Nu är vi bara två kvar

Det har varit en sorgens vecka. I måndags var vi hos veterinären med Pekka och han kom inte med oss därifrån. Min underbara kamrat sedan 18 år, katten med kaninpälsen, fick sluta sina dagar efter ett svårt men väl övervägt beslut. Jag tänkte: hellre nu än att vänta tills han blir ännu sjukare och skröpligare, det hade bara varit en tidsfråga.

Men det är tomt. Det är mycket tomt hemma. En tredjedel av familjen saknas. Det är ingen som ligger på mina ben när jag somnar längre, ingen som svansar runt i köket och tigger mat eller kommer klivande över magen när man sitter i soffan och kräver att få gosa. Å andra sidan är det ingen som jamar på nätterna längre. Jag får sova ostört för första gången i mitt vuxna liv. Och sommaren blir friare och enklare att planera. Det finns flera sidor av allt. Men det är tomt.

Sent igår kväll gjorde vi en minnesplats på tomten bakom vårt hus, i gullvivebacken med alla ekarna. Vi grävde ner burken vi haft torrfoder i, innehållande hans klosax och några andra saker, och planterade en ros ovanpå. Pekka själv är någon annanstans, men det känns fint att ha en liten påminnelse alldeles intill.