det är möjligt att det inte går att synka in kontakter och kalender i min nya telefon, men det går att blogga med den! om man t ex skulle sitta på en uteservering med ett glas vin en fredag. det låter dock mer idylliskt än det är eftersom jag, som vanligt när jag är på stan själv, har valt ett väldigt otrevligt ställe i stället för ett trevligt. jag förstår inte vad det beror på men jag blir helt illusionslös och går förbi alla bra ställen om det råkar vara för mycket folk eller kännas fel på något annat sätt. nu sitter jag på folkungagatans trottoar, bredvid tre inflyttade 20-åringar och hör bilar och lugna favoriter-skval från en korvkiosk på andra sidan gatan. ganska förfärligt faktiskt. varför är jag så korkad? solen har dessutom försvunnit bakom hustaken. det verkar som om det inte går att göra radmatningar, by the way. jag får hålla mig till ett ämne elt enkelt. men det finns inte så mycket mer att säga om det här eländiga stället. suck.

h-tes j-a sk-t

Oh my god, vilken dag. Började med att jag missade bussen. När jag skulle kliva på nästa, en kvart senare, insåg jag att jag att jag hade glömt busskortet hemma. Det var bara att springa och köpa en remsa och ta ytterligare en buss senare, som fastnade på Essingeleden, och jag kom en halvtimme för sent till kundmötet.

Sen passerade en arbetsdag som var om möjligt ännu mer kaotisk och jävlig än vanligt. Panik på alla fronter, dubbelbokade möten, ringande telefon och tusen mail. Jag kom på mig själv med att springa tillbaka från lunchen; fel, springa från Konsum där jag köpt skrivbordssallad att kasta i mig mellan två möten.

På hemvägen, framåt sju på kvällen, märkte jag alltför sent att jag hoppat på fel tunnelbana. Valde att åka vidare till Sundbyberg för att ta bussen därifrån, i stället för att hoppa av och åka tillbaka. Men när jag kom upp på Sturegatan var den avspärrad, sprängfylld med folk, liveband, korvstånd, folktandvården informerar, tombola och hela jävla skiten. Ingen buss. Möjligen omdirigerad till någon rutt som jag inte orkade ta reda på - jag gav upp och gick hem, hungrig och eländig.

När jag väl kom hem ägnade jag återstående två timmar av kvällen åt att trassla med min nya telefon, utan framgång. Den har äntligen kommit, är fin och verkar ok, men synk med Outlook fungerar INTE. Jag går nu runt med en telefon utan kontakter, vilket är helt förödande när jag försöker använda den i jobbet. Kalendern lyckades jag synka en gång igår kväll, men sen dess funkar det inte heller.

Ja, vad säger man? En väldig massa svärord. Nu skiter jag i det här.

Dömda till oförstånd?

Läste ett intressant citat:

Nu råkar det vara så här: ingen människa kan förstå en annan, och att över huvud taget vilja förstå är bara räddhågset kontrollbehov, det enda man behöver göra är att samexistera och stå ut.

Det är Aase Berg som har skrivit så i en recension av en Ulf Lundell-bok.

Jag vet inte om jag ska tycka att det är trösterikt eller bedrövligt. Jag vet inte om jag tror att det är sant eller inte. Det får jag nog fundera lite på.

De små sakerna

Jag har upparbetat ett närmast extatiskt tillstånd, även om jag samtidigt känner mig väldigt lugn och fridfull. Med hjälp av följande ingredienser känner jag mig otroligt nöjd och behaglig till mods:

• kvällsmål bestående av halloumi, serranoskinka och annat ljuvligt
• Massive Attacks senaste platta
  
• koltrastar
• alla fönster i lägenheten och balkongdörren öppna
  
• ensam hemma en fredag kväll
• en produktiv och ganska kvalitativ jobbvecka - utan övertid - ligger bakom mig
• rödvin (behöver jag väl egentligen inte ens nämna)

Jag kände mig väldigt, väldigt glad igår också - nästan lycklig - när jag åkte hem från jobbet. Det var högsommarvärme, jag hade haft en bra dag, satt på bussen hem från Liljeholmen (där jag jobbar någon dag i veckan) och njöt av Stockholm sett från Essingeleden, och lyssnade på skitbra musik.

Det är småsaker, jag vet, men jag nämner dem för jag har haft en ganska lång period när jag känt mig ganska låg, deppig rentav. Jag befinner mig i sorg över min katt, även om det faktiskt går riktigt bra att hantera; det är mer som en epok i livet som är slut, det känns samtidigt mer och mer rätt att ha låtit honom somna in och få ett värdigt slut. Men det utlöste någonting. Jag har känt mig lätt olycklig, tyckt att livet känts fattigt och tomt på kärlek och tomt på saker att se fram emot. Jag har inte haft lust till någonting, bara känt mig slö, ful och oinspirerad.

Det är tidigt att säga om det har vänt; det kan helt enkelt vara livsglädje över den annalkande sommaren. Men det är gott nog, det är bra draghjälp.

Nu är vi bara två kvar

Det har varit en sorgens vecka. I måndags var vi hos veterinären med Pekka och han kom inte med oss därifrån. Min underbara kamrat sedan 18 år, katten med kaninpälsen, fick sluta sina dagar efter ett svårt men väl övervägt beslut. Jag tänkte: hellre nu än att vänta tills han blir ännu sjukare och skröpligare, det hade bara varit en tidsfråga.

Men det är tomt. Det är mycket tomt hemma. En tredjedel av familjen saknas. Det är ingen som ligger på mina ben när jag somnar längre, ingen som svansar runt i köket och tigger mat eller kommer klivande över magen när man sitter i soffan och kräver att få gosa. Å andra sidan är det ingen som jamar på nätterna längre. Jag får sova ostört för första gången i mitt vuxna liv. Och sommaren blir friare och enklare att planera. Det finns flera sidor av allt. Men det är tomt.

Sent igår kväll gjorde vi en minnesplats på tomten bakom vårt hus, i gullvivebacken med alla ekarna. Vi grävde ner burken vi haft torrfoder i, innehållande hans klosax och några andra saker, och planterade en ros ovanpå. Pekka själv är någon annanstans, men det känns fint att ha en liten påminnelse alldeles intill.

Pannlugg?

Konversation på Berlin kl 00.42 lördag:

- Ursäkta, skulle du kunna lyfta på din stol lite så att jag kan ta min väska?
- ...
- Jo, jag undrar..
- Haru pannlugg?
- Eh... nej.
- Pannlugg. En pojkflicka. Hehe...
- Men skulle du kunna lyfta lite på stolen tror du?
- Pojkflicka.
- Ja, tack nu fick jag loss väskan.
- Du blir ju snyggare för varje sekund som går.
- Jaha, då kanske det är bäst att jag går nu.
- Har du små bröst också.
- Nja, det beror väl på vem man jämför med. Hej då.
- Pannlugg...

I rollerna: Karin och man i 60-årsåldern
Regi: Alltför mycket alkohol
Ridå.

I want it - NOW!

Det händer inte jätteofta, men ibland kan jag faktiskt få begär efter saker, prylar. Nu har det hänt. Jag har efter mycket spanande, övervägande, läsande av recensioner och bedömande av pris kommit fram till vilken ny mobiltelefon jag vill ha. Jag har hittat en som lever upp till nästa alla mina önskemål, och den är inte svindyr. Men den har inte släppts ännu. Jag vill köpa den - jag vill HA den - men det går inte.

Jag är helt fascinerad över hur frustrerad jag blir och hur mycket jag suktar efter den förbannade telefonen. Jag har gått in på Pricerunner varenda dag för att kolla om den inte släppts ännu, och blivit lite sur varje gång över beskedet "inte i lager". Vad som är ännu mer intressant är att jag nu faktiskt har beställt den - när jag kollade igår stod det att den släpps på måndag och då tyckte jag att jag kunde lägga en order - och då känner jag mig plötsligt lugnare. Nu har jag den nästan, eller i alla fall snart, och då stillades frustrationen med en gång.

Det är ju bara en pryl! Att jag blir så påverkad av en pryl. Nåja.

Nu är det bara att hoppas att den lever upp till förväntningarna också. Rapport följer.