I rampljuset

Häromdagen hände något faktiskt ganska anmärkningsvärt: jag höll ett föredrag för ett gäng okända människor och jag var noll nervös. Det tyder troligen på att jag faktiskt har kommit en bit. Jag har annars varit ganska genomsnittlig när det gäller att tala inför grupp. Det är inte det värsta jag kan tänka mig och ger mig panikångest, men jag kan inte säga att jag älskar det heller. Även om jag är förberedd och/eller trygg med sammanhanget brukar jag vara lite orolig innan, få puls och fjärilar och sånt.

Den här gången: ingenting!

Tvärtom kände jag mig helt lugn med att jag hade övat och förberett mig och visste vad jag skulle säga. Jag gick dit och kände mig stolt över att representera mitt företag och att kunna berätta en bra historia. Jag till och med gillade det.

Det kanske var så att det släppte efter ett tillfälle i höstas då jag höll en kurs hos en kund. Då hade jag också varit orolig innan; vad ska de tycka? Kommer jag ha underlag för att prata tiden ut? Jag kommer tappa orden och stå och svamla. Då gick det också bra. Jag gillade det då också, och insåg att det kanske inte är så långsökt för mig att undervisa, trots allt.

Man lär sig.