Okej, jag borde vara gammal och mogen nog att kunna konstatera: jag gillar nog inte opera. Jag kan gilla areor eller stycken ur dem, gilla tonen hos vissa sångare och uppskatta det rent musikaliska. Men att se en operaföreställning, nej tack. Igår såg jag - nästan genomled - en komprimerad version av Carmen på Spagettioperan på Regina. Sångarna var jätteduktiga och charmiga, men jag står bara inte ut med dessa mossiga stories - var tvungen att läsa synopsis i programmet för att få en susning om vad fan de höll på med, och det var stormande förälskelser hit och dit, Michaela kommer med bud till Don José från hans mor och by the way så ska de gifta sig; sen blir någon deporterad, Carmen gör slut för att snubben måste gå till jobbet, blir kär i en tjurfäktare i stället och sen mördas hon på slutet av oklar anledning. Herregud!
Dessutom har jag svårt för det övermelodramatiska, hur skådespelarna springer några snabba steg över scenen och stannar upp en en konstlad pose, det vevas med armarna. Det allra värsta är nog ändå hur "dialogen" mellan sångstyckena ska sjungas fram med dessa stora brösttoner. "Älskar du mig ej?" "Neeeej (*vibrato*)" osv.
Nej, det ska mycket till innan jag går på något liknande igen. Men det var trevligt att hänga med mamma lite och bli bjuden på trerättersmiddag.
Den stora behållningen med kvällen var dock att jag träffade min favoritgranne när jag precis var på väg ut och skulle gå till tunnelbanan. Vi stod och pratade i trapphuset ett bra tag, han är så otroligt trevlig och vettig, och så sa han till mig (som ju faktiskt hade piffat upp mig lite): "You look stunning!" Det var riktigt, riktigt fint att höra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar