Räkmacka eller inte?

Är mitt liv en räkmacka? Spontant skulle jag förstås säga nej - jag menar, man är ju aldrig riktigt nöjd och så vidare - men liksom med allting annat beror det förstås på vad man jämför med.

Jag skulle också kunna hävda att jag inte har särskilt mycket att klaga över, faktiskt. Jag har hälsan. Förutom vissa sportrelaterade krämpor, lite nedsatt lungkapacitet, som gör att jag aldrig blir någon löpare av rang.

Jag har besvärlig hy, dålig i allmänhet och lynnig emellanåt (som det mycket besvärliga eksem som drabbade mig i somras, men som nu faktiskt försvunnit efter många om och men). Men verkligen inget att klaga över; inget som hindrar mig nämnvärt. Att jag inte kan spela volleyboll obehindrat tre dagar i veckan vid 40 års ålder kanske inte är så anmärkningsvärt.

Jag har inga andra fysiska problem heller. Ingen jättenäsa, jämnstora fötter, normal vikt. Det hade varit kul att vara lite längre, men nu är det som det är med det.

Jag har heller inte drabbats av några större olyckor i livet, och ingen av mina närstående heller. Jag har ett jättebra boende, efter flyt vid ett antal tillfällen i bostadskarriären (bostadsrättskarriären). Jag har ett bra jobb där jag trivs, även om jag dagligen reflekterar över att jag inte kan nånting och inte platsar där. (Det är lite motsägelsefullt, jag vet.) Skulle jag vilja byta borde det rimligen inte vara omöjligt för mig att få ett nytt. Och så har jag ett gäng nära och mycket kära vänner, många bekanta, en liten familj som jag har en tämligen okomplicerad relation med. Och så vidare, och så vidare.

Nej, vad ska jag klaga för? (Det gör jag inte heller.) Jag kanske rentav ska kalla det en räkmacka?