Kvinna söker man, eller?

Jag måste skjuta in med ännu en höjdare från lokalblaskan, Mitt-i-Solna, avdelningen kontaktannonser:

"Jag är en kvinna som söker en man. Jag är en trevlig och mogen kvinna."

That's it. Man skulle kunna lägga till attributen: oinspirerad, ordkarg, intetsägande m fl.

Snart hejdå till 2010

Nyår närmar sig. Ett år tar slut. Har det varit ett bra år? Ja, inte det sämsta i mitt liv, men kanske inte det bästa heller. Å andra sidan skulle jag inte kunna peka ut mitt bästa år hittills. Man minns inte. Och så är ju alla år både uppåt och nedåt, hur mäter man snittet?

Höjdpunkten 2010 var absolut Japan-resan i januari-februari. Den var fantastisk från början till slut. Andra guldkorn att minnas var vissa av sommarens fantastiska dagar; båda våra turer till Österlen, picknick i en park i Halmstad, Mumford & Sons på Way out West i augusti. Jag blir också lycklig av att tänka på hur jag suttit och flabbat med mina allra närmaste vänner sent på natten på flera 40-årsfester (inkl min egen); hur jag stämde träff med min barndomsvän Ursula när vi var i Kalmar, vi har inte setts på över 25 år. Jag minns mer vardagliga men underbara dagar som när jag hängt med Camilla och hennes barn, eller en heldag med Jossan när vi hann med allt från minigolf till rökta räkor och shopping. Jag ser mig själv sitta och äta lunch i septembersolen på torget i Siena med min mamma, fira systersonens tioårsdag och bära runt på den månadsgamla och mycket efterlängtade Fredrika.

Ja, ju mer jag tänker tillbaka, desto fler härliga händelser från året minns jag. Det är ju också så mycket skönare att minas det goda, sköna, glada. Jobbmässigt har det varit ett ganska slitigt år, det har varit några tunga samtal hemma, men det där känns avlägset just precis nu. Jag ska fortsätta drömma mig tillbaka, det känns mycket bättre.

Idag la jag ut ett nyårslöfte på Facebook - att jag ska bli modigare - och efterlyste andras. Det är jättemånga som har svarat, och svarat bra saker. Magnus ska ha 100 träningsdagar, Peter ska ta sånglektioner, Andreas (som verkligen inte är någon löpare) har anmält sig till Lidingöloppet. Flera har skrivit att de ska bli bättre på att leva i stunden och njuta mer, det är inspirerande och glädjande att läsa.

Det blir ett spännande nytt år, bara några timmar bort.

Julen, check

Det är så typiskt att det är patetiskt, men jag har blivit sjuk lagom till julledigheten. Vi var båda lediga dagen innan julafton, och direkt när jag vaknade kände jag att jag hade ont i halsen och var tung i huvudet. Så har det varit sedan dess, men nu har jag blivit snuvig också.

Samtidigt måste jag säga att det verkligen är förkylning light. Senast jag var sjuk, i början av hösten, var det precis samma sak. Synnerligen måttliga symptom, bara en anings feber, ingen hosta. Och det är ju bra. Men jag känner mig heller inte frisk, inte frisk nog att träna till exempel, vilket är ett stort bakslag. Det är ju det som är grejen med att vara ledig, att man kan träna på dagen och så länge man vill, utan att behöva passa någon tid. Men det är inte mycket att göra åt det. Jag får sova, promenera och läsa böcker i stället, och det kan man ju stå ut med.

Julafton blev ok, men jag bytte ställe mitt i. Vi träffade nästan hela Peters familj för traditionellt ätande och umgänge - det var trevligt - men jag hade avtalat med min syster att träffa henne också. Följaktligen satte jag mig på en ödslig förortsbuss mitt i julklappsutdelningen och åkte över till Lena. Från ett glatt och bullrigt sällskap på 15 pers till en stillsam samvaro på fyra. Det kändes bra. Jag trivs jättebra med Peters familj, och känner dem ganska väl efter nio år, men det är ändå annorlunda med ens egen familj. Blod är tjockare än vatten, helt enkelt.

Ändå är känslan efteråt att jag är glad att det är över. Jag kan inte säga att jag har stressat, men jag har inte direkt njutit av att hitta på julklappar och fixa med julmat. Det är inte plågsamt med jul - man träffar folk och har trevligt - men det är knappast min favorithögtid.

Nu har jag överlevt även juldagen, då hela Stockholm är stängt och dött, och tänkte ge mig ut på stan för att få lite liv och rörelse till livs. Eller kanske bara promenera i den långsamt singlande snön.

Några bilder för en gångs skull

Nä, det är för lite bilder här. Nu ska du få se på några bilder som jag gillar:

Will Wegman gör fantastiska bilder på fantastiska hundar (weimaraner):

Min drömbil, AMC Pacer:

En av hundratals halvtama hjortar som lever inne i Nara, Japan. De kliver runt i parker och på trottoarer som duvor ungefär. Peter har tagit bilden:

Mer en annan gång.

Blod och glögg

Jag var och lämnade blod idag, lite spontant sådär, och fick höra att det var 17:e gången jag var där. Det är väl ganska bra? Av alla filantropiska aktiviteter man borde ägna sig åt känns blodgivning som en väldigt enkel aktivitet; icke-tidskrävande (15 minuter per kvartal), trevlig (alla sköterskor är så otroligt snälla) och konkret. Man får till och med betalt i form av fika och present.

Bli blodgivare!

För övrigt funderar jag på en massa saker för tillfället. Ganska stora saker, men jag funderar på ett lättsamt sätt. Jag funderar snarare än grubblar, om du förstår vad jag menar. Det känns kreativt och spännande att leka med tankar, snarare än kravfyllt och osäkert, som det kan vara ibland.

Jag känner mig stark också, både till kropp och själ. Och frisk. (Men det borde jag inte skriva, för varje gång jag mallar mig över att jag klarat mig ifrån alla dessa sjukdomar som florerar, så åker jag dit några dagar senare.) Sedan några veckor tillbaka äter jag Omega 3-tillskott. Blir man mindre sjuk av det? Eller har det bara förmodat långsiktig effekt mot hjärt- och kärlsjukdomar? Jag tycker att det känns bra i alla fall, nyttigt liksom.

Glögg måste vara bra också för hälsan. Bättre att ta en glögg än att skriva ostrukturerade blogginlägg kanske?

först så går det ner, sen går det upp

Det är 10 minus och jag har sett anmärkningsvärt många på stan idag som inte har vantar. Hur är det möjligt? Ingen mössa kan jag förstå, även om jag tycker det är idiotiskt. Det kan påverka frisyren och/eller imagen. Men vem vill frysa? Själv blir jag förvisso på orimligt dåligt humör när jag fryser, men vem som helst måste väl tycka att det är obehagligt?

Nåja, det är inte mitt problem. Just nu tycker jag inte att jag har så många problem över huvud taget faktiskt. Jag dricker saffransglögg och ser på Top Model, bara en sådan sak. Möjligen skulle jag kunna tycka att jag är lite bekymrad över julen och alla julklappar som ska köpas till höger och vänster, men å andra sidan känner jag inte den där överväldigande julångesten, inte än i alla fall. I går var det första advent och vi satte upp fina stjärnan och fula med nästan obligatoriska elljusstaken (sen var den julpyntningen avklarad). Men jag börjar nästan umgås med tanken på en gran. En liten en, med silverkulorna, som bara är använda en gång, när samma tanke dök upp senast för fem år sen eller så.

Jag ska nog överleva den här julen också.

Jag kan förstå att mina eventuella bloggläsare tycker att jag är helt schizofren. En dagen antyder jag att min relation är på väg att köra i diket, andra dagen ser jag inga problem någonstans. Men så är det väl med livet. Det är också så att jag inte pallar att vara låg speciellt länge i taget. Förr eller senare tar jag tag i läget, inser det självklara att jag faktiskt kan påverka min egen situation och till och med är förpliktigad att göra det.

Dessutom var det rolig, rolig fest i fredags, det väntas rolig, rolig fest kommande lördag. Kroppen känns stark och bra, konsert på fredag (MGMT), roligt på jobbet och äntligen några framgångar i mina projekt. Jag ska banne mig inte klaga.

Bra söndag, också

Jag känner mig anmärkningsvärt glad. Igår var en bra dag och idag har också varit jättebra. Jag har kommit på vilket bra drag det var av mig att bestämma för att att inte döma den här säsongen (eller kanske sluta döma, om det är det jag har gjort). Det blir så mycket mer fritid! Den här helgens match klarades alltså av redan lördag morgon/förmiddag, och resten av helgen har varit fri, ledig, obokad - och dessutom har jag varit ensam.

Idag gick jag upp ganska tidigt, åt långfrukost, tog en promenad och uträttade några saker i centrum. Sen tyckte jag att jag kunde få ligga på sängen och bara läsa bok ett tag, och faktiskt också sova en kvart till eller så - bara för att jag kände för det. Efter lunch gick jag till SATS i Sundbyberg och hade ett otroligt bra pass i gymet. Det var mitt på dagen, jag var pigg, hade ingen tid att passa, då blir det bra. Sen jag kom hem har jag åstadkommit följande, utan att det känts det minsta betungande: bakat bröd, tvättat veckans ton kläder, strukit, gjort fint i köket och dessutom lite behagliga saker som att lösa korsord, surfa lite och prata i telefon med min syster i 55 minuter, vilket var det bästa av alltihop.

(Kommentar 1: Att stryka var inte njutbart, det kan jag inte påstå. Jag avskyr att stryka, det blir inte fint och jag blir på dåligt humör, men det är ju skönt att ha det gjort.)

(Kommentar 2: Det är nästan sjukt hur två personer kan producera så oerhört mycket tvätt som vi gör. Jag förstår inte vad vi gör. Jo, en sak vet jag att vi gör: vi tränar. Vi tränar båda minst fyra gånger i veckan. Det är förstås en stor del av förklaringen.)

Det var ett mycket bra och glädjande samtal med min syster. Vi får till det ibland. Vi pratade en massa om vår familj, som vi alltid gör, och så berättade hon att hon fått en ny tjänst på sitt jobb, en befordran. Jag är så stolt över henne! Undrar om jag själv skulle ta och göra karriär någon gång...?

Det börjar med mat och slutar med...?

Det är inte så vanligt att Peter är borta på jobb på helgerna, men det här är en sådan helg. Dessutom hade jag en enda bokad aktivitet den här helgen, en match, och den klarades av redan idag på förmiddagen. Så en massa obokad, fri tid för mig själv. Det är ganska härligt faktiskt.

När jag är ensam hemma ser matlagningen ganska annorlunda ut. Dagens middag blev t ex väldigt typisk ensam-hemma-middag enligt konceptet "goda saker tillsammans blir gott", utan att det nödvändigtvis är en maträtt.

Således bestod min måltid av lax, bönor, halloumi, färsk spenat, tomater och lite pasta, som förvisso var ganska onödig. Det är förvisso ett signifikant drag för mina måltider att jag har för många ingredienser så att det sammantaget blir för mycket mat. Den här gången var jag dock så mogen att jag slutade äta när jag var proppmätt och sparade lite till morgondagen.

När jag är ensam hemma längre stunder som den här - Peter är borta till nästa helg - brukar jag tänka att det är ungefär som att vara singel igen. Och så reflekterar jag över det. Nu reflekterar jag över det lite extra, med tanke på att vi ånyo har haft jobbiga samtal om vår framtid. Jag brukar inte skriva om den delen av mitt liv här, men... ja, nu gjorde jag visst det. Det har nästan alltid känts som om vår relation är i högsta grad ändlig, och utan att gå in på detaljer kan jag bara säga att det känns lite mer så just nu.

Jag orkar helt enkelt inte gå in på detaljer. Det är så komplicerat. Det är allt annat än enkelt. Jag saknar helt förmåga att reda ut vad som vore bäst eller vad jag ska göra eller vad vi ska göra. Jag behöver resonera; jag behöver mina vänner. Men jag har inte för vana att kalla på dem; de är inte vana vid att jag kallar. Jag har alltid löst allting själv, men jag behöver väl knappast förtydliga att det inte alltid är tillräckligt.

Det är en lång historia. Det är min historia, tyvärr. Det är så komplicerat. Det är allt annat än enkelt.

Kloka inköp i stället för onödiga

Jag känner mig nästan barnsligt lycklig över att ha en ledig dag. Eller halvledig. Jag jobbade ett par timmar i förmiddags, vid köksbordet, men sedan dess har jag dagen för mig själv och det känns så oerhört lyxigt. Det är egentligen ingen större skillnad på vara ledig en lördag mot en fredag, men det är något med känslan ändå...

Jag är också mycket lycklig över hur dagen har utvecklat sig här långt. Vi har besök av en barnfamilj som är på höstlovsbesök i Stockholm, så jag hade förmånen att äta frukost med tre charmiga telningar och deras pappa. Sen försvann de ut på äventyr, jag jobbade som sagt lite, men sen tog jag cykeln bort till Bromma center. Det är soligt, klart och kyligt, en underbar höstdag. Cykla är underbart. Jag "köpte" några jättebra saker på Stadium, men jag säger "köpte" eftersom det var på mitt presentkort. Inga pengar ut ur min plånbok. Tog ett varv i Bromma Blocks också, men insåg nöjt att det inte finns något jag vill köpa. Jag behöver ingenting, jag hittar inget jag vill ha. Jag är helt enkelt osugen på att shoppa, vilket passar mycket väl ihop med att jag har köpförbud i minst en månad.

Köpförbud innebär att jag måste hålla i pengarna ett tag så att jag kommer ikapp med alla stora utgifter jag på något sätt har haft på sistone. Kreditkorten är uttagna ur plånboken; inga spontanköp av kläder, skor eller tjafs. Inga slarviga restaurangbesök till höger och vänster. Försiktighet med utgifter helt enkelt.

Det är inga som helst problem att hålla igen. Det är som när jag bestämmer mig för att sluta äta godis i en månad eller så. Jag bestämmer mig bara, tydligt och klart, och sen är det ingenting mer med det.

MEN, det som gör mig extra lycklig är jag trots allt gjorde ett inköp på vägen hem. Ett mycket välgenomtänkt inköp av något som jag verkligen behöver. Cyklade förbi en skylt med "Tempur-kampanj" och gjorde en tvärgir på skrikande däck (nåja). Fick hjälp på en sängaffär att prova ut exakt vilken Tempur-kudde jag verkligen ska ha (till skillnad från den jag har som faktiskt inte är speciellt bra för mig). Nu har jag köpt en underbar, ny kudde som jag räknar med ska höja min livskvalitet.

Saken är att jag i snitt kanske en gång varannan vecka, eller oftare, vaknar med ont i nacken och sen har jag huvudvärk hela dagen och känner mig sänkt. Det har helt och hållet med att göra hur jag sover, alltså hur jag sover rent fysiskt. Min naprapat har rått mig att byta kudde, och nu gjorde jag slag i saken.

Jag gillar verkligen min naprapat, det är inte det, men denna investering motsvarar typ 2,5 besök hos honom, sen är det intjänat. Det är nästan så att jag längtar till i kväll när den ska invigas. Men först badmintonmatch mot Nadja och middag med kidsen.

Karin ironiserar över kontaktannonser

Ett urval av veckans läsning i lokaltidningen: kontaktannonserna. Det finns sådana riktiga hål-i-huvudet-annonser ibland att man undrar om de någonsin får svar. Vad sägs om:

"Blond smal, vältränad, 43-årig singelkille. Söker barnfri tjej, gärna smal, söt brunett för ett eventuellt förhållande. Inget krav att du är mörkhårig, du kan vara ljushårig också."

(I kategorin: varför slösa textrader på att efterlysa meningslösa egenskaper om de dessutom ändå inte spelar någon roll?)

"Jag är en 40+ bisexuell glad tjej, som vill träffa en annan kvinna med samma intressen. Ha en bra dag, vi hörs."

(I kategorin: ... och vilka var intressena? Bisexualitet?)

... eller den här efterlysningen:

"Vi pratade om Höstsalongen på det försenade pendeltåget."

Någon som känner igen sig?

uthärdning 2

Det är förresten inte sant att det är helt mörkt när jag åker till jobbet, Nu och några veckor till åker jag till jobbet i gryningen. När jag åker buss från centrala Stockholm och ut över Stadsgården skimrar stan under en himmel som är blekt ljusblå, med stråk av rosa och aprikos. Det ser syntetiskt men mycket vackert ut. Om det inte är mulet förstås.

Just idag sitter jag dock hemma och jobbar. Solen flödar in genom vårt stora vardagsrumsfönster. Det gör att jag knappt ser skärmen, men det är det värt mot att det värmer så skönt i ansiktet. Det är inte så ofta jag sitter hemma faktiskt, men idag passade det. Det är underbart att sitta med tofflor i min Lamino-fåtölj och ha det alldeles tyst och stilla omkring mig. Jag kanske är lite folkskygg, men ibland är det verkligen skönt att slippa träffa människor.

uthärdning

Nu är det upp till kamp som gäller. Nu måste jag kämpa för att hålla humöret uppe och inte låtsas om att det är nattamörkt när jag åker både till jobbet och därifrån. Inte låtsas om att jag känner mig trött på kvällarna och helst skulle vilja gå och lägga mig klockan nio. Tänk vad en s k resa till solen skulle göra, men Peter vägrar.Jag skulle behöva honom för att stå ut med snörräta rader av solstolar och turistmenyer på svenska. Så det blir väl inget den här vintern heller. 

Tankar på bland annat marmelad

Jag kom på att det tillstånd jag skrev om häromdagen - när hjärnan känns vidöppen och jag blir helt dränkt av intryck och tankar - förmodligen liknar det som är poppis och kallas mindfulness. Jag har mest fnyst åt det, men det slog mig att det förmodligen är något sådant som "drabbar" mig ibland.

Utan att ha läst på tror jag att det handlar om att använda alla sinnen och intensifiera sina upplevelser, ta in dem och vara i nuet, eller något åt det hållet.

Skillnaden är kanske att man ska försöka uppleva en sak i taget och inte allt samtidigt, vilket kanske gör det lite mer behagligt. Ska nog fundera lite mer på det där. Kanske googla lite, om jag bara inte berättar det för någon. Sånt där flummigt kan man ju inte förknippas med.

Jag funderar också på om man kan frysa in marmelad. Och om det inte är dags att gå och lägga sig snart.

Ny 40plus-upplevelse

Nu har jag fyllt 40 och då får man gå på mammografi, tack så mycket. Jag har kompisar som har berättat om fasansfull smärta och obehag, så det var väl inte direkt så att jag småsprang dit, men jag är å andra sidan inte så rädd för smärta så jag var inte direkt orolig heller. (Jo, långvarig smärta är jag livrädd för; att drabbas av något som gör att man går med värk länge eller för evigt, det är en fasa. Men sånt som går över snabbt har jag inget större problem med.)

Hur som helst så gick det hur bra som helst. Jag blev uppropad fem minuter före utsatt tid och var ute igen efter ytterligare fem minuter. Och det var verkligen inte något att tala om i smärtväg. Några sekunders obehag per bild bara, sen var det över. Jag förstår att det där kan vara väldigt individuellt, men jag kan i alla fall lugna kvinnor under 40 med att det inte måste vara något att fasa för.

Jag kanske lät ironisk över att bli kallad till mammografi, men i själva verket är jag innerligt tacksam. Jag älskar att bo i Sverige och betala skatt till ett samhälle som tar hand om mig i sådana här avseenden. Om 18 månader kommer jag att bli kallad igen utan att jag behöver anstränga mig. Det är fantastiskt.

tekniken är emot mig

Det finns en missräkning med min nya telefon, som förvisso inte är så ny längre. Jag köpte den delvis därför att jag ville ha en mobil med riktig webbläsare så att jag bland annat skulle kunna blogga med den. Ja, hej vad jag skulle blogga. På bussen till och från jobbet, på en parkbänk, i sängen. Det är bara det att den här texteditorn får för sig att man bara kan skriva med stora bokstäver när jag använder telefonens tangentbord. Jag måste därför för varje bokstav trycka ned shift-tangenten. Behöver jag säga att det lägger viss sordin på kreativiteten och glädjen med att kunna skriva var som helst.

Det är en ganska stor missräkning faktiskt. Jag tillbringar relativt mycket tid i kollektivtrafiken, som jag för all del inte har något större problem med att fördriva ändå, men hade varit så kul att kunna blogga. Vissa mornar när jag är på väg till jobbet, som igår, har min hjärna alla spjäll öppna. Jag är oerhört receptiv - ser och reflekterar över en oändlig mängd detaljer. Det är som en tombola i huvudet med ett virrvarr av tankar, idéer och intryck och jag känner mig väldigt vaken. Det är ett ganska jobbigt tillstånd - det blir snabbt för mycket - men det är också ett kreativt läge. Eller skulle kunna vara. Om jag t ex skulle kunna skriva samtidigt. Och då menar jag inte på papper, det går för långsamt.

I stället försöker jag förvalta tillståndet, samla energi från det. För det bryts när jag exempelvis kommer till jobbet och börjar interagera med folk eller fokusera på något enskilt.

Det känns hur som helst upplyftande att känna sig så där levande ibland, på just det sättet. Jag blir påmind om att jag faktiskt har ett helt universum inom mig.

Ny och mera träning

Jag hamnat i radioskugga. Eller min blogg har. Jag har fullt upp med att träna på min fritid nu när jag har börjat mitt nya liv som passtjej, dvs person som går på pass och inte bara hänger i gymet.

Man kan säga att jag fått en aha-upplevelse och insett att man har riktigt roligt i grupp. Det är dessutom intensiv träning, i alla fall om man jämför med vanlig styrketräning. Det är full aktivitet i 55 minuter, utan direkt vila. Bra grejer.

Jag har också varit upptagen med att ha fest. Bestämde mig till slut för att ha en mindre 40-årsfest hemma, vilket kändes bra. Det var inte jättemånga där, men desto bättre kvalitet på dem som kom. De flesta av mina närmaste vänner var där, och ett urval av mina trevligaste grannar, mellan vilka det skedde ett visst utbyte. Lyckat, får man nog säga.

Det finns förstås mer att berätta också om mitt mycket spännande liv (?), men jag konstaterar just att det blivit mörkt utanför fönstret, och jag är kvar på jobbet. Det är inte bra. I vinter är det oundvikligt, då är det ju mörkt jämt, men nu signalerar det att jag sitter kvar för länge. Måste genast gå härifrån.

Tack Karin

Tack Karin för de fina presenterna. Ett armband - typiskt lyxigt födelsedagsinköp - och en inte lika lyxig jacka från H&M. Den kostade 149 kr! För en jacka! Det är fanimej inte klokt. Men det var precis en sådan jacka jag var ute efter, lämplig för den här mitt-emellan-årstiden när det varken är kallt eller varmt.

Jag köpte också en helt oglamorös lite tygsnutt för att rädda mitt havererade syprojekt. Det körde i diket pga det fullkomligt idiotiska mönstret, som jag pga min bristande erfarenhet följde till punkt och pricka trots att jag egentligen insåg att det var helt galet. Inte gick min supersöm att sprätta heller så jag fick klippa bort och slänga. Håhå jaja. Jag måste bestämt samla mig en stund till innan jag tar upp det där tyget igen.

Dagen inleddes som sagt med fotvård, så nu är mina fötter lena och fina. Hälarna har inte varit så mjuka sen jag var spädbarn tror jag. Gratulationerna har fortsatt att strömma in, framför allt på Facebook förstås. Men jag fick också ett e-vykort från min fd-fd-fd chef, otroligt gulligt.

Snart kommer Peter hem och vi ska gå på bodypump på Vasalundshallen. Sen blir det finfin middag på Regissörsvillan, som förmodligen kvalar in som en av Stockholms bästa restauranger - i vårt Råsunda. Bra dag!!

Tiden som 30-plussare är förbi

Jag fyller år idag. 40 år. Shit.

Men dagen har börjat bra. När jag slog på datorn vid halv 9 hade jag redan fått 13 st grattis på Facebook och nu har det droppat in fyra sms också. Jag ska nog överleva.

Det senaste halvåret eller så har jag känt ett växande obehag faktiskt, åldersnoja. Jag har inte alls sett fram emot den här dagen och det som kommer. Jag har haft oerhört svårt att förlika mig med att jag från och med nu ska vara 40-nånting i stället för 30-nånting. Plötsligt har jag blivit åldersmedveten på ett sätt som jag aldrig varit tidigare; börjat jämföra mig med andra och hur gamla de är (i alla fall de som är yngre). Jag har ojat mig och känt mig rynkig, tråkig och eländig.

Jag kan inte säga att det har gått över direkt, men jag har i alla fall börjat inse faktum och skärpa till mig. Det rimmar verkligen illa med min livsfilosofi i övrigt att hålla på och oja sig och oroa sig över sådant som man ändå inte kan påverka.

Eller, förresten, det är ju inte ens sant. Jag kan förvisso inte påverka hur gammal jag är rent teoretiskt, men jag kan påverka min egen attityd. Och det är väl det jag till slut har börjat med.

Hur som helst ska jag ha en underbar Karin-dag och göra sköna saker och inte jobba. Snart ska jag åka iväg på fotvård, sen kan det hända att jag går och köper en present eller två till mig själv, äter en schysst lunch med ett glas vin till och tar en lång promenad. Because I'm worth it!

Jag orkar

Man ska inte ge vika så lätt. Det är onödigt. Man ska inte tro att man inte orkar, för det gör man.

Exempel 1: När jag kom hem från jobbet sent i fredags eftermiddag hade jag tänkt springa en tur, men väl hemma kände jag mig helt slut, energilös, hungrig och allmänt osugen. I stället för att direkt ta på mig löparpjucken och springa ut la jag mig på sängen och flämtade och funderade på hur jag ens skulle orka gå ut i köket och hitta något att äta.

Men så kom Peter och peppade. "Det är klart du ska ut. Tänk så mycket bättre det kommer att kännas efteråt." Huvudet och kroppen skrek "nej, nej", men jag lyckades på något sätt få den att gå in i klädkammaren och plocka fram kläder. Fem minuter senare var jag ute. Det blev inte det längsta eller snabbaste rundan det här året, men jag sprang uppåt en halvtimme i alla fall. Det var inte jobbigt, snarare väldigt skönt i den fuktiga, kyliga luften.

Exempel 2: Igår gick jag till gymet, för det var också liksom förbestämt. Väl där kände jag mig åter extremt seg, och tänkte att jag väl kunde köra ett kort pass och sen lägga mig i bastun i stället, nu när jag ändå var där. Men så köpte jag en power bar och snackade lite med killen i receptionen (som peppade), och sen blev det ett höjdarpass på närmare 1½ h.

Exempel 3: Jag har aldrig gått på spinning. Jag har varit direkt rädd för att gå på spinning, eftersom alla säger att det är så jobbigt. Men idag lät jag mig övertalas och hängde med - och blev våldsamt övertygad om att det är en förträfflig träningsform, som dessutom passar mig. Jag tog det lite lugnt med motståndet på cykeln för att inte knäckas direkt, men så att jag ändå fick jobba på lite. Det var fantastiskt. Nu ska jag börja med spinning!

Slutsats: Jag orkar. För flera år sedan bestämde jag mig för att jag INTE ska vara en person som säger "Jag orkar inte" om saker. Typ: Gå ner och slänga soporna - inte jobbigt, bara att göra. Nu blev jag påmind.

En mycket bra helg!

sjuk men klok

Jag har aldrig varit med om en höst då jag undgått att bli förkyld. Tycker att jag är vid ganska god hälsa i allmänhet, och nu har jag till och med gjort fåfänga försök att häva i mig c-vitamin, men ändå tog inte mer än en vecka in i september förrän jag åkte dit.

Men till skillnad från tidigare år tillämpar jag nu taktiken att hålla mig hemma, ta det väldigt lugnt, sova mycket.Jag har jobbat en hel del hemifrån, men struntar i pressen och gör inte mer än jag orkar. (Jag har till och med tagit min lindriga sjukdom som en ursäkt för att skjuta upp saker, trots att Luther knackar febrilt på min axel.)

Jag har alltid trott att förkylningar har sin gilla gång, vad man än gör, men jag börjar nu - vid snart 40 års ålder - inse att man faktiskt kan påverka förloppet, i alla fall litegrann. Hittills är jag faktiskt inte särskilt mycket förkyld, mest lite hängig, en anings febrig och ont i halsen (som nu börjar växla över till snuva), och det är kanske så att jag kan hålla det på denna nivå om jag fortsätter ta det lugnt. Och det kanske går över på några dagar i stället för två veckor, som det verkar ta om man kör på som vanligt.

Vi får se, vi får se. Träningsläger i helgen blir det nog inte i alla fall, tyvärr. Kanske kan jag hålla mig hemma i stället och SY. För nu har jag köpt två tyger som jag är otroligt sugen att omvandla till klänningar enligt mina inköpta mönster. Jag kanske kommer att omvandla detta till en syblogg där jag visa upp mina alster?! Eller... kanske inte...

Tacktal till lägenheten

Det är så underbart att komma HEM. Speciellt efter en ganska lång arbetsdag, som idag. De sista stegen fram till porten går jag med lätta steg, hur trött jag än är. I hissen upp ler jag för mig själv och när jag stänger lägenhetsdörren bakom mig infinner sig det stora lugnet.

Jag får ta av mig skorna och strumporna, av med alla klädesplagg som kan tänkas bli skrynkliga, sitta åt eller få knän; på med något mjukt. Jag tar gärna av mig smink också, byter linser mot glasögon. Sen kan jag strosa runt här hemma och rå mig själv - eller eventuellt rå mig själv i sällskap av Peter - göra vad jag vill, sitta vid köksbordet, sitta i tv-soffan, sitta i vardagsrummet och läsa en bok.

Extra lyxigt är att ta en dusch. Inte därför att jag har varit ute och sprungit eller därför att jag behöver, utan bara därför att jag vill. Ett glas vin kan man tänka sig också, en onsdag.

Hemma är bäst.

Back in business

Jag är tillbaka i snurren igen. Semestern avslutades med besök hos pappa i Norrtälje, lite fix hemmavid och Way out West i Göteborg (det hade jag tänkt skriva om, alla banden vi såg, men det blev visst inte av).

Efter de första dagarnas totala motvilja börjar jag nu tycka att det är riktigt kul att jobba. Egentligen har jag ångest över att jag har alldeles för många projekt. Det blir en ständig press och prioritering, och ingenting görs ordentligt, men ännu så länge är jag i ett läge av kontroll och tycker att det nästan är lite njutbart.

Kalendern börjar också fyllas på med diverse icke-jobbaktiviteter, vilket nästan stressar mig mer, men jag ska bli bättre på att prioritera även där har jag tänkt mig. Jag måste inte tacka ja till allting.

Vi får väl se om några veckor vad jag tycker då...

Nu ska jag fara iväg till en kund. En ny kund. Som jag inte kunde säga nej till.

Hemma, tyvärr

Jag är hemma igen. Hemma med trafikbrus, femte våningen, trasig portkod. Hem till tunnelbana, handla i Solna centrum, träffa grannar i trappan; småprata om hur semestern varit. Storstadsljud, storstadslukter. En massa människor. Jag är inte övertygad!

Kontrasten är total till vår sista dag på Gotland, igår. Det var mulet hela dagen, men ljuvligt varmt, 23-24 grader. Dagens projekt var att cykla till Ireviken, ett av mina favoritställen. Peter i bara badbyxor på en gammal oväxlad gubbcykel, jag på Daicys femväxlade med cykelkorg; genom åkerlandskapet, förbi hästhagar och lammhägn, via Hangvar till den vackra sandstranden, inramad av klintkust.

Vägrenarna blommar ännu, av tistlar, cikoria och vallmo. Syrsorna knirkar, fjärilar fladdrar outtröttligt omkring. Knappt två mil enkel väg, genom platt landskap i sakta mak. det var underbart.

Stranden var folktom och det låg dimma över havet. Det såg höstlikt ut, med de tunga molnen över land, så det kändes nästan overkligt att det var så varmt. Kontrastrikt. Vi nakenbadade och trampade sen upp till charmiga Ihre gård och fikade innan hemfärd.
Det var annat än ledbussarna på Råsundavägen, det.

Mitt djurbehov

Det är inte ofta man upplever total tystnad, men det gör jag nu. Klockan är lite efter 8 på morgonen, men jag gick upp för jag kunde inte sova vidare. Det är mulet och fortfarande fuktigt i luften efter gårdagens regn, men det är varmt ute så jag gick ut i trädgården och strosade runt lite. Det är verkligen knäpptyst. Grannens får verkar sova, inte en bil passerar, inga ljud från vindkraftverksbygget så här tidigt en söndagsmorgon. Man brukar ana bilar/MC från Gotland Ring, men de är så klart inte heller igång ännu. Till och med fåglar och syrsor håller sig tysta. Det känns nästan overkligt.

Det är någonting med den här ön, som sagt. Jag vill inte åka hem. Det är brist på båtbiljetter de närmaste dagarna. I valet mellan att boka i natt eller onsdag morgon valde vi i natt, men jag vill inte åka hem. Även om det inte verkar bli badväder skulle jag gärna stanna. Men det har nog också med begynnande semesterångest att göra. Min korta ledighet går redan mot sitt slut. Att gå och dra några dagar hemma utan något speciellt program känns inte lockande. Men vi får väl se hur det blir.

Bland mina djurspaningar från semestern kan nämnas följande:

• spillkråka
• dagsvärmare (har aldrig förut sett en insekt som är stor som en mindre fågel!)
• groda
• hjort (i hundratal, i ett hägn, men ändå)
• glada (hur många som helst i Österlen, varav en del på mycket nära håll)
• slända (också i hundratal; det finns många i år men vi åkte igenom ett ställe där de verkade svärma, eller vad de gör)

Och så har jag förstås sett en massa fina lamm, hästar och kalvar.

Mitt resesällskap måste ha blivit ganska trött på mitt tjat om djur, men jag tror faktiskt att jag har ett behov av att vara nära djur och få klappa på dem. Jag blir direkt lycklig när jag får mata en häst och klappa den på mulen, eller kela med en hund eller ännu hellre en katt. Katterna är bäst. Att träffa på en gosig katt får något att välla upp i mig, inombords. Det är något fysiskt. Det är förstås en del saknad efter Pekka, men det är något mer generellt också. Jag älskar dem, helt enkelt.

Vi var på en lamm- och kaningård härom dagen som hade "öppet hus", och jag fick tag på en av gårdskatterna där som var väldigt social (och dessutom en skönhet). Jag gick runt med en känsla av välbehag hela dagen efter att ha fått gosa med den en stund.

Men en ny katt? Nej, absolut inte. Jag får hålla det på avstånd, som en platonisk kärlek.

Slapparliv

Många ställen, stränder, djurspaningar och andra sköna naturupplevelser har passerat sen sist. Och en bruten triathlon-tävling. Peter fick gissningsvis en muskelbristning i vaden och kunde inte fortsätta efter cyklingen. Snopet och olyckligt efter all denna träning, men det är väl sånt som händer. Hejarklacken drabbades av sorg, men det gick snabbt över, för i gengäld fick vi umgås med en relativt fräsch Peter efter tävlingen (och inte en staplande halvdöd).

Vi hade några sköna dagar på Österlen efter Kalmar, och jag fick äntligen bo-på-lantgård som jag har tänkt så länge. Jag letade upp ett ställe nära Vik, och vi bodde inkvarterade två nätter hos en snacksalig tant och tyst gubbe med en massa höns, två skygga katter, en lurvig hund, och omgivande hästar och kor. Vi promenerade på landet, joggade i en fantastisk bokskog, åkte runt på lite sightseeing, badade i det iskalla havet och hade det allmänt avslappnat och skönt.

Sedan i tisdags är vi nu på Gotland. Det är lika magiskt som alltid att vara här. Jag blir faktiskt salig av den här nordliga delen där vi håller till. Hällmarkerna, hagarna, de fina gårdarna, stenstränderna, havet - det är så vackert! Och det är någon speciell känsla som fyller mig när jag är här, jag kan inte beskriva.

Det känns också härligt att vara här så att säga på obestämd tid. Vi har inte bokat någon hemresa ännu, det får bli totalt improviserat. Tiden får flyta på, dagarna utvecklas lite som de vill.

Vi har haft två fantastiskt fina dagar på stranden. Jag har fått fylla på mitt sola-och-bada-konto, så nu gör det inte så mycket att regnar. Vi kanske åker in till Visby idag. Eller kanske inte.

Me like vacation

Jag börjat tycka att det är riktigt trevligt med semester. De första dagarna kände jag mig närmast deprimerad över att värmeböljan tog slut, det regnade och var +13. Men sen slutade det faktiskt att regna och det har varit riktigt varmt och mysigt ute. Igår kunde jag till och med gå och bada och ligga i solen, och allt hamnade plötsligt på rätt köl igen.

Det finns andra fördelar. Jag kan gå upp när jag vill, vilket brukar bli rätt så tidigt ändå så att jag har hela dagarna på mig att göra saker. Jag kan träna när som helst på dagen (när jag är pigg) och utan att ha någon brådska. Jag kan spontanfika, kolla på tv mitt på dagen (exempelvis friidrotts-EM). När man har semester får man dessutom äta godis och dricka vin varje dag om man vill (och det vill man, händelsevis).

Jag känner mig över huvud taget ganska munter, helt plötsligt. Roliga saker väntar. På fredag åker vi ner till Kalmar - det är äntligen dags för Peters Tävling. Nu har vi nyss fått reda på Fabian & Anna ansluter till supporterskaran (som hittills bestått av en person, mig). Och i ungefär samma stund bestämde vi oss för att efter det hänga på dem till Österlen i några dagar innan vi åker över till Gotland. Vi är så skönt spontana, yeah. (Det är ärligt talat lite enklare att vara spontan utan katt. Vi kan vara borta hur länge vi vill.)

Ytterligare fördelar med semester förresten: all denna tid. Man hinner tänka en massa, ligga kvar i sängen straxt efter man vaknat och fundera. Den lilla spillran av kreativ ådra som förhoppningsvis finns där, börja röra på sig en aning och ge sig till känna. Jag får lust att göra saker, kanske till och med skapa något. Som ett resultat av detta gick jag och la handpenning på min nya symaskin idag. Nu jävlar.

Karin konstaterar

Dagens konstateranden (idel gamla nyheter, men ändå):

• Limoncello är gott
• Jag och milspåret i Ursvik kommer inte riktigt överens
• Martin Stenmark är så snygg att jag svimmar (har är på tv nu; Roomservice)
• Jag vill ha en symaskin
• Semesterdagar kan vara lite långtråkiga

En härlig grillkväll

Idag börjar min semester. Och idag slog vädret om. Från tre-fyra veckors värmebölja kan man nu inte gå ute utan jacka, det är mulet och blåsigt.

Men jag kan inte vara alltför missnöjd. Jag har låtsats att jag har semester. Jag har tagit en dag ledigt per vecka och åkt och badat i stället, och igår åkte jag ut till landet efter jobbet. Jag var på Victorias underbara släktställe, i en mycket vacker del av Södermanland, och badade i sjön, grillade och satt ute till långt efter mörkrets inbrott. Det var så där man vill att det ska vara - lugnt och skönt och bara... trevligt. Vi var några stycken där och bara hängde, turades om att underhålla bebis och lekte med den jättefina boxern som var på besök.

Det blir en av sommarens minnesvärda kvällar. Jag hoppas att det inte blir den sista riktiga sommarkvällen bara - då kommer jag bli så bitter att jag måste låsas in.

En rejäl dos gnäll

Jag gillar inte att laga mat, och jag är inte bra på det. Nu har jag precis ätit en köttfärssås som var... intetsägande, är det snällaste jag kan komma på. Jag har ingen talang för att sno ihop saker, gå på känsla för att få fram den rätta smaken. Den känslan finns inte. Köttfärssås har jag ändå gjort hundratals gånger, antar jag, och lyckas ändå inte. Det har förvisso hänt att min köttfärssås blivit god, men det här var inte en sådan dag.

Detta misslyckande förstärker min förhärskande känsla av missmod. Jag är verkligen inte särskilt nöjd (förutom att det är sommar och allt det där). Det senaste halvåret eller så har jag känt mig väldigt ful och åldrande. Jag känner mig otränad och i allmänt dålig form. Den här våren har jag jobbat så mycket att det har inverkat menligt på mina träningsvanor. Jag kan också - tyvärr - konstatera att självförtroendet har påverkats av att jag, trots alla ansträngningar, inte fått särskilt mycket positiv feedback. Sorgligt nog får jag konstatera att jag inte är oberoende av yttre bekräftelse (vem är det förresten?). Å andra sidan har jag inte känt mig speciellt nöjd eller stolt över mina prestationer heller, så jag är inte förvånad. Jag har mest rusat i 190 i tre-fyra olika håll samtidigt och inte hunnit göra någonting ordentligt och bra.

Allt det här, i kombination med att min 40-årsdag närmar sig med stormsteg, gör att jag mest känner mig irriterad och eländig. Det är med 40 känns enbart förjävligt. Jag tycker inte längre att livet blir bättre och bättre, jag vill inte ha någon fest. Jag vill inte få ett fallskärmshopp i present och glada tillrop om att man inte är äldre än man känner sig. Visst, jag känner mig som ful 40-årig kärring. Vad ska man då göra?

(Jag vet vad jag behöver göra. Jag behöver leta upp lite positiva källor någonstans. Tagga ner på jobbet. Umgås mer med folk som gillar mig, vilket tyvärr innebär "inte vara hemma så mycket". Träna mig till känslan av att känna mig något fräschare.

Det är bara att göra.)

Dåligt samvete?

Jag skäms nästan över mig själv som ens hade funderingar kring om jag skulle ta ledigt i dag eller inte. Jag har som sagt saker att göra på jobbet men jag behöver knappast oroa mig över att jag inte skulle hinna med dem under mina återstående dagar fram till semestern. Det är nästan tomt så ingen kommer att sakna mig. Samtidigt pågår årtiondets värmebölja som dock kan vara över när min ledighet börjar. Det  är klart att jag ska åka och bada! Men ändå! Jag hade faktiskt en avsevärd luthersk diskussion med mig själv igår kväll innan jag bestämde mig. Sorgligt. Men nu sitter jag i alla fall på "Väddö" på väg ut till Grinda. Och jag tänker njuta av varje syndig sekund! 

Tropisk lycka

Jag hör inte till dem som klagar på värmen, oh no! Jag tycker inte att det är speciellt trevligt att bli väldigt svettig, eller att det är över 30 grader inne i vår lägenhet med fönster mot väster, men jag klagar inte. Det är snarare exotiskt och lite roligt, tycker jag.

Nu sitter jag i den ljumma vinden på balkongen (söderläge; skugga så här dags) med ett glas vitt vin och låtsas att jag har semester. Det är bara vanlig helg, och i morgon ska jag till jobbet igen, men att jobba i juli är nästan som semester. Från och med nästa vecka kommer det dessutom vara heltomt i stället för halvtomt. Jag tänker fortsätta med taktiken att jobba på med mina grejer men ta korta dagar när jag känner för det, och njuta av känslan att hinna rensa och få ordning på saker och ting för första gången på ett halvår eller så.

Det var lika varmt igår, och vi tog en sällsynt tur med motorcykeln. Den har stått på Gotland sedan förra sommaren. Peter har knappt kört en meter sen han hämtade hem den för några veckor sedan, men nu åkte vi ut till Björnö och badade. Det går inte att få parkeringsplats (för bil) där framåt lunchtid en högsommardag, så MC är perfekt. Dessutom är det fullständigt ljuvligt att åka när det är så här varmt, förutsatt att man fuskar och åker utan skyddskläder. Det är som att forsa fram i en varm vindtunnel. Fort går det också.

Mitt i allt det härliga kommer tanken över mig emellanåt att detta är ändligt. Jag blir beklämd när jag tänker på hur kort sommaren är. Jag minns tillbaka till januari med sina korta dagar, minus och snö. Så FÅR man inte göra, och jag kämpar emot allt jag kan, men det lyckas inte alltid. Å andra sidan njuter jag inte mindre för det. Här och nu kan ingen ta ifrån mig.

Glad cyklist

Jag är tillbaka på jobbet efter 1½ veckas semester, och jag tar det oerhört lugnt och njuter av det. Jag skyndar mig inte hit, jobbar absolut inte över, unnar mig att socialprata med kollegor och går omkring i sandaler. Det finns saker att göra, men jag kommer utan problem att hinna med dem under de veckor jag nu ska jobba, även om jag tar en hel timmes lunch och går tidigt. Det är underbart.

Det var också - för första gången - underbart att cykla hit i morse. Jag brukar nästan bäva för vägen hit, eftersom den är så jobbig, men idag var den inte jobbig alls. Det kan bero på att det var medvind eller ingen vind alls, men framför allt - tror jag - på att jag tog det ganska lugnt. Och detta var, i sin tur, enkelt eftersom det var så glest på cykelbanorna. Det är semestertider och antalet cykelpendlare har decimerats radikalt. Därmed också den mycket obehagliga hetsen som brukar råda på vägen hit. Den smittar uppenbarligen av sig på mig utan att jag har märkt det. Folk rejsar, cyklar om, hukar över styret och beter sig som rovdjur på de ganska smala cykelbanorna. Som bilister i rusningstrafik, men på två hjul.

Jag fick också en bra skjuss uppför den jobbigaste backen av att jag precis cyklade förbi en gräsplätt med 4-5 kvittrande och oroligt snygga steglitsar. Det är kanske inte normalt att bli lycklig av fåglar, men det händer mig rätt så ofta faktiskt.

Återhämtning på västkusten

Jag är i Halmstad och jag har semester. Det verkar redan vara hett ute trots att klockan bara är 8 på morgonen. Jag har uppenbarligen lyckats pricka in sommarens första riktiga värmebölja, och befinner mig i en av landets främsta sommarstäder med Tylösand bara några kilometer bort - det känns oerhört lyxigt.

Lasse har gått till jobbet, Peter sover ännu, men jag vaknade tidigt med huvudvärk i ett trettiogradigt sovrum. Det var bara att gå upp. Nu sitter jag och väntar på att värktabletten ska kicka in och funderar på att ta en morgonpromenad.

Det är faktiskt spännande att vara i en ny stad, trots att det är i Sverige. Eftersom det nu är så osvenskt varmt också, känns det nästan som att vara utomlands. Det verkar vara riktigt mysigt här också, att döma av det lilla jag har sett hittills. Peters bror bor precis vid Nissan, som flyter genom stadskärnan och är kantad av parker, uteserveringar och gångstråk. Vatten är bra. Vi tog en promenad igår kväll ner till det verkliga vattnet, havet, och en fin strand. Den var inte jättestor, men bred och fin - och tillägnad hundar. Hundbadstrand. Då har man gott om stränder.

Framför allt känns det lyxigt att ha semester över huvud taget. Jag hade ju en fundering om det var så smart att vara ledig just den här veckan, men det struntar jag fullständigt i just nu. Efter den här våren förtjänar jag varenda lediga sekund och känner faktiskt inga förpliktelser.

Sista rycket

Jag vet inte om jag har varit oerhört smart eller väldigt klantig som har bokat in semester nästa vecka. Hade jag jobbat nästa vecka hade det varit ett gyllene tillfälle att slutföra saker, ha möten med folk som hittills inte haft tid, stämma av, fixa och dona. Nu blir det i stället så att jag kör i 190 nu fram till midsommar, sen när jag kommer tillbaka i början av juli har alla andra försvunnit på semester och jag kommer inte kunna åstadkomma någonting.

Är det smart?

Nja, det är väl inte riktigt sant att jag inte kommer att kunna åstadkomma någonting. Jag kommer att kunna göra en massa i lugn och ro, men jag kommer inte att kunna avhandla saker, prata med någon eller få någon annan att utföra något.

Well, så är det nu i alla fall. Och jag ser oerhört mycket fram emot att vara ledig efter denna hysteriska vår och försommar. Jag ska släppa allt för en stund, andas, bada och vila mig och umgås med folk som är anställda på andra företag än mitt (och mina kunders). Det känns fräscht, liksom.

Kvidderitt

Ibland är lycka bara just det här: att sitta på balkongen en ljummen försommarkväll och titta på svalor. Jag får leta upp sådana här små stunder för att komma ihåg att livet inte är så pjåkigt ändå.

Från min mjukare sida

Oh, så revolutionerande. Jag har bytt bild, efter ett år eller så. Nu gotländska lamm i stället för japanska skyskrapor.

Svalor, kusiner och 800 meter simning

Idag hände något fantatiskt: Jag gick ifrån jobbet klockan fem i fem, utan att ta datorn med mig och utan att känna att jag egentligen borde ha suttit kvar i två timmar till. Det är inte så att jag inte har något att göra längre, men det måste helt enkelt vara så att det är lite, lite lättare att andas nu. Jag hade utan problem kunnat sitta kvar i två timmar till, men nu kände jag inte för det utan tänkte att jag får ta de där grejerna i morgon i stället.

Den gångna helgen var också ganska fantastisk. I lördags var jag ute och sprang. Sen cyklade vi in till stan och kollade på marathon; satt och drack vin på en uteservering och glodde på folk. På kvällen hade mamma och styvfar fest för att fira födelsedagar, men framför allt att de firar 20 år som par och (därför) gått och gift sig i all hemlighet. Det var gott om 60-plussare, men inte bara. Framför allt var mina kära kusiner där som jag nästan aldrig träffar, men när vi träffas så finns det faktiskt ett band - av blod eller något annat - och vi blir så glada.

Igår var det ännu finare väder och vi cyklade iväg och badade. Jag har suttit i solen lite på balkongen hittills, men att ligga i biknini på en filt och läsa är något helt annat. Och framför allt var det så härligt att bada - bassängbad! Det är något vi aldrig gör, men jag insåg det geniala i att ligga och jäsa i solen ett tag och sen gå ner och simma några hundra meter på 50-metersbana. Det var inte speciellt mycket folk heller, inte i simbanan i alla fall. Och det var lagom varmt så att inte ens Peter klagade.

Vi tog en öl på Pampas marina och åkte sen och handlade kött som grillades av avnjöts ute i vår lilla park där man kan sitta och titta upp i ekkronorna och lyssna på svalor och koltrastar.

Jag undrar om inte juni kandiderar till Årets bästa månad?

det är möjligt att det inte går att synka in kontakter och kalender i min nya telefon, men det går att blogga med den! om man t ex skulle sitta på en uteservering med ett glas vin en fredag. det låter dock mer idylliskt än det är eftersom jag, som vanligt när jag är på stan själv, har valt ett väldigt otrevligt ställe i stället för ett trevligt. jag förstår inte vad det beror på men jag blir helt illusionslös och går förbi alla bra ställen om det råkar vara för mycket folk eller kännas fel på något annat sätt. nu sitter jag på folkungagatans trottoar, bredvid tre inflyttade 20-åringar och hör bilar och lugna favoriter-skval från en korvkiosk på andra sidan gatan. ganska förfärligt faktiskt. varför är jag så korkad? solen har dessutom försvunnit bakom hustaken. det verkar som om det inte går att göra radmatningar, by the way. jag får hålla mig till ett ämne elt enkelt. men det finns inte så mycket mer att säga om det här eländiga stället. suck.

h-tes j-a sk-t

Oh my god, vilken dag. Började med att jag missade bussen. När jag skulle kliva på nästa, en kvart senare, insåg jag att jag att jag hade glömt busskortet hemma. Det var bara att springa och köpa en remsa och ta ytterligare en buss senare, som fastnade på Essingeleden, och jag kom en halvtimme för sent till kundmötet.

Sen passerade en arbetsdag som var om möjligt ännu mer kaotisk och jävlig än vanligt. Panik på alla fronter, dubbelbokade möten, ringande telefon och tusen mail. Jag kom på mig själv med att springa tillbaka från lunchen; fel, springa från Konsum där jag köpt skrivbordssallad att kasta i mig mellan två möten.

På hemvägen, framåt sju på kvällen, märkte jag alltför sent att jag hoppat på fel tunnelbana. Valde att åka vidare till Sundbyberg för att ta bussen därifrån, i stället för att hoppa av och åka tillbaka. Men när jag kom upp på Sturegatan var den avspärrad, sprängfylld med folk, liveband, korvstånd, folktandvården informerar, tombola och hela jävla skiten. Ingen buss. Möjligen omdirigerad till någon rutt som jag inte orkade ta reda på - jag gav upp och gick hem, hungrig och eländig.

När jag väl kom hem ägnade jag återstående två timmar av kvällen åt att trassla med min nya telefon, utan framgång. Den har äntligen kommit, är fin och verkar ok, men synk med Outlook fungerar INTE. Jag går nu runt med en telefon utan kontakter, vilket är helt förödande när jag försöker använda den i jobbet. Kalendern lyckades jag synka en gång igår kväll, men sen dess funkar det inte heller.

Ja, vad säger man? En väldig massa svärord. Nu skiter jag i det här.

Dömda till oförstånd?

Läste ett intressant citat:

Nu råkar det vara så här: ingen människa kan förstå en annan, och att över huvud taget vilja förstå är bara räddhågset kontrollbehov, det enda man behöver göra är att samexistera och stå ut.

Det är Aase Berg som har skrivit så i en recension av en Ulf Lundell-bok.

Jag vet inte om jag ska tycka att det är trösterikt eller bedrövligt. Jag vet inte om jag tror att det är sant eller inte. Det får jag nog fundera lite på.

De små sakerna

Jag har upparbetat ett närmast extatiskt tillstånd, även om jag samtidigt känner mig väldigt lugn och fridfull. Med hjälp av följande ingredienser känner jag mig otroligt nöjd och behaglig till mods:

• kvällsmål bestående av halloumi, serranoskinka och annat ljuvligt
• Massive Attacks senaste platta
  
• koltrastar
• alla fönster i lägenheten och balkongdörren öppna
  
• ensam hemma en fredag kväll
• en produktiv och ganska kvalitativ jobbvecka - utan övertid - ligger bakom mig
• rödvin (behöver jag väl egentligen inte ens nämna)

Jag kände mig väldigt, väldigt glad igår också - nästan lycklig - när jag åkte hem från jobbet. Det var högsommarvärme, jag hade haft en bra dag, satt på bussen hem från Liljeholmen (där jag jobbar någon dag i veckan) och njöt av Stockholm sett från Essingeleden, och lyssnade på skitbra musik.

Det är småsaker, jag vet, men jag nämner dem för jag har haft en ganska lång period när jag känt mig ganska låg, deppig rentav. Jag befinner mig i sorg över min katt, även om det faktiskt går riktigt bra att hantera; det är mer som en epok i livet som är slut, det känns samtidigt mer och mer rätt att ha låtit honom somna in och få ett värdigt slut. Men det utlöste någonting. Jag har känt mig lätt olycklig, tyckt att livet känts fattigt och tomt på kärlek och tomt på saker att se fram emot. Jag har inte haft lust till någonting, bara känt mig slö, ful och oinspirerad.

Det är tidigt att säga om det har vänt; det kan helt enkelt vara livsglädje över den annalkande sommaren. Men det är gott nog, det är bra draghjälp.

Nu är vi bara två kvar

Det har varit en sorgens vecka. I måndags var vi hos veterinären med Pekka och han kom inte med oss därifrån. Min underbara kamrat sedan 18 år, katten med kaninpälsen, fick sluta sina dagar efter ett svårt men väl övervägt beslut. Jag tänkte: hellre nu än att vänta tills han blir ännu sjukare och skröpligare, det hade bara varit en tidsfråga.

Men det är tomt. Det är mycket tomt hemma. En tredjedel av familjen saknas. Det är ingen som ligger på mina ben när jag somnar längre, ingen som svansar runt i köket och tigger mat eller kommer klivande över magen när man sitter i soffan och kräver att få gosa. Å andra sidan är det ingen som jamar på nätterna längre. Jag får sova ostört för första gången i mitt vuxna liv. Och sommaren blir friare och enklare att planera. Det finns flera sidor av allt. Men det är tomt.

Sent igår kväll gjorde vi en minnesplats på tomten bakom vårt hus, i gullvivebacken med alla ekarna. Vi grävde ner burken vi haft torrfoder i, innehållande hans klosax och några andra saker, och planterade en ros ovanpå. Pekka själv är någon annanstans, men det känns fint att ha en liten påminnelse alldeles intill.

Pannlugg?

Konversation på Berlin kl 00.42 lördag:

- Ursäkta, skulle du kunna lyfta på din stol lite så att jag kan ta min väska?
- ...
- Jo, jag undrar..
- Haru pannlugg?
- Eh... nej.
- Pannlugg. En pojkflicka. Hehe...
- Men skulle du kunna lyfta lite på stolen tror du?
- Pojkflicka.
- Ja, tack nu fick jag loss väskan.
- Du blir ju snyggare för varje sekund som går.
- Jaha, då kanske det är bäst att jag går nu.
- Har du små bröst också.
- Nja, det beror väl på vem man jämför med. Hej då.
- Pannlugg...

I rollerna: Karin och man i 60-årsåldern
Regi: Alltför mycket alkohol
Ridå.

I want it - NOW!

Det händer inte jätteofta, men ibland kan jag faktiskt få begär efter saker, prylar. Nu har det hänt. Jag har efter mycket spanande, övervägande, läsande av recensioner och bedömande av pris kommit fram till vilken ny mobiltelefon jag vill ha. Jag har hittat en som lever upp till nästa alla mina önskemål, och den är inte svindyr. Men den har inte släppts ännu. Jag vill köpa den - jag vill HA den - men det går inte.

Jag är helt fascinerad över hur frustrerad jag blir och hur mycket jag suktar efter den förbannade telefonen. Jag har gått in på Pricerunner varenda dag för att kolla om den inte släppts ännu, och blivit lite sur varje gång över beskedet "inte i lager". Vad som är ännu mer intressant är att jag nu faktiskt har beställt den - när jag kollade igår stod det att den släpps på måndag och då tyckte jag att jag kunde lägga en order - och då känner jag mig plötsligt lugnare. Nu har jag den nästan, eller i alla fall snart, och då stillades frustrationen med en gång.

Det är ju bara en pryl! Att jag blir så påverkad av en pryl. Nåja.

Nu är det bara att hoppas att den lever upp till förväntningarna också. Rapport följer.

Stress management à la Karin

Om jag mot förmodan har några läsare kvar vill jag säga: "hallå, jo, jag lever". Med är knappt, i och för sig. Jag har inte tid att leva, jag jobbar. Typ.

Den osannolika pressen fortsätter. Jag jobbar dag och kväll, men oavsett hur mycket jag jobbar hinner jag inte med. Och så lär det fortsätta några veckor till, innan vi uppstår något slags stabilt läge.

Emellanåt tycker jag att det är kul. Det är ett härligt gäng med grymt duktiga och trevliga människor och allt det där. Men andra stunder känner jag mig mest frustrerad, stressad och lätt olycklig över att inte kunna göra ett bra jobb (det har jag inte tid med, liksom). I förra veckan fick jag magkatarrsymptom i några dagar, och en morgon märkte jag att jag hade hjärtklappning när jag stod och borstade tänderna. Jag blev inte förvånad, trots att det aldrig hänt förut. Jag blev heller inte rädd, orolig eller ännu mera stressad. Snarare tyckte jag att det var ganska intressant, och jag blev faktiskt glad över att kroppen reagerade. Tack kropp. Det var bra att du sa till. Nu fick jag anledning att fundera en sväng och byta attityd. Eller snarare påminna mig om den attityd jag egentligen har: Jag kan inte göra mer än jag gör, tiden är begränsad och jag också. Och det är inget att hetsa upp sig över.

Jag bestämde mig också för att aktivt jobba på att inte känna mig stressad eller frustrerad över sådant jag inte kan påverka (vilket är ganska mycket just nu). Jag behöver heller inte engagera mig i vartenda mail som kommer (speciellt inte när det kommer 50 om dagen). En del slänger jag bara, för de innehåller saker som någon annan får ta hand om. Och gör "någon annan" inte det, är det inte mitt problem eller i alla fall inte mitt uppdrag att lösa det.

Så det känns mycket bättre nu. Idag har jag haft lika mycket att göra som alla andra dagar, men jag har mått bra och trivts och unnade mig första utomhuslunchen på gräset nere vid vattnet.

Det finns glädjeämnen i tillvaron också. Våra nya möbler t ex. Jag kryssar runt i vardagsrummet och sitter omväxlande i vår nya, sköna soffa och i vår nya, sköna fåtölj och i min Lamino (äntligen är den min!). Det känns roligt att komma hem, nu när det börjar bli fint här hemma.

Jag hade också en otroligt skön, avslappnad och rolig helg. Vi åkte till Fabian och Anna i deras nya hus, invigde både grillen och bastun, gick på promenader, satt i solen på trappan, drack en massa vin. Jag är jäkligt bra på att byta fokus faktiskt. Helg är helg, vila är vila. Jag kan koppla bort, och jag sover gott om nätterna. Så jag ska nog överleva det här också.

Förbannade ribyxlår!

Jag gick och provade bikini idag. Det var inte särskilt smart gjort, eftersom jag kände mig lite låg redan innan. Jag blev inte gladare av synen i provrummet. Undrar om mina lår har blivit ännu större på sista tiden? Åtminstone känns det så, men jag inser att hur stora eller inte jag uppfattar dem har med just känsla att göra snarare än fysiskt mått. Nu har jag tränat lite dåligt ett tag, och har inte kunnat springa eftersom det är något fel i höften som gör ont. Dessutom har jag ätit ganska mycket godis i påsk och även den här helgen. Vips känner jag mig som en koloss. Hade jag tvärtom gjort två-tre löprundor på en vecka och inte varit på tårtkalas, som igår, hade jag sett en annan bild i spegeln trots att det är precis samma ben (de hinner knappast förändras på en vecka!).

Efter bikinidebaclet gick jag runt på stan ett tag och kände mig väldigt eländig, men sen gick jag till gymet och körde hårt, och gå gick det över lite. Dessutom tvingar jag mig själv att resonera lite förnuftigt efter att ha gått och deppat ett tag. Det finns en massa "det kunde varit värre"-resonemang att ta till. Jag kan också tänka på att benen kanske är fula men de är starka (och det är nog så viktigt); att jag är i 40-årsåldern och i god form trots allt. Men det viktigaste argumentet är ändå: det spelar faktiskt inte så himla stor roll. Visst, det skulle vara roligt att ha välsvarvade ben och det ena och det andra, men hur många mer än jag är det som bryr sig - egentligen?

En annan sak som faktiskt gjorde mig på bättre humör var att jag köpte en mascara idag som helt motsvarade mina förväntningar, den var perfekt. Ibland krävs det inte så mycket...

I väntan på sen

Just nu skjuter jag allting till sen. Sen ska jag ringa den-och-den; sen ska jag städa; sen ska jag leta soffbord till vår nya soffa, fixa lås till cykeln. Sen ska jag leva och andas. Nu gäller mer överlevnad. Jobba, äta, sova, jobba mer. Det är inte bara det att jag jobbar mycket, det tar så förbannat mycket kraft också. I mitt huvudsakliga projekt, eller i alla fall det jag lägger mest tid på, närmar sig dagen D och temperaturen och stressnivån har stigit med 300 procent bara den här veckan. Plötsligt hörs höjda röster, det gestikuleras och ifrågasätts. Folk sitter i ännu mer möten med varandra och allt senare på kvällarna. Telefonen ringer konstant, och jag får mer mail än jag någonsin varit med om under hela mitt yrkesliv.

Själv har jag inte längre grepp om mina grejer, och jag får faktiskt flyktkänslor - speciellt i kombination med de höjda rösterna och ifrågasättandena. Nu är det inte roligt längre, nu är det bara kamp. Men när jag suckade inför en av de gestikulerande och mest stressade idag sa han bara med ett stort leende: "Äh, det här är som att göra lumpen. Det är det närmaste kommer att komma. Efteråt kommer vi skratta och minnas den här tiden med ömhet." Han har säkert rätt, jag är bara ovan. Och det finns faktiskt mycket hjärta i det också.

Efter ett sista jobbrace hemma i soffan ska jag nu gå och lägga mig. I morgon kommer en flyttfirma och hämtar det ångestladdade pianot och kör det till tippen. Det är ett av de dummaste besluten jag fattat någonsin tror jag, att säga att vi kunde låta det ingå i köpet av lägenheten. Jag har inte spelat en sekund på det och det har bara varit i vägen. Jag har tänkt att jag kommer att få betala mycket dyrt för min dumhet för att kunna få det bortfraktat, men när jag väl tog tag i det hittade jag några som gör det för 1000 spänn (vitt). Jag hade tänkt mig något mycket värre, och en tyngd lättar från mina axlar. Karin, den store rensaren - det passar mitt sinnelag alldeles utmärkt att det försvinner. Saker (eller kläder, mail, gamla papper) som inte används ska bara bort.

Men NU ska jag sova.

Nu är den här!

De senaste dagarnas vårspaning:

• humla
• fjäril
• scilla
• lunch på balkongen
• gick i bara kortärmad tröja hem från gymet nu på eftermiddagen - det var svalt men inte alls obehagligt.

(Att jag mötte folk på hemvägen som gick i vinterjacka och rentav handskar och mössa bekräftar bara min uppfattning att folk i allmänhet har en konstig inställning till väder. De använder varken hjärna, sinnen eller termometer för att lista ut hur de ska klä sig. Jag förstår det inte.)

Möbelrockad

Vi har möblerat om hemma. Det är bara att inse att "biblioteket", som jag har drömt om att ha som sitta-och-läsa-rum, aldrig kommer bli annat än ett skräprum. Nu ska vi i stället flytta dit tv'n och göra om vardagsrummet till hängarställe. Som en första åtgärd har vi flyttat ut bokhyllorna, så att jag nu kan sitta och titta över vår ganska ansenliga samling böcker när jag sitter i soffan. Det känns bra. Det är en bra känsla att vara omgiven av böcker. Och när jag höll på och plocka med böckerna och arrangera om dem på sitt nya ställe blev jag otroligt glad över hur många bra böcker vi har - och hur många av dem jag fortfarande inte har läst. De har högt affektionsvärde, helt klart.

Påsken artar sig i helt rätt riktning. Det är soligt och fint; jag har torkat av balkongmöblerna och ställt ut påskliljor; vi var på lång promenad igår; man vill bara vara ute. Samtidigt har vi dyrt och heligt lovat att hallen ska vara fixad innan helgen är slut, så det blir en del inomhusaktiviteter också. Jag ska göra den sista målningen, Peter ska lägga golv. Sen kan vi förhoppningsvis återinviga garderoben - som även den är upplag för diverse målnings- och byggprylar - och sätta upp skohyllan, så att vi kan återgå till ett normalt liv UTAN skor som står över hela lägenheten. Det ska bli lite ordning, helt enkelt.

Att jag slog på datorn nu var dock för att sätta mig och jobba några timmar. Tiden räcker inte till, jag har två brinnande projekt samtidigt, och mitt tredje, ständigt försummade. Jag behöver beta av några dokument som behöver skrivas, ett gäng mail som behöver skickas i förebyggande syfte, så att nästa vecka blir dräglig. Men jag har inte så mycket emot det faktiskt. Det blir så mycket ledigt nu i alla fall, och fyra ograverade sovmornar i sträck, så det stör mig inte att lägga några timmar på jobb.

Gnäll

Som så många andra är jag outsägligt trött på det färglösa, på gamla snöhögar fulla av sand, fimpar och hundbajs; bristen på riktig värme. Jag är trött över huvud taget. Jag sover och sover men är ändå trött. Humöret pendlar, jag känner mig vek. Det vore fantastiskt om det kunde bli soligt i påsk - det är precis vad jag skulle behöva: fler än två dagar ledigt i följd och skönt uteväder.

Nu sitter jag i en knäpptyst lägenhet och vet inte vad jag ska ta mig för. Peter sover fortfarande. Han var uppe tidigt i morse - svårt att sova, som vanligt - men sen gick han och la sig igen och jag kan inte göra någonting som låter, vilket är väldigt begränsande. Jag skulle behöva städa, baka något till mammas fikabesök, ringa ett antal samtal som jag sparat till idag. Jag är handlingsförlamad och blir sur över det. Dagen rinner iväg.

Rapport från hönsgården m m.

Nu går det så där ruskigt fort igen. Det känns som om fredag är dagen efter måndag, och helgerna försvinner också utan att man hinner reagera. Nu blir det dessutom så att jag är bortrest två helger på raken, vilket jag inte gillar. Även om jag gör fritidssaker känns det inte riktigt som helg, när man inte får vara hemma och skrota eller ha sovmorgon i sin egen säng.

Förra helgen var en intressant, mångkulturell upplevelse. Jag var på ett seminarium i Rom för kvinnliga domare med deltagare från 27 länder. Malin och jag satt mest och gapade i förvåning över (bland annat) vilken approach vissa av tjejerna hade, hur det fjäskades hej vilt för auktoriteterna som var där - och det var förvisso de tyngsta höjdarna inom både internationella och europeiska förbunden - och hur det skulle fotograferas till höger och vänster. Mest chockerande var dock hur extremt dåliga majoriteten var på engelska. Många kunde inte uttrycka sig över huvud taget, och man undrar hur mycket de förstod av det som sades. Språk är makt - det är faktiskt så. Det har ingenting med intelligens att göra, men självklart framstår man som mer skärpt och auktoritär om man kan uttrycka sig, jämfört med om man inte kan det. (Vi kände oss jättesmarta!)

Det där med att möta våren i Rom blev det dock inte så mycket med. Vi höll till på det olympiska centret som låg en bra bit utanför stan, och vi bemödade oss inte med att ens försöka ta oss in till händelsernas centrum. Det får bli en annan gång.

Här kan man i alla fall se en lätt kaotisk gruppbild, jag skymtar straxt till vänster.

Glädjande är för övrigt att jag till slut blivit frisk från min otroligt långdragna förkylning, eller vad det nu var. Jag är äntligen igång och tränar som vanligt, och kunde igår genomföra första löprundan på flera månader utan problem. Lika pissigt som det är att vara sjuk, lika underbart är det att inte vara det. Det gäller att komma ihåg att uppskatta det. Faktiskt.

Nu ska jag snart iväg på afterwork med folk jag knappt känner. Det blir spännande.

Mållös?

Nästa vecka ska jag ha utvecklingssamtal på jobbet. Det brukar vara en intressant och givande pratstund när man väl är där, men förberedelserna är jobbiga. Nu ska jag tänka till om vilka Mål jag vill sätta upp, beskriva mina Styrkor och Förbättringsområden och skriva in allting i ett webbaserat verktyg som är föga insprierande.

Det där med att sätta mål är ganska svårt för en person som jag, som är väldigt nuorienterad. Jag gör val och överväganden NU - och utifrån hur min tillvaro ser ut nu - som avgör åt vilket håll jag går; jag styrs inte av en ledstjärna långt bort eller upp i fjärran. Jag presterar och funderar NU, och sen ser jag hur långt det bär.

För vissa personer är den inställningen helt obegriplig. Jag har haft många diskussioner med t ex min styvfar som är en typisk entreprenör, visionär och målmedveten. Hans agerande dikteras helt av de mål han har satt upp, och så ser han väl till att komma dit i de allra flesta fall. Visst, jag kan beundra det och förstå att det är nödvändigt om man vill bli framgångsrik i bemärkelsen att göra karriär och/eller tjäna stora pengar. Det kanske är helt meningslöst att traggla på med det man gör om man inte har ett högre syfte med det. Men jag måste vidhålla att här och nu är ännu viktigare för mig. Det är väl en fråga om prioritering.

Mitt här och nu, just nu, är riktigt bra, inte minst därför att jag nästan, nästan är frisk igen. Efter den värsta förkylning/halsinfektion jag kan minnas att jag haft, en penicillinkur och 3½ veckor utan träning eller annan fartfylld aktivitet, är jag nästan återställd. Det känns jättekonstigt att vara hemma hela kvällarna. Jag har inte bara undvikit träning, jag har heller inte träffat folk eftersom jag både känt mig dålig och förmodligen varit smittsam, så jag är verkligen nere i tempo. Det har varit ganska skönt också, om jag ska vara ärlig, men nu har jag mycket att ta igen, på alla fronter. Start i morgon.

Fortfarande sjuk - BUU!

Jaha, förkylningen - eller vad det är - börjar närma sig två veckor, och tillfrisknande känns väldigt långt borta. I måndags ledsnade jag och gick till vårdcentralen. Då hade jag en sänka på 80 (man ska ha under 10), så jag fick penicillin och rejäl hostmedicin. Jag trodde att det skulle slå knock out på bacillerna så att jag skulle bli frisk, men det har inte blivit mer än en marginell förbättring.

Jag har inte haft någon feber i alla fall den här veckan, så jag fungerar lite bättre, men jag är ju konstant sänkt ändå och fortsatt snuvig och med en ömmande klump i halsen. Det kan finnas någon slags njutning (?) i att snyta sig ordentligt, när man utan problem får ur sig rejält med halvsegt, gult snor så att man kan andas utan problem efteråt. Men jag skulle ju hellre gå och träna. Det är nog troligen ytterligare en vecka bort, minst.

Trots mitt bedrövliga fysiska tillstånd känner jag väldigt nöjd och glad. Mitt huvudsakliga projekt på jobbet nu är så himla roligt. Vi har, i en av de största affärerna vi gjort någonsin, fått förtroendet att ta över applikationsförvaltning och -drift från en stor kund, inklusive övertagande av några hundra medarbetare i Sverige och Danmark. Detta övertagande förbereds nu, och jag är Communications Manager. Det är hektiskt och roddigt, men det är fantastiskt att få vara med i ett sådant här projekt. Jag blir faktiskt stolt över mina kollegor som är så oerhört professionella och dedikerade. Dessutom är de trevliga och roliga, liksom alla jag hittills har haft att göra med från kundens sida. Det blir bra det här!

Just nu är jag också nöjd över att ha hemmakväll för mig själv (Peter är på firmafest). Jag har just avnjutit min middag, som i sig gjorde mig alldeles lycklig. När man blandar ihop en massa goda saker blir det ju otroligt gott! Det här var en sallad med grillad kyckling, avocado, ägg, bönor och smörsteka champinjoner. Och så vin till det förstås!

Kalla mig gärna orkidé-expert

Hah! Jag har för första gången fått mina orkidéer att blomma om. Den första slog ut idag, se bildbevis.

Det kanske inte är så svårt egentligen att sköta orkidéer, jag kanske bara inte har insett förut vad som krävs? Min slutsats är konsekvens (extremt regelbunden, om än gles, vattning) och tålamod (det tar liksom ett tag).

Lika glad som jag är över mina krukväxter, lika ledsen är jag över min förkylning som har pestat mig hela veckan. Jag har varit riktigt dålig faktiskt, och det ger sig inte heller. Jag har haft feber, väldigt ont i halsen, och både snuva och hosta som gjort att jag sovit asdåligt. Den här gången har jag jobbat på som vanligt, eller kanske lite hårdare. Det är ju inget bra, men det har liksom inte varit så mycket att välja på.

Jag är också ledsen över att jag, efter att ha kollat på Zürich Airports webbplats, kan konstatera att Peter kommer att missa sin anslutande flyg därifrån, och det går inga fler flyg till Stockholm i kväll. Och jag som har förberett hämtning på flygplatsen med överraskning, och middag med vin här hemma! Nå, det ska bli skönt att få hem honom även om det blir först i morgon. Efter att vi i Japan-kvartetten levt i symbios i två veckor har det känts både skönt och lite ensamt att vara själv hela den här veckan.

Grejen är att han fick jobbuppdrag i Tokyo eftersom han ändå var på plats, och stannade en vecka längre än oss andra. Jag är grymt avundsjuk. Det var INTE roligt att komma hem. Här är bara snöigt och skitigt, och folk är svenskt tråkiga och lätt otrevliga. Undrar om det är just japanerna jag saknar mest. Tänk om Sverige kunde vara lite mer japansk - så mycket trevligare det skulle bli. Och så mycket bättre saker skulle fungera. Snöröjning till exempel. Men det är väl att slå in öppna dörrar att klaga på den.

...och förresten har jag lagt ut lite bilder från Niseko på Facebook.

Summering av några hektiska Tokyo-dygn

Vi har varit utan internet i några dagar, men nu har vi bitit i det sura äpplet och betalat för ett dygn. Det ingår inte i rumsavgiften, eftersom vi har något av ett lågbudgetpris. Hotellet är dock inte alls lågbudget, snarare ett hyfsat fint hotell och ett av de högsta i Akasaka. Vi bor "bara" på våning 21, men det här helt ok ändå.

Växlingen mellan Niseko och Tokyo var brutal, och i början kändes det väldigt sorgligt att lämna snöparadiset och inte få åka skidor mer, men vi har snabbt vant oss och mår lika bra här. Jag var lite orolig att Fabian och Anna inte riktigt skulle uppskatta Tokyo med allt sitt överdåd av människor, skyskrapor, ljud, ljus och bisarra företeelser, men de har svalt staden med hull och hår.

I söndags när vi kom hit och hade checkat in och landat lite på hotellet, åkte vi bort till Ginza och bara promenerade och tittade på folkmyllret och neonet och alla stora varuhus. Vi gick bort till den gigantiska Tokyo station och åt ramen på en av de hundratals restaurangerna där, och tog sen en öl på en av de lika många barerna i Akasaka på hemvägen.

I måndags ägnade vi i princip hela dagen åt att först springa i sportbutiker Ochanumizu och sen kolla in elektronikinfernot i Akihabara. Igår skulle det vara kultur- och shoppingdag, så vi inledde med att promenera i en av stadens större parker och titta på det otroligt vackra templet där, Meiji-jingu. Sen sprang vi runt i butiker i Harajuku och ned mot Shibuya. Det är så UNDERBART att shoppa här. Peter är inte så road, men både han och Fabian går loss på t-shirtar och sånt, som det finns hur mycket som helst av. Anna och jag går runt i helt andra butiker och varuhus och bara suckar hänfört över det extremt stora utbudet. Det finns så ändlöst mycket som är fint - välsytt, kreativt, roligt, i alla prisklasser. Just nu är det dessutom rea, så man kan hitta fina klänningar, kappor, väskor och vad som helst för bara några hundralappar.

Ovanpå det är all butikspersonal så otroligt vänlig. De hjälper till och är hundra procent uppmärksamma, men är absolut inte på eller jobbiga och ska kränga saker. Man kan gå runt och titta i lugn och ro utan att känna sig jagad, även i pyttesmå butiker. Det tycker jag som svensk är väldigt skönt.

Gårdagskvällen var förutbestämd som kareokekvällen. Efter lite öl och drinkar på hotellet - och inspektion av dagens underbara inköp - gick vi ut och en sen middag i Akasaka. Ännu en fantastiskt mat- och serviceupplevelse. Vi skulle kunna både shoppa och äta oss till döds här! Sen tog vi taxi till galna Roppongi och letade upp ett ställe där vi fick ett litet bås där vi kunde skråla loss till Roxy Music (som i Lost in Translation), It's raining men, Radiohead-låtar och Britney. Jag fick nog efter två timmar, och då var klockan en bit över tre, så jag tog en taxi hem för de andra, som rasade in god-knows-when i morse.

Nu sitter jag i mörkret i hotellsoffan och skriver, eftersom jag som vanligt inte kan sova efter en alkoholdränkt kväll. Jag är äckligt trött, men det går liksom inte ändå. Peter sover ännu, och kommer att göra det länge till. Jag funderar på att ge mig ut på frukost och promenad i en närliggande park i väntan på att de andra ska vakna till liv. Sen kan det nog bli museum eller något annat stillsamt.

Ändlöst med puder

Jag som brukar skryta med att jag är klarar jetlag så bra har faktiskt vissa problem den här gången. Inte så farligt, dock. Jag är oändligt trött på kvällarna bara, och har sovit lite halvdåligt de senaste nätterna, men det är egentligen ingen fara.

Tröttheten beror förstås också på att jag är ute hela dagarna och PUMPAR PUDER! Det är inget uttryck jag trodde att jag någonsin skulle befatta mig med, eftersom jag i ärlighetens namn inte är någon fullfjädrad skidåkare, men det är faktiskt precis det vi håller på med här. Det är så underbart, sanslöst mycket snö, och varje dag man kommer ut på berget har det kommit ny och det är lika orört och fluffigt igen. Det är helt obeskrivligt att skära/surfa fram i ett flera decimeter tjock lager av lätt, luftig lössnö som står som en sky runt en, sköljer över kroppen och ansiktet och hamnar i munnen om man inte passar sig.

Vi åker uteslutande off pist, vilket innebär en del skråande och stakning och/eller bärande av skidor när man ska tillbaka till liftarna igen. Mitt atletiska sällskap tycker bara att det är kul och en del av charmen. Själv stånkar jag och stönar och sliter mig fram, men jag måste erkänna att det är värt att få åka på stora, stora fält med bara lite gles skog där ingen annan har åkt.

Det är så mycket annat som är fantastiskt också. Byn är mysig, om än totalt nedlusad av australiensare. Vårt hus är jättefint och bekvämt och vi äter god och spännande mat. Vi är alla fyra helt frälsta i det här landet. Man vänjer sig liksom inte vid att det står en välkomnande, leende person och borstar av liften innan man sätter sig på den, och en annan som tar emot en och tackar så hjärtligt när man kliver av.

Och så finns det sådana här underbara detaljer som toaletterna. Förutom att de har inbyggd bidé (om man så önskar) så är sitsen i de flesta fall uppvärmd. I vårt hus spolar de automatiskt när man reser sig upp. Idag var vi till och med på en offentlig toalett där locket öppnades automatiskt när man öppnade dörren till båset. Japan i ett nötskal, liksom.

I morgon väntar sista skiddagen, vilket är sorgligt men bra för kroppen.

Kort rapport från snödjungeln

Det här stället har allt - även trådlöst internet!

Jag sitter i vår saccosäck och dricker öl i väntan på att vi ska ut på byn och äta middag. Lagom fin efter en helt osannolik första skiddag.

Allt här handlar om snö. Allt är täckt av snö, inbäddat i snö. Gatorna i byn är inramade av tvåmetersvallar, med små uppskottade gångar fram till husen. Och det kommer nytt hela tiden. Men framför allt är det förstås snön på berget det handlar om. Jag har aldrig varit med om den här sortens lössnöåkning förut. Det är enormt mycket lössnö i pisterna, för de hinner inte preparera i samma takt som det snöar igen, och skogen ska vi bara inte prata om. Man forsar fram i ett oändligt fluff; stannar man står man till knäna i lössnö - även med skidor på fötterna. Det är nästan overkligt.

Att vi dessutom befinner oss i Japan gör det hela ännu mycket bättre. Maten är fantastisk, innvånarna är oändligt gulliga och servicen oklanderlig.

Och det här är bara första dagen!!

uppslukad

Ursäkta. Ursäkta för min långa frånvaro.

Om man inte är rädd för låta klyschig skulle man kunna säga att 2010 har börjat med en rivstart. Men det är förvisso inte helt och hållet sant. Det har varit ganska bra tempo hela tiden. Jag hade inget långt jullov att komma tillbaka ifrån, utan jobbade på i mellandagarna med full sysselsättning. Å andra sidan var det många lediga (helg-)dagar också, så jag fick min beskärda del av ledighet och långa sovmornar, så jag klagar inte.

Det som ändå får mig att skriva om rivstart är jag sedan den gångna veckan befinner mig i två stora projekt, som var och en i princip borde kräva nästan heltid. Dessutom har jag ett tredje projekt, men som inte kräver så mycket operativ tid från just mig, och ett fjärde, som jag nu i veckan hoppade av med omedelbar verkan. Men det ska nog gå. Det som trasslar till det lite just nu är jag mitt i allt åker iväg på semester i två veckor - ja, det närmar sig med stormsteg; mindre än en vecka till avfärd - vilket gör att jag dessutom måste jobba i förväg och planera för uppbackning.

Angenäma problem, dock.

Jobbet i fokus, som vanligt. Faktum är att jag lägger väldigt mycket av min energi och mitt engagemang där och det kan man säkert ha åsikter om, men det är inte på grund av plikt eller dumhet, utan därför att jag uppriktigt tycker att det är väldigt roligt och extremt utvecklande. Jag tycker snarare att man kan åsikter om alla de som går omkring på jobbet, där man ju tillbringar en majoritet av sin vakna tid, och inte engagerar sig eller tycker att det är tråkigt. De är mer sorgliga än jag, tycker i alla fall jag.

På tal om jobba är det faktiskt det jag ska övergå till nu, trots att det är söndag. Det beror i det här fallet på att jag tog mig friheten att skolka i fredags och åka till Romme i stället. Pjäxorna behövde värmas upp - om exakt en vecka ska de forsa fram i Hokkaido-puder.