Panama del 2

Jag njuter i fulla drag av att ha träningsvärk. Volleybollsäsongen är kul, men det är alltid lite skönt när den lider mot sitt slut och man kan börja lägga mer tid på annan träning. Min älskade styrketräning har i princip fått stå åt sidan ett bra tag nu, men nu är jag taggad igen. Och som alltid när man plockar upp en ny (eller nygammal) träningsform svarar kroppen med träningsvärk. Jag älskar känslan.

Men åter till reseberättelsen:

Dag 4-5: Samma taxichaffis som körde oss ut till Gamboa kom plikttroget och hämtade oss vid 8 på morgonen (efter en maffig hotellfrukost) och körde oss tillbaka till Panama city och inrikesflygplatsen. Där tog vi 55 minuter flyg till David för vidare färd mot Boca Chica vid Stillahavskusten. Vi var slappa och hade beställt hämtning vid flygplatsen. En dryg timmes taxifärd kostade 50 dollar, vilket var ett överpris, men vi tyckte båda att det var värt att komma snabbt fram i stället för att trixa med bussar som vi inte visste när eller var de gick.

Här bodde vi på det underbara lilla stället Seagullcove Lodge. En huvudbyggnad med en liten lobby, bar och restaurang med utsikt över skärgården, och en kraftigt sluttande trädgård ned mot vattnet med 6-7 bungalower. En liten strandremsa och en lång brygga med en bar på. Vårt hus låg lite åt sidan, så vi bodde som prinsessor helt för oss själva. Stället ägs av ett förtjusande amerikanskt par, drivs av ett annat förtjusande amerikanskt par, och så hade vi den älskvärde Marcello - kypare, butler och fixare i ett. (Dessutom hjälte - han hjälpte oss att fiska upp en stor tarantella ur poolen och slänga iväg den.) Rummen var jättefina, maten fantastisk, miljön vacker, och till och med det omgivande landskapet var magiskt. Värdparet hade en katt (Karin glad), det sprang små ödlor överallt, det växte ananas i trädgården och i stället för sparvar var det hummingbirds som flög omkring utanför balkongen.

Första dagen slappade vi bara vid poolen, var ute och sprang (i +35) och hade det bra. Dagen därpå åkte vi på båtutflykt rakt ut i skärgården (nationalpark även den), stannade vid en vit paradisstrand där vi omväxlande låg och gassade och snorklade på ett jättefint korallrev. Okej, jag erkänner: det var första gången jag snorklade! Det har bara inte blivit av tidigare. Men under vattenmänniskan Kajsas goda ledning gick det jättebra. Jag blev begistrad och ville inte sluta.

På eftermiddagen när vi kom tillbaka gick vi ner till byn, som bokstavligen ligger vid vägs ände, och hängde med lokalbefolkningen på en mycket enkel men charmig utomhusbar. Alla var glada och försiktigt nyfikna; några kom och hälsade och pratade lite på mer eller mindre knackig engelska. Mycket charmigt.

Hotellets brygga i morgonljus. Jag gick ned och satte mig där vid 7 på morgonen och kände något jag närmast skulle beskriva som andäkt.

Det var mycket vemodigt att åka därifrån, men nya äventyr väntade. Dags att byta kust! Fortsättning följer.