Räkmacka eller inte?

Är mitt liv en räkmacka? Spontant skulle jag förstås säga nej - jag menar, man är ju aldrig riktigt nöjd och så vidare - men liksom med allting annat beror det förstås på vad man jämför med.

Jag skulle också kunna hävda att jag inte har särskilt mycket att klaga över, faktiskt. Jag har hälsan. Förutom vissa sportrelaterade krämpor, lite nedsatt lungkapacitet, som gör att jag aldrig blir någon löpare av rang.

Jag har besvärlig hy, dålig i allmänhet och lynnig emellanåt (som det mycket besvärliga eksem som drabbade mig i somras, men som nu faktiskt försvunnit efter många om och men). Men verkligen inget att klaga över; inget som hindrar mig nämnvärt. Att jag inte kan spela volleyboll obehindrat tre dagar i veckan vid 40 års ålder kanske inte är så anmärkningsvärt.

Jag har inga andra fysiska problem heller. Ingen jättenäsa, jämnstora fötter, normal vikt. Det hade varit kul att vara lite längre, men nu är det som det är med det.

Jag har heller inte drabbats av några större olyckor i livet, och ingen av mina närstående heller. Jag har ett jättebra boende, efter flyt vid ett antal tillfällen i bostadskarriären (bostadsrättskarriären). Jag har ett bra jobb där jag trivs, även om jag dagligen reflekterar över att jag inte kan nånting och inte platsar där. (Det är lite motsägelsefullt, jag vet.) Skulle jag vilja byta borde det rimligen inte vara omöjligt för mig att få ett nytt. Och så har jag ett gäng nära och mycket kära vänner, många bekanta, en liten familj som jag har en tämligen okomplicerad relation med. Och så vidare, och så vidare.

Nej, vad ska jag klaga för? (Det gör jag inte heller.) Jag kanske rentav ska kalla det en räkmacka?

ögonfröjd på tv:n

Jag tycker att Bond-filmer är rena dyngan men nu måste jag erkänna att jag halvkollar för att få studera Daniel Craig. Jag vet inte om han är så snygg egentligen, men något magnetiskt är det. Tv som inte kräver någon hjärna är perfekt för den här kvällen. Jag är behagligt trött efter en helgs träningsläger med mina störtsköna lagkamrater. Extra glädjande är att min gamla kropp höll för 9 timmars träning. Jag har varit allvarligt oroad för min axel som aldrig blir bra (och min nya golfhobby har fått den andra att börja skära ihop också), men med ordentlig och specialanpassad uppvärmning och lite linex hade jag ingen känning alls. Jag var definitivt en av dem som var fräschast i kroppen av alla när vi åkte hem. Det stönades och pustades en hel del efter sista passet. Baksidan är att det blev en helg utan sovmornar, men jag får väl överleva det. Nu ska jag försöka koncentrera mig på den pågående biljakten. Undrar om han kommer att hinna ifatt skurken?