I rätt riktning, åtminstone

Jag kan nästan säga att jag börjar komma ut på andra sidan. Tiden har gått lite, jag har varit väldigt upptagen med saker och inte hunnit eller orkat tänka så mycket. Idag när vi träffades på gymet blev jag bara glad, inte glad och sorgsen som tidigare.

De första dagarna kunde jag för mitt liv inte återkalla känslan som ledde fram till mitt beslut. Jag kom absolut inte ihåg vad det var som känts dåligt och ohållbart, jag såg bara alla bra saker och kände mig bedrövad. Nu har jag börjat komma i kapp mig själv, så att jag inte bara vet förnuftsmässigt att jag gjort rätt, jag känner det också. Även om det fortfarande är väldigt sorgligt.

Men för mig är det verkligen skönt att vara själv. Det är härligt att vakna tillsammans, men det är väldigt skönt att vakna själv också. Jag njuter ohämmat av att styra min tid till hundra procent. Det kan bli lite väl ensamt ibland, men den mesta tiden är det ett övervägande positivt tillstånd.

Vad det sen beror på kan man ju verkligen ifrågasätta.

För övrigt väntar jag ihärdigt på våren. Det är så man vill be de stackars knopparna och hukande vitsipporna om ursäkt för att det är så oförskämt kallt. Man vill be fåglarna sjunga ändå, och solen att stanna lite, lite längre när den väl tittar fram. Man vill slänga upp vinterjackor och stövlar på vinden, dricka eftermiddagskaffet i trädgården och cykla med uppknäppt jacka. Men än är vi inte där, och det är inget annat att göra än att vänta.

Det kommer inte kännas helt bra förrän den riktiga våren och värmen kommer, för då vet jag att lyckan tar överhanden oavsett hur sorgligt allting är. Jag har en halvflaska skumpa i kylen som jag har tänkt dricka nästa gång jag känner mig riktigt, riktigt glad. Men än är vi inte där - heller.