Vi har gett upp. Vi separerar. Vi har insett att det på lång sikt inte kommer att bli bättre eller ens särskilt bra, som kärleksrelation betraktat alltså. Det skulle fungera att fortsätta leva ihop, det trivs vi med, men åtminstone jag skulle aldrig bli lycklig så länge de vitala delarna som ömsinthet och närhet saknas - det måste jag ut och söka på annat håll (på något sätt som jag inte listat ut ännu). Nu kan jag det i alla fall, det känns lite kittlande faktiskt.
Trots alla samtal och satsningar och försök händer det inget och därför ger vi upp. Jag hävdar med bestämdhet att jag ansträngt mig mer än vad Peter har gjort - och han säger inte emot mig - men det spelar ingen större roll nu. Det ändrar ingenting. Nu är det som det är och ska jag vara ärlig känns det ganska skönt att beslutet äntligen är fattat. I största samförstånd dessutom.
Nu går vi vidare.
Men först måste lägenheter säljas och köpas, budgivningar inledas och hoppas av, nya lån tas upp. I mitt fall måste ett gäng nya möbler köpas också, och jag är oerhört sugen på att köpa nytt av ganska mycket annat också (handdukar, vardagstallrikar, prydnadskuddar osv, osv - nytt, fräsch och egenvalt ska det vara!). Men allt det här känns mer roligt och spännande än någonting annat.
Förändring är bra. Det har inte varit så mycket förändring på sistone, inte på flera år faktiskt. Jag är full av förväntan och tillförsikt. Men det kanske är lätt att säga. Sen "sitter jag där", som min mamma så finkänsligt (inte!) uttryckte det. Det kommer bli ett väldigt stort avbräck att bli av med förmånen att alltid ha någon att umgås med; en person som jag verkligen gillar dessutom. Å andra sidan triggas jag nu att börja träffa mina vänner mer, och kanske leta upp nya personer att umgås med.
Det finns säkert en tredje sida också, och fjärde, men det är bara att tugga i sig.
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar