Det gör mig så förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men det går inte att göra ett skit åt det annat än att åka dit och hoppas på det bästa.
Jag har varit förberedd på att det kan vara lite svalare och ostadigare där jag ska bo, men det finns inte i de bilder jag har målat upp att jag ska gå runt med paraply och tjocktröja en vecka. Skit samma om det är på fint hotell, obegränsade sovmornar och en massa bokläsning, om jag inte får ligga i solen och bada i havet. As!
Men, som sagt, allt kan hända. Det kanske blir underbart ändå, eller...?
Frånsett detta bakslag är jag ganska nöjd med tillvaron. Idag har jag lagt sista handen vid det projekt jag jobbat med de senaste månaderna, i och med presentation av vår slutrapport för styrgruppen. Alla nöjda med resultatet. Och det känns oerhört tillfredsställande att verkligen avsluta något (till skillnad från flera av mina andra projekt som jag aldrig lyckas bli av med). Samtidigt har jag börjat mitt nya liv som Södertälje-pendlare. Sedan förra veckan är jag nu på heltidsuppdrag hos en helt ny kund. Allt är nytt. Företaget, människorna, produkterna, det jag ska jobba med. Det är oerhört frustrerande att inte kunna göra någon nytta, utan bara hänga på och insupa allt som bara går. Det är å andra sidan ett stadium som måste passeras och som knappast kan förkortas.
Det känns nytt och fräscht i alla fall, och rejält. Jag har fått ett eget skrivbord, passerkort, dator och välkomnas som en i gänget. Som ett nytt jobb helt enkelt.
Men jag börjar med att åka på semester en vecka. I regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar