Det börjar med mat och slutar med...?

Det är inte så vanligt att Peter är borta på jobb på helgerna, men det här är en sådan helg. Dessutom hade jag en enda bokad aktivitet den här helgen, en match, och den klarades av redan idag på förmiddagen. Så en massa obokad, fri tid för mig själv. Det är ganska härligt faktiskt.

När jag är ensam hemma ser matlagningen ganska annorlunda ut. Dagens middag blev t ex väldigt typisk ensam-hemma-middag enligt konceptet "goda saker tillsammans blir gott", utan att det nödvändigtvis är en maträtt.

Således bestod min måltid av lax, bönor, halloumi, färsk spenat, tomater och lite pasta, som förvisso var ganska onödig. Det är förvisso ett signifikant drag för mina måltider att jag har för många ingredienser så att det sammantaget blir för mycket mat. Den här gången var jag dock så mogen att jag slutade äta när jag var proppmätt och sparade lite till morgondagen.

När jag är ensam hemma längre stunder som den här - Peter är borta till nästa helg - brukar jag tänka att det är ungefär som att vara singel igen. Och så reflekterar jag över det. Nu reflekterar jag över det lite extra, med tanke på att vi ånyo har haft jobbiga samtal om vår framtid. Jag brukar inte skriva om den delen av mitt liv här, men... ja, nu gjorde jag visst det. Det har nästan alltid känts som om vår relation är i högsta grad ändlig, och utan att gå in på detaljer kan jag bara säga att det känns lite mer så just nu.

Jag orkar helt enkelt inte gå in på detaljer. Det är så komplicerat. Det är allt annat än enkelt. Jag saknar helt förmåga att reda ut vad som vore bäst eller vad jag ska göra eller vad vi ska göra. Jag behöver resonera; jag behöver mina vänner. Men jag har inte för vana att kalla på dem; de är inte vana vid att jag kallar. Jag har alltid löst allting själv, men jag behöver väl knappast förtydliga att det inte alltid är tillräckligt.

Det är en lång historia. Det är min historia, tyvärr. Det är så komplicerat. Det är allt annat än enkelt.