Hemma igen

Göteborg i helgen var trevligt. Det var grönt och blommigt, det var roligt att spela och härligt att hänga med mina lagkamrater. En trevlig sak som hände var att vi pratade om åldrar hit och dit och en av mina vänner sa att hon tyckte jag känns mer som 28 än 38. En annan kunde bara inte förstå att jag inte är född typ 1975. Det var skönt att höra för mig, som faktiskt börjar bli besvärad av min (ökande) ålder.

Göteborg i helgen var trevligt och jag var glad, men direkt när jag kom hem sänkte sig svårmodet över mig igen. Jag är dyster och lätt håglös, uppgiven. Jag ser inte fram emot framtiden, gläds inte.

Det är bara jag som kan vända utvecklingen, och jag vet av erfarenhet att jag kommer att kunna göra det. Men först måste jag värka ut det; må färdigt den här känslan. Under tiden går jag på sparlåga. Klarar mig.