En mycket sorglig vändning

Det blev inte alls som jag trodde. Jag känner mig bara ledsen och ensam och ångerfull, trots att det var jag som valde. Men mest av allt är jag besviken på mig själv, som slänger bort en sån pärla till man, som skulle kunna fortsätta att ge mig kärlek och närhet och all frihet jag skulle be om - bara jag lät honom.

Jag menar, var annars ska jag kunna hitta en man som aldrig har skäggstubb, bor två km bort, alltid luktar gott, sover tyst och alldeles stilla, inte snusar eller röker? Som köper blommor, aldrig är sur, kommer och tittar på mig när jag spelar match, har vuxna barn, inget skit i bagaget, är vältränad? Som är så trygg i sig själv att han både kan gråta och vara oändligt snäll utan att vara mesig? Och som älskar mig?

Det är bara det att det inte gick längre. Jag insåg efter mycket moget övervägande att jag av någon störd anledning inte längre är kär nog för att kunna fortsätta. Jag är störd och/eller så är det en massa andra faktorer som styr, som jag inte rår på.

Det enda jag kan tänka på nu - eller snarare känna - är att livet har tagit en ny vändning (igen) och den här gången känns det inte ett dugg bra. Taktiken är att låta tiden gå ett tag. Allting går över.