Vårkänslor, och andra känslor

Jag befinner mig i en känslostorm. Det är som om hela jag har vridits upp till en överväxel, där alla intryck förstärks och allt känns mycket mer. Jag känner mig hyperemotionell, och mest är det positiva känslor som tumlar runt - faktiskt. Det blir så ibland och det är en fantastisk känsla.

Den här gången är det utlöst av något som jag nästan bara kan etikettera som kärlek. Omöjlig kärlek, men ändå kärlek. Det är underbart och får mig att känna mig fullt av liv, trots att den där aspekten av omöjlighet egentligen gör det hela ganska sorgligt. I mitt stärkta tillstånd lyckas jag dock fokusera på uppsidan, och en massa annat sveps med av bara farten. Till exempel stack jag ut och sprang i morse, innan frukosten, och njöt av det. (Träning på morgonen är verkligen inte min grej, så för mig är morgonlöpning något anmärkningsvärt.) Jag har igår och idag storstädat lägenheten så att den är superfräsch och till och med luktar såpa; jag går bara omkring här och njuter. I morse satt jag och tittade igenom foton i min telefon och började nästan gråta av rörelse när jag återupplevde vissa upplevelser som finns odödliggjorda där; när jag såg bilder på vänner som betyder så mycket för mig och andra, mer banala saker som jag bara observerat och plåtat men som ändå har en mening för mig. Återigen känslan: Mitt liv är så rikt!

Andra saker: Jag var och tränade golf idag, och det gick gudomligt bra. Den som har följt mitt golfande vet att jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. För några veckor sedan var jag på vippen att lägga av helt och hållet, men jag har fått jättebra hjälp och har ändå varit försiktigt hoppfull på sistone. Jag har i princip börjat om från grunden med tekniken, och den försöker jag nu nöta in med väldigt varierande resultat. Men så idag bara satt det! Jag stod där på Brommas range och nästan skrattade för mig själv över hur kroppen plötsligt fattade. Det kändes inte omöjligt utan ganska lätt; det flöt. Jag har en lång väg kvar, och jag har inte vågat spela på bana ännu, men nu ser golf-framtiden plötsligt lite ljusare ut. Det är som ett mysterium. Lika tröstlöst som det känns när det inte funkar, lika själaglad blir man när man hittar det. Man ska bara slå iväg en liten boll, men oj, vad kul det är när man gör det bra!

Ytterligare annat: igår såg jag en fantastisk film, Optimisterna. Den handlar, otippat nog, om volleyboll, men den handlar också om åldrande, vänskap och livskraft. Den fick mig att skratta gott, men jag grät också, och jag bär den med mig och kommer att göra det ett tag. (För övrigt figurerar jag själv i filmen, eftersom jag var med i publiken till den match som spelas i filmen, mellan det norska damlaget och de svenska krutgubbarna, där norskorna är mellan 66 och 98 år.)

Jag undrar om det syns på mig? Jag har haft en känsla de senaste dagarna av att folk tittar på mig, som att jag syns mer än vanligt. Kanske är jag snyggare än vanligt också, för jag tycker att de inte bara ser mig utan tittar på mig uppskattande. Det är nån liten nyans i blicken jag möter. Eller också är det bara inbillning, men vet du? Det spelar aboslut ingen roll, för det är känslan i mig som räknas.

Egentligen är nog mitt tillstånd ett kulminerat resultat av de senaste månaderna. Det har hänt så mycket positivt, och det är vår, och jag har dessutom saker att se fram emot (t ex min Greklandsresa). Men nu närmast, två dagar i skärgården med älskade Jossan. Påskhelgen (ledigheten!) har bara börjat.