Klag

Nu känns det lite eländigt faktiskt. Jag har precis ätit mat som inte blev något vidare, och nu är jag tillbaka i soffan där jag suttit hela dagen och slitit medan sommaren passerar utanför fönstret.

Jag skulle haft semester den här veckan - veckan då badvädret äntligen kom - men i stället sitter jag med två panikprojekt som skulle kunna sysselsätta mig dygnet runt. Nu har jag inte för avsikt att jobba ens fulla dagar, men ändå.

Just nu kan jag förvisso likaväl jobba, eftersom jag inte kan göra så mycket annat. Jag är fortfarande lite hängig av den diffusa sjukdomen (vanlig förkylning kanske?) så jag kan inte träna. Jag kan heller inte umgås med någon - ta en fika på uteservering i kvällssolen - eller ens ringa, eftersom jag fortfarande inte kan prata. Det känns lite ensamt faktiskt (Peter har åkt på jobbresa). Jag brukar verkligen inte lida av att vara själv, men nu har jag inget val och då känns det annorlunda.

Nog med gnäll. Det ska vara fint väder i en massa dagar framåt. Jag hinner nog bada. Och så får jag prata med katten. Han är inte så kräsen.