Skjuter upp lite

Jag borde blogga.
Jag borde städa; plocka undan klädhögen.
Jag borde ägna mig åt mina ideella åtaganden.
Jag borde fixa matlåda till i morgon.

Äh, fuck it. Jag glor på tv i stället.

Emil Svanängen - I love you

Det finns ett engelskt ord som jag gillar och som jag tycker saknar motsvarighet i svenskan. Det är "empowered". Kanske skulle man kunna säga "kraftfylld"? Hur som helst är det - i min tolkning av begreppet - ett underbart, underbart tillstånd. Och jag uppnår det som bäst av musik. Av underbar, underbar musik. Som nu. Som av Loney, dear. Som när något är så bra och så känslofullt att det känns som om man ska spricka.

Det här blir en jättebra avslutning på en skitbra arbetsvecka. Snart ska jag åka båten hem - det är extralyx, fredagen till ära. Hem till ett glas vin och en nästan helledig helg. *lycklig suck*

nej, jag har inte dött

Jag är verkligen inte särskilt flitig här, men det har liksom bubblat över. Det är mycket av allt - nära gränsen till för mycket - och jag koncentrerar mig mest på att balansera fram och göra precis rätt saker i rätt ordning för att det inte ska tippa över. Det går bra, men jag menar verkligen vad jag skriver: jag måste koncentrera mig.

Nu njuter jag av att det är fredagskväll och jag kan dega i soffan alldeles själv. Det var länge sen. Jag ska döma två matcher i morgon och spela själv på söndag, men resten av helgen är obokad. Det var också länge sen. Och det faktum att jag är ensam hemma ger mig ännu mer njutbar frihet. Jag tycker jättemycket om att vara med Peter, och vår samvaro har varit väldigt trevlig och behaglig en lång tid nu, men det är ju otroligt skönt att vara själv också.

Kanske blir det rentav lite mer skrivet under helgen. Men jag lovar inget.

Full av energi

För första gången på länge är jag riktigt, riktigt glad. Jag har varit lite låg eller i bästa fall rätt så likgiltig en ganska lång period nu, och inte haft någon riktig gnista. Volleybollsäsongen har startat, men jag har inte känt mig så motiverad. Det har känts jobbigt att först inte bo hemma och sen bo hemma i ett dammigt kaos. Och så vidare.

Men nu har allting bara tagit fart och jag känner hur jag har levt upp på alla plan. Två sega månader på jobbet har slagit över i överbeläggning - äntligen. Det "nya" B-laget, som jag kommer att spela med den här säsongen, börjar hitta varandra och jag måste säga att jag trivs otroligt bra med de flesta i laget.

Det största och mest inspirerande som hänt är dock den gångna helgens resa till Polen. Jag fick följa med på en fyra dagars övning med process- och visionsarbete med Svenska Volleybollförbundet. Det var styrelsen och de anställda, och ett gäng inbjudna människor, t ex valberedningsfolk som jag. Totalt nästan 40 personer som stötts och blötts under intensiva, kreativa och sociala former de här dagarna, som dessutom kröntes av EM-slutspelet för damer. Vi såg semifinaler, brons- och guldmatch i en hall med 13500 sjungande, tutande och totalt hängivna polacker - det var magiskt.

Det var så roligt och härligt att jag drabbades av en ganska svårartad separationsångest under hemresan och sen jag kom hem. Så blir det alltid när jag är iväg på sådana där saker. Det är något speciellt med att bo tillsammans, sitta uppe och prata på nätterna, lära känna med nya människor och återse gamla bekanta. Jag får en massa bekräftelse, och känner i gengäld att det finns så många människor som jag tycker väldigt mycket om. En sådan här upplevelse väcker en massa känslor och tankar som biter sig fast, långt efter det att man kommit hem. Ett tillstånd som både är behagligt och sorgligt.

På tal om positivt så går det faktiskt framåt i lägenheten också. Idag har de börjat gjuta golv i badrummet och all rördragning verkar vara klar. Enligt planen ska det bara vara tre veckor kvar nu. Vi får väl se...

Egen härd är guld värd

Det var inte så farligt. Det var förstås dammigt som fan när vi kom hem, men vi har lyckats tajma så bra att all bilning är gjord i vår lägenhet nu. Det kommer inte bli SÅ mycket mer jobb som dammar och låter. Men vi får leva så här ett bra tag till, men ett öppet schakt till grannarna ovanför och under; med provisorisk förvaring av prylar man behöver; framför allt, med ett evigt springande ner till bottenvåningen för att gå på toaletten, diska, hämta skurvatten, borsta tänderna...

Men vi är hemma i alla fall, det känns skönt. Jag kan ta på mig vilka kläder jag vill på morgonen, läsa min egen tidning och dela kudde med min gamla katt om nätterna.

Hem ljuva hem

Jag längtar hem. Trots att vår lägenhet är täckt av plast, damm och skoavtryck från smutsiga hantverkare längtar jag hem. Det har fungerat bra att bo hos mamma och styvfar i 2½ vecka, men det tär på tålamodet och jag vill hem.

De är jättebra människor, båda två. Generösa och engagerade i mig och Peter, omhändertagande och sociala. Men de har också vissa egenskaper och beteenden som jag skulle kunna reta ihjäl mig på om det inte var därför att jag bestämt mig för från dag 1 att jag måste lägga sordin på sådana känslor om jag skulle överleva med att bo här.

Någonting man inte kan klaga på men som jag har det kämpigt med är att man måste umgås hela tiden när man är här. Jag och Peter har en utmärkt balans hemma när det gäller att bara vara tillsammans. Vi behöver inte prata hela tiden, det är lugnt och skönt. Här kan man inte ens sitta och läsa tidningen till frukost utan att konversera. De - framför allt min mor - har en tendens att kommentera artiklar i tidningen stup i kvarten. Antingen från en av delarna man redan läst (irriterande; "Ja, jag läste det") eller en som man inte läst (irriterande; jag vill upptäcka tidningen själv).

Värst av allt är dock strukturen i det här hushållet. Mamma gör 100 % av allt hushållsrelaterat arbete, det gör mig ytterst illa berörd. Min styvfar kommer till bordet när maten är klar och kan resa sig och gå utan att ens ta bort sig egen tekopp efter frukosten. Gör han det så är det fullt av smulor på hans plats som han inte ser eller bryr sig om. Å andra sidan är mamma helt bortkopplad när det gäller allt tekniskt och hantverksmässigt. När jag var sjuk härom dagen skulle hon visa mig hur man sätter på en dvd-film med de fyra fjärrkontroller som finns till hemmabioanläggningen, det kunde hon inte.

De är säkert nöjda med den där uppdelningen och borde inte lägga mig i. Det gör jag inte heller, men jag mår illa av att se det. De lever precis som min mormor och morfar, med samma maktbalans. Anna Anka hade varit stolt.

Hur som helst flyttar vi hem i morgon. Jag får äntligen hämta min katt på pensionatet och flytta hem. Puh.

Fylltratt?

Igår gjorde jag en intressant betraktelse. Totalt matt efter sex timmars träning (träningsläger) kom jag hem till dukat bord, fick ett glas champagne som fylldes på vid ett tillfälle. Därefter drack jag ett eller ett och ett halvt glas vin. Av det blev jag absolut inte berusad, men inte heller piggare, och gick ganska omgående och la mig.

Men då kom Peter inrusande med Jannes alcometer som han tyckte att jag skulle testa. Han själv, som drack minst ett par glas mer än jag och som dessutom hade tagit en öl på eftermiddagen, hade mätt upp 0.7 - precis samma som Janne. Min mor blåste 0.9. Och jag? Svar: 1.3.

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet om det bara är mängden man dricker som ger utslag eller om andra faktorer påverkar också, men i vilket fall som helst var det ju förbluffande högt. Det finns förstås individuella skillnader, förutom att jag som relativt småväxt tjej har mindre blodvolym än till exempel Peter. Jag kanske har någon slags anlag för att snabbt komma upp i hög promillehalt. Intressant.

Nu har jag inte för vana att kombinera alkohol med bilkörning, men det har väl hänt att jag tagit ett mindre glas vin om jag vet att jag inte ska köra än på några timmar. Det borde jag nog sluta med. Man är väl klen helt enkelt.