Starstruck på Waldemarsudde

I morse vaknade jag klockan 7 av en ganska obehaglig dröm, och somnade inte om. Jag låg och jäste i sängen i en dryg halvtimme, men sen gick jag upp... till en helt oplanerad dag. En lång, oskriven dag - jag var nästan lite orolig. Inga direkta idéer om vad jag skulle göra heller.

Men det blev otroligt bra allting. En effekt av att jag har haft en svacka (jag skulle till och med kalla det en lättare depression) är att jag funderat en massa och fått ny energi, nu när jag tagit mig ut på andra sidan. En insikt jag kommit till är att jag i stället för att beklaga mig över att jag är så tråkig och aldrig gör nånting, och att jag helt försakar mina kulturella intressen, så kan jag ju faktiskt börja göra saker. Världens mest självklara slutsats, men ändå inte fullt så enkel i praktiken. Jag ÄR ju intresserad av konst, foto, film och faktiskt även teater och annan scenkonst. Och jag har det för mina fötter; jag bor ju för fan i Stockholm.

Så idag åkte jag helt enkelt in till stan, tog spårvagnen ut på Djurgården (jag gillar spårvagn, det känns fortfarande exotiskt i Stockholm) och gick på Waldemarsudde. Jag tittade på Skagenmålarna och gick för mig själv och reflekterade över det jag såg. Det var intressant. Jag tittade på Carl Malmstens möbler och fascinerades över framför allt hans makalösa skåp. Jag gick runt i det som var prins Eugens hem och det hände saker i kroppen, emotionella saker. Det första som nästan gav mig hjärtklappning, eller i alla fall fick mig att dra efter andan, var när jag kom in i en av salongerna och såg Ernst Josphssons Strömkarlen, "the" Strömkarlen. (Jag har kanske varit där och sett den förut, men det har jag i sådana fall glömt.) Jag har inget speciellt förhållande till den, jag tyckte bara att det var häftigt att plötsligt se originalet av en väldigt, väldigt känd målning. Lite som att bli starstruck.

Det andra som hände var att jag såg en av prins Eugens egna målningar, en skogsbacke och en sjö (förmodligen i Tyresö), tidig vår. Jag blev tårögd. Det är så jäkla häftigt när det händer, att kroppen reagerar på något känslomässigt. När jag blir så tagen eller påverkad att det yttrar sig fysiskt. Det är inte så ofta det händer, men det händer och det gör mig själaglad. Det får mig att känna att jag lever.

Allt det här är saker som jag upplever i min ensamhet, men det gör mig ingenting. Visst, jag skriver om det nu, men det är väldigt få som kommer att läsa det. Det viktigaste är hur som helst min egen upplevelse; hur den berikar mitt liv och får det att kännas mer meningsfullt. Även om det "bara" är konst. Eller just därför.