Jag är fortfarande hög efter fredagskvällen, som bestod av en fantastisk konsert och en fantastisk fest. Jag har tidigare yvts över Loney, dear. Nu fick jag se honom igen och det var magiskt, magiskt. Sen spelade den ljuvlige Ed Harcourt som är multibegåvad, rolig och en gudabenådad sångare och låtskrivare. Livemusik kan vara tråkig - låta precis som på skiva - eller så kan man uppleva den med sådana här artister och då finns det inget bättre. Första gången jag såg Emil Svanängen började jag gråta för att det var så bra, och det var nära på den här gången också. Så själfullt.
Efteråt tog jag en taxi ut till företagets årliga julfest, trots att jag inte kom dit förrän framåt elva. Vid det laget hade ganska många hunnit gå hem, men om jag får uttrycka mig lite orättvist var det de roliga som var kvar, och i fin form dessutom. Det blev en mycket hjärtlig och bekräftande kväll med några nya bekantskaper. Jag har verkligen kollegor som jag tycker väldigt mycket om, och det är ännu roligare att träffa dem under sådana här förhållanden.
Nu försöker jag hålla kvar känslan så länge det går. Jag ruvar på den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar