Jag varit på några exotiska resor, två bara i år, men nu ska jag till London och det känns nästan lika exotiskt. Eller snarare: jag ser fram emot det lika mycket och har nästan lite resfeber.
Att resa i Europa är väl knappast särskilt märkvärdigt. Det är lättillgängligt, man kan flyga till London för några hundralappar över en helg om man vill. Men den där staden har ändå ett magiskt skimmer för mig. Jag har varit där kanske 4-5 gånger, men senast var det för säkert 15 år sen. Ändå är känslorna starka. Jag älskar tunnelbanan, att allt känns lite skitigt och ingrott. Jag älskar fönstren som man drar upp för att öppna och smala hotelltrappor som är klädda i heltäckningsmatta - alla såna hopplösa företeelser. Jag läntar efter att få köpa degiga trekantsmackor till lunch och sätta mig i en park och titta på sjöfåglar i dammen. Vandra runt lite planlöst. Shoppa saker som inte går att hitta hemma.
Jag får inte alls samma känsla av andra städer. Tvärtom är jag en av få som inte omedelbart älskar Paris och Rom - de gör inte så mycket för mig, jag kan inte greppa dem och jag känner mig inte hemma där.
Jag var mycket noga med att boka ett hotell med fri wifi, så det är inte omöjligt att det kommer en inlägg eller två därifrån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar