Ett inlägg om bekräftelse

När jag åkte tunnelbanan hem igår kväll var det en kille som tittade på mig. Han tittade när jag gick förbi honom på perrongen, och när jag stannade 15 meter längre bort hade han vänt sig om och stod åt mitt håll och tittade fortfarande.

När jag gick på tåget vlade jag demonstrativt ett dörrpar ytterligare längre bort, och satte mig medvetet med ryggen mot där han gick inte. Inte för att det var något obehagligt eller fel på killen, jag ville väl mest testa. Och så kom han och satte sig på sätet mitt emot mig i den halvtomma vagnen.

Vad betydde detta? Kanske att han tyckte att jag såg intressant ut? Snygg kanske, eller åtminstone lite söt? Jag smickrar mig med att tro något åt det hållet i alla fall.

Det kändes väldigt angenämt men samtidigt slog det an en sträng av något unket. När jag var yngre var jag helt beroende av den här typen av yttre bekräftelse. Det är en sjuka som väldigt många lider av, framför allt tjejer antar jag (tyvärr). Tjejer med svag självkänsla som suger näring ur den där bekräftelsen, men det blir aldrig någon riktig växtkraft av det. Det rinner av, fastnar inte, och man måste ha mer - nytt - hela tiden.

Nu har jag tagit mig ur det där till viss del. Nu har jag faktiskt byggt upp en hyfsat stark känsla och en äkta tro på mig själv, men den kommer nog att ha sina brister, kanske så länge jag lever. Det visar inte minst den här händelsen; att det där känslan som nästan liknar berusning så snabbt kommer tillbaka. Glädjen över att bli sedd... Det är bara det att en främling som eventuellt tycker att jag ser söt ut, det har liksom inte med mig att göra. Han ser inte mig, han ser möjligen hur jag ser ut, liksom.

Jag reagerar nog därför att jag känner mig lite svag för tillfället. Svag och oälskad. Jag ser andra tendenser på det också, men dem ska jag inte gå in på här. I stället kan jag konstatera att jag i kväll också, för andra gången på kort tid, har sagt till folk at jag skulle vilja vara mentor för en ung tjej, eller flera. Jag vill lära dem att det faktiskt går att ta sig ur det där självförstörande träsket av tvivel - på egen hand. Ja, det låter kanske lite motsägelsefullt just nu om jag samtidigt känner mig vek själv, men jag har som sagt arbetat mig upp rätt bra mot när jag var tonåring. Jag har en del knep som jag vill lära ut. Dags att göra slag i saken, kanske. Google nästa.