge vika för motgångar (när det gäller fysiska prestationer alltså). Jag kan vara sur och låg när vi har förlorat en match, men det handlar mer om min egen insats i så fall. Har jag själv spelat bra när vi har förlorat är jag inte alls lika förbannad. Känner jag att det är asjobbigt på spinningpasset längtar jag därifrån snarare än att lyda ledarens uppmaning att skruva på ytterligare lite mer motstånd och köra ända in i kaklet.

Däremot har jag stark revanschinstinkt. Jag vill på det igen; göra bättre nästa gång. Vad säger det om mig, mer än att jag har kort minne? Jag vet faktiskt inte. Får fundera en vända på det.