En period av upp och ner

Det har varit några väldigt känslofyllda veckor, som gått både i dur och moll. Jag har varit rejält nere, med allt vad det innebär av grubbel och tvivel - på allt. Kanske har det utlösts av att bubblan jag befunnit mig i det senaste dryga året har spruckit, eller också har bubblan spruckit på grund av att jag blivit deppig och ifrågasättande. Sprucken är den i alla fall, och den kommer inte bli hel igen, utan det finns bara en väg ut och den är väldigt sorglig för båda inblandade. För mig känns det förfärligt, och ändå är det inte mig det är mest synd om i det här.

Min depression ska jag inte älta om här. Den är inte värre än att jag kan jobba och fungera ungefär som normalt, men jag har varit lättretlig, gråtmild och brottats med den vanliga gamla byken. Det blir så ibland. Sen går det över. Jobbigt så länge det varar, men det är ingen fara med mig.

Kaffe, scones och marmelad - på uteservering!

Det har dessutom funnits ljusglimtar också. Jag hade några fina dagar i London; fina i bemärkelsen soliga och varma (uteserveringsvarma), men också så tillvida att jag gick runt och njöt och trivdes. Dessutom träffade jag härliga människor alla tre kvällarna jag var där. Allra roligast var att återse Jacki och Colin från vår underbara Indien-semester i vintras. Det är så jäkla kul när sånt där blir av. Man träffar folk man verkligen gillar och får kontakt med, och så säger man att man ska höras av och ses, men det rinner så lätt ut i sanden. På kort tid lär man inte känna varandra så himla bra, man åker hem till sitt och så kommer alla goda avsikter på skam. Men inte den här gången. Jacki har varit bra på att höra av sig då och då, och när jag nu åkte dit hade de möjlighet att åka in till London och träffa mig. Kul!

 Otroligt mysig bakgata i samma kvarter som mitt hotell (Bathurst Mews).

Spitalfields market.

Den allra senaste veckan har jag också haft några riktigt fina möten som har lyft mig. Jag hade en spontan, härlig, vindränkt och kärleksfull kväll med några av mina närmaste vänner förra helgen. I veckan har jag sedan haft två väldigt personliga och intressanta samtal med olika personer. De har gjort mig glatt förvånad. Det är nästan som en sorg i mitt liv att det är så svårt att komma nära andra människor, frånsett sådana man redan känner väldigt bra. Nu blev jag överbevisad - det går visst. I det ena fallet åt jag lunch med en kollega som jag egentligen inte känner, men vi satt och pratade i 1,5 timme och häpnade båda över hur lika vi är i hur vi tänker. Hon skulle kunna bli en vän, om vi fortsätter på samma linje.

Som alltid med svackor går jag alltid stärkt ur dem. Allt det här ifrågasättandet har en uppsida. När spiralen börjar vända uppåt igen får jag en massa insikter och motivation att förändra saker. I stället för att älta hur värdelös jag är, får jag idéer om hur jag ska jobba med mig själv för att bli lite bättre. Det är en skön känsla. Den börjar infinna sig nu. Även om jag har en slags sorgearbete att ta mig igenom samtidigt.