Härdar ut

Jag hoppar över träningen idag och är istället hemma och premiärdricker glögg, tofflar och tar det lugnt. (Toffla är ett ord jag börjat använda sen jag köpte mina... ja, tofflor. Kan inte komma på något bättre ord som beskriver hur jag hasar runt i dem i min kära lägenhet.)

Konstaterar att den enda fördelen med den här årstiden är att kvällarna känns långa. I negativ bemärkelse är de förstås alltför långa, eftersom det blir mörkt klockan tre. Men om man försöker vara lite optimistisk kan man ju se det som att det är en massa timmar kvar innan man ska gå och lägga sig. Man får göra sitt bästa helt enkelt för att hålla modet uppe! Jag känner att jag är onaturligt trött hela tiden. Jag sover sött på pendeltåget både till och från jobbet, och även medan jag är på kontoret kan jag komma på mig själv med att känna mig helt under isen och bara längta hem. Energinivån är helt enkelt inte särskilt hög.

Men - återigen med lite jajamensanattityd - kan man ju säga att det inte är så långt kvar innan det blir ljusare igen. Och definitivt inte så långt kvar tills vi åker till INDIEN. Det ska verkligen bli mycket intressant. På just vår strand - eller snarare vår del av den långa, långa kustremsan som bara är en enda lång strand - ligger det ett gigantiskt vrak som har legat där sen typ 80-talet. Man kan förvänta sig kossor på stranden och därmed också en del skit (bokstavligt talat), och förmodligen också skräp och grumligt havsvatten från floderna som rinner ut i havet med jämna mellanrum. Sanden är inte paradisiskt vit utan gul. Jag tror inte att saker och ting är speciellt tillrättalagda.

Men det är ju just det som gör att det ska bli så kul. Oavsett vad som väntar vet jag i alla fall med säkerhet att det kommer att vara varmt och förmodligen soligt, havet kommer att vara varmt, jag kommer att ha utmärkt sällskap, maten kommer att vara gudomlig. Dessutom är jag helt säker på människorna som bor och jobbar där är jättetrevliga. Can't wait!


Vrak och kossa. Men också en väldig massa sand.