Just nu skjuter jag allting till sen. Sen ska jag ringa den-och-den; sen ska jag städa; sen ska jag leta soffbord till vår nya soffa, fixa lås till cykeln. Sen ska jag leva och andas. Nu gäller mer överlevnad. Jobba, äta, sova, jobba mer. Det är inte bara det att jag jobbar mycket, det tar så förbannat mycket kraft också. I mitt huvudsakliga projekt, eller i alla fall det jag lägger mest tid på, närmar sig dagen D och temperaturen och stressnivån har stigit med 300 procent bara den här veckan. Plötsligt hörs höjda röster, det gestikuleras och ifrågasätts. Folk sitter i ännu mer möten med varandra och allt senare på kvällarna. Telefonen ringer konstant, och jag får mer mail än jag någonsin varit med om under hela mitt yrkesliv.
Själv har jag inte längre grepp om mina grejer, och jag får faktiskt flyktkänslor - speciellt i kombination med de höjda rösterna och ifrågasättandena. Nu är det inte roligt längre, nu är det bara kamp. Men när jag suckade inför en av de gestikulerande och mest stressade idag sa han bara med ett stort leende: "Äh, det här är som att göra lumpen. Det är det närmaste kommer att komma. Efteråt kommer vi skratta och minnas den här tiden med ömhet." Han har säkert rätt, jag är bara ovan. Och det finns faktiskt mycket hjärta i det också.
Efter ett sista jobbrace hemma i soffan ska jag nu gå och lägga mig. I morgon kommer en flyttfirma och hämtar det ångestladdade pianot och kör det till tippen. Det är ett av de dummaste besluten jag fattat någonsin tror jag, att säga att vi kunde låta det ingå i köpet av lägenheten. Jag har inte spelat en sekund på det och det har bara varit i vägen. Jag har tänkt att jag kommer att få betala mycket dyrt för min dumhet för att kunna få det bortfraktat, men när jag väl tog tag i det hittade jag några som gör det för 1000 spänn (vitt). Jag hade tänkt mig något mycket värre, och en tyngd lättar från mina axlar. Karin, den store rensaren - det passar mitt sinnelag alldeles utmärkt att det försvinner. Saker (eller kläder, mail, gamla papper) som inte används ska bara bort.
Men NU ska jag sova.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mitt eget knep är att bli ännu tydligare & rakare i kommunikationen. Peka på själva leveransen och leveransdagar ytterligagre en gång.
Inte så mycket idé att fundera just i dessa lägen - ta däremot tid efteråt för att reflektera.
Gilla läget, det är därför du är där. Deliver or Die =) och glöm inte att andas...
Jag har kommit till ungefär samma slutsats. Det gäller att ta plats och inte ha sådan övertro på att alla tar sitt fulla ansvar för sina delar.
"2572" förresten, det ger mig en ryggmärgsassociation till MH, men det kan ju vara någon annan också. (Jag har ett bisarrt sifferminne, dock bara ibland.)
Skicka en kommentar