Inga små grodor

För första gången jag kan minnas firar jag inte midsommar. Jag är mol allena. Jag har inte ätit sill och druckit snaps och sjungit utan stekte en bit lax, drack vitt vin och lyssnade på jethro tull.
Men det bekommer mig inte direkt, även om jag säkert är en sorglig figur. Det är bara det att jag tappade lusten när han som jag skulle ha umgåtts med i helgen övergav mig. Nu har jag fått klarhet i, tror jag, att jag inte är övergiven för gott, så jag är inte fullt lika förtvivlad som jag varit den senaste veckan. Men jag ställde liksom in mig på att jag skulle sitta hemma och deppa idag, så även om jag känner mig bättre till mods har jag hunnit väva in mig i en asocial puppa, och jag måste säga att tillvaron där inte är helt oäven. Den senaste veckans överrumplande dumpning (som förhoppningsvis alltså bara är temporär) har varit jobbig, men faktiskt ganska nyttig för mig också. Jag har tvingats fundera och lämnats ensam med mina tankar. Tanken har slagit mig mer än en gång: är jag över huvud taget skapt för att leva med någon, eller ens ha nära relationer? Stämmer den gamla klyschan att man inte kan älska någon förrän man älskar sig själv? För det kan jag inte påstå att jag gör. Är jag direkt skadlig för en så emotionell person som A? Jag ger så mycket jag kan, men det kanske inte räcker? Ja, herregud. Att dra sig undan och vara själv är knappast heller någon lösning, även om det kan funka på en midsommarafton.