Tio år till ända

Det är väldigt snart nytt år. Nytt decennium också, det kanske är ännu större när man tänker efter. En tid att titta både bakåt och framåt - summera respektive ta sats; vad har hänt och vad ska hända?

Tio år är en lång tid. För tio år sedan hade jag inte ens fyllt 30 och var en annan människa än nu. Inte helt annan, men annorlunda. Sen dess har jag bytt jobb 4-5 gånger, rest till Argentina och Japan, flyttat tre gånger, fått en systerson, lärt känna en massa nya människor. Världshändelser har passerat som varit så omvälvande att de skakat om även mig, trots avståndet. Jag tänker framför allt på 9/11 och tsunamin 2004.

Det största som hänt för mig personligen är dock att Peter kommit in i mitt liv. Vi har ju varit ihop större delen av detta decennium, och det har varit en tidvis omtumlande tid, på alla möjliga olika vis. Som konstellation går vi dock in i 2010 med flaggan, om inte i topp, så i alla fall högt och stabilt. Det känns bra. Vi åker till våra kära vänner i Falun i kväll och tillbringar nyårsafton i vintersportens och champagens tecken. Jag ser otroligt mycket fram emot det faktiskt. Ofta tycker jag att nyårsafton känns lite pressande - allt ska vara så pampigt och skitkul. Men den här gången vet jag att det blir bra. Det snackas om längdskidåkning i morgon på dagen. Jag har inte åkt sen jag var i 10-årsåldern, så det kan bli intressant.

Jag ska fundera på nyårslöften också, får återkomma om det.

Lustig danska

Hurra, det finns internet i Danmark!

Vi bor alla - spelare, ledare och domare - i det som till vardags är elevhem för de som går på idrottsskola här (gymnasium, antar jag). Här finns det w-lan. Och tonåringar som hasar runt i tofflor och fnittrar och babblar på diverse språk. Sverige, Danmark, Finland, England, Island och Färöarna är här, så det blir en blandning av engelska och skandinaviska.

Det går ganska bra med danskan faktiskt. Under en längre konversation stöter man ofrånkomligen på ord och meningar som man inte förstår, och då går det i diket, men det går utan vidare att göra sig förstådd och förstå. Läsa går också bra. Jag läste Jyllandsposten på tåget hit, och det gick hur bra som helst. Men det finns ju en del intressanta inslag. Jag läste en artikel om det svenska Cathrin-fallen, du vet det med obducenten och rättsläkaren, och där omnämndes just Chatrin som ett "narkoluder". Det låter ju inget vidare för en svensk. Jag blev också lite förvånad när jag fick veta att tillsättning (som i domartillsättning) heter "påsättning". Det gav mig helt andra associationer, men jag brydde mig inte om att kommentera det hela.

Nu ska jag ta en tupplur inför eftermiddagens uppdrag, pojkarnas match mellan Island och England.

På väg till Danmark

Det dåliga med att jag, i ett svagt ögonblick, lät mig övertygas om att jag ska åka till Danmark och vara ungdomslandslagens domare under Nordiska mästerskapen är att det kommer att ta fyra dagar, varav två värdefulla arbetsdagar. Jag vet inte vad som väntar, jag kommer inte att känna någon (utom tränarteamet som jag är ytligt bekant med). Jag vet knappt vart jag ska (Ikast), eller hur jag ska bo eller hur saker kommer att gå till.

Det positiva med det hela är att det trots allt ska bli kul. Jag kommer att träffa några nya, icke-svenska domarkollegor och få vara i ett annat land en liten stund. Dessutom fick jag snilleblixten att åka tåg ner, så jag får ca 10 timmar på mig att sitta och jobba. Det täcker ju nästan in de två förlorade dagarna, och det finns ju inte så mycket annat att sysselsätta sig med medan jag sitter här.

Titta ut, kan man förvisso alltid göra. Det är vitt och underbart vackert ute, rimfrostigt och krispigt. Jag antar att det har snöat i hela landet, och tydligen i Danmark också, så det kommer vara så här vintrigt och fint hela vägen.

Nu befinner jag mig straxt söder om Norrköping. Snart dags för ett besök i bistron tror jag. I like tåg.

Succéfredag

Jag är fortfarande hög efter fredagskvällen, som bestod av en fantastisk konsert och en fantastisk fest. Jag har tidigare yvts över Loney, dear. Nu fick jag se honom igen och det var magiskt, magiskt. Sen spelade den ljuvlige Ed Harcourt som är multibegåvad, rolig och en gudabenådad sångare och låtskrivare. Livemusik kan vara tråkig - låta precis som på skiva - eller så kan man uppleva den med sådana här artister och då finns det inget bättre. Första gången jag såg Emil Svanängen började jag gråta för att det var så bra, och det var nära på den här gången också. Så själfullt.

Efteråt tog jag en taxi ut till företagets årliga julfest, trots att jag inte kom dit förrän framåt elva. Vid det laget hade ganska många hunnit gå hem, men om jag får uttrycka mig lite orättvist var det de roliga som var kvar, och i fin form dessutom. Det blev en mycket hjärtlig och bekräftande kväll med några nya bekantskaper. Jag har verkligen kollegor som jag tycker väldigt mycket om, och det är ännu roligare att träffa dem under sådana här förhållanden.

Nu försöker jag hålla kvar känslan så länge det går. Jag ruvar på den.

Fysisk protest?

Äntligen några soliga, kalla dagar. Äntligen några dagar hos kund; mycket uppfriskande. Jag är nöjd över det och över att alla fönster i lägenheten (utom ett, om jag ska vara ärlig) är tvättade, över att det är glöggsäsong och att huvudvärken har släppt för dagen, även om det finns risk att den är tillbaka i morgon igen.

Det är mycket, mycket att göra nu - igen, eller fortfarande kanske man ska säga. Jag funderar på om kanske kroppen protesterar en aning. Jag hävdar ju bestämt att jag sällan eller aldrig känner mig stressad, och det gör jag inte nu heller trots det jag precis skrev. Men kroppen är emot mig. Jag har gått med den här huvudvärken i flera dagar, jag är öm och stel i nacken och ryggen. När jag var hos naprapaten i förra veckan - för första gången på flera månader - kände jag allt kändes segt och trögt och vägrade ge efter. Han suckade mest lite uppgivet och konstaterade att han inte kunde göra så mycket just nu, utan att skriva mig något på näsan.

Det är intressant mer än något annat, om det nu är någon slags stress eller annat dåligt som jag inte upplever intellektuellt men som kanske visar sig på det här sättet. Men det kan för all del vara något helt annat också, hormoner eller så. Eller influensa som ligger på lur? Jag tar det lugnt så länge.