Gnäll

Som så många andra är jag outsägligt trött på det färglösa, på gamla snöhögar fulla av sand, fimpar och hundbajs; bristen på riktig värme. Jag är trött över huvud taget. Jag sover och sover men är ändå trött. Humöret pendlar, jag känner mig vek. Det vore fantastiskt om det kunde bli soligt i påsk - det är precis vad jag skulle behöva: fler än två dagar ledigt i följd och skönt uteväder.

Nu sitter jag i en knäpptyst lägenhet och vet inte vad jag ska ta mig för. Peter sover fortfarande. Han var uppe tidigt i morse - svårt att sova, som vanligt - men sen gick han och la sig igen och jag kan inte göra någonting som låter, vilket är väldigt begränsande. Jag skulle behöva städa, baka något till mammas fikabesök, ringa ett antal samtal som jag sparat till idag. Jag är handlingsförlamad och blir sur över det. Dagen rinner iväg.

Rapport från hönsgården m m.

Nu går det så där ruskigt fort igen. Det känns som om fredag är dagen efter måndag, och helgerna försvinner också utan att man hinner reagera. Nu blir det dessutom så att jag är bortrest två helger på raken, vilket jag inte gillar. Även om jag gör fritidssaker känns det inte riktigt som helg, när man inte får vara hemma och skrota eller ha sovmorgon i sin egen säng.

Förra helgen var en intressant, mångkulturell upplevelse. Jag var på ett seminarium i Rom för kvinnliga domare med deltagare från 27 länder. Malin och jag satt mest och gapade i förvåning över (bland annat) vilken approach vissa av tjejerna hade, hur det fjäskades hej vilt för auktoriteterna som var där - och det var förvisso de tyngsta höjdarna inom både internationella och europeiska förbunden - och hur det skulle fotograferas till höger och vänster. Mest chockerande var dock hur extremt dåliga majoriteten var på engelska. Många kunde inte uttrycka sig över huvud taget, och man undrar hur mycket de förstod av det som sades. Språk är makt - det är faktiskt så. Det har ingenting med intelligens att göra, men självklart framstår man som mer skärpt och auktoritär om man kan uttrycka sig, jämfört med om man inte kan det. (Vi kände oss jättesmarta!)

Det där med att möta våren i Rom blev det dock inte så mycket med. Vi höll till på det olympiska centret som låg en bra bit utanför stan, och vi bemödade oss inte med att ens försöka ta oss in till händelsernas centrum. Det får bli en annan gång.

Här kan man i alla fall se en lätt kaotisk gruppbild, jag skymtar straxt till vänster.

Glädjande är för övrigt att jag till slut blivit frisk från min otroligt långdragna förkylning, eller vad det nu var. Jag är äntligen igång och tränar som vanligt, och kunde igår genomföra första löprundan på flera månader utan problem. Lika pissigt som det är att vara sjuk, lika underbart är det att inte vara det. Det gäller att komma ihåg att uppskatta det. Faktiskt.

Nu ska jag snart iväg på afterwork med folk jag knappt känner. Det blir spännande.

Mållös?

Nästa vecka ska jag ha utvecklingssamtal på jobbet. Det brukar vara en intressant och givande pratstund när man väl är där, men förberedelserna är jobbiga. Nu ska jag tänka till om vilka Mål jag vill sätta upp, beskriva mina Styrkor och Förbättringsområden och skriva in allting i ett webbaserat verktyg som är föga insprierande.

Det där med att sätta mål är ganska svårt för en person som jag, som är väldigt nuorienterad. Jag gör val och överväganden NU - och utifrån hur min tillvaro ser ut nu - som avgör åt vilket håll jag går; jag styrs inte av en ledstjärna långt bort eller upp i fjärran. Jag presterar och funderar NU, och sen ser jag hur långt det bär.

För vissa personer är den inställningen helt obegriplig. Jag har haft många diskussioner med t ex min styvfar som är en typisk entreprenör, visionär och målmedveten. Hans agerande dikteras helt av de mål han har satt upp, och så ser han väl till att komma dit i de allra flesta fall. Visst, jag kan beundra det och förstå att det är nödvändigt om man vill bli framgångsrik i bemärkelsen att göra karriär och/eller tjäna stora pengar. Det kanske är helt meningslöst att traggla på med det man gör om man inte har ett högre syfte med det. Men jag måste vidhålla att här och nu är ännu viktigare för mig. Det är väl en fråga om prioritering.

Mitt här och nu, just nu, är riktigt bra, inte minst därför att jag nästan, nästan är frisk igen. Efter den värsta förkylning/halsinfektion jag kan minnas att jag haft, en penicillinkur och 3½ veckor utan träning eller annan fartfylld aktivitet, är jag nästan återställd. Det känns jättekonstigt att vara hemma hela kvällarna. Jag har inte bara undvikit träning, jag har heller inte träffat folk eftersom jag både känt mig dålig och förmodligen varit smittsam, så jag är verkligen nere i tempo. Det har varit ganska skönt också, om jag ska vara ärlig, men nu har jag mycket att ta igen, på alla fronter. Start i morgon.

Fortfarande sjuk - BUU!

Jaha, förkylningen - eller vad det är - börjar närma sig två veckor, och tillfrisknande känns väldigt långt borta. I måndags ledsnade jag och gick till vårdcentralen. Då hade jag en sänka på 80 (man ska ha under 10), så jag fick penicillin och rejäl hostmedicin. Jag trodde att det skulle slå knock out på bacillerna så att jag skulle bli frisk, men det har inte blivit mer än en marginell förbättring.

Jag har inte haft någon feber i alla fall den här veckan, så jag fungerar lite bättre, men jag är ju konstant sänkt ändå och fortsatt snuvig och med en ömmande klump i halsen. Det kan finnas någon slags njutning (?) i att snyta sig ordentligt, när man utan problem får ur sig rejält med halvsegt, gult snor så att man kan andas utan problem efteråt. Men jag skulle ju hellre gå och träna. Det är nog troligen ytterligare en vecka bort, minst.

Trots mitt bedrövliga fysiska tillstånd känner jag väldigt nöjd och glad. Mitt huvudsakliga projekt på jobbet nu är så himla roligt. Vi har, i en av de största affärerna vi gjort någonsin, fått förtroendet att ta över applikationsförvaltning och -drift från en stor kund, inklusive övertagande av några hundra medarbetare i Sverige och Danmark. Detta övertagande förbereds nu, och jag är Communications Manager. Det är hektiskt och roddigt, men det är fantastiskt att få vara med i ett sådant här projekt. Jag blir faktiskt stolt över mina kollegor som är så oerhört professionella och dedikerade. Dessutom är de trevliga och roliga, liksom alla jag hittills har haft att göra med från kundens sida. Det blir bra det här!

Just nu är jag också nöjd över att ha hemmakväll för mig själv (Peter är på firmafest). Jag har just avnjutit min middag, som i sig gjorde mig alldeles lycklig. När man blandar ihop en massa goda saker blir det ju otroligt gott! Det här var en sallad med grillad kyckling, avocado, ägg, bönor och smörsteka champinjoner. Och så vin till det förstås!

Kalla mig gärna orkidé-expert

Hah! Jag har för första gången fått mina orkidéer att blomma om. Den första slog ut idag, se bildbevis.

Det kanske inte är så svårt egentligen att sköta orkidéer, jag kanske bara inte har insett förut vad som krävs? Min slutsats är konsekvens (extremt regelbunden, om än gles, vattning) och tålamod (det tar liksom ett tag).

Lika glad som jag är över mina krukväxter, lika ledsen är jag över min förkylning som har pestat mig hela veckan. Jag har varit riktigt dålig faktiskt, och det ger sig inte heller. Jag har haft feber, väldigt ont i halsen, och både snuva och hosta som gjort att jag sovit asdåligt. Den här gången har jag jobbat på som vanligt, eller kanske lite hårdare. Det är ju inget bra, men det har liksom inte varit så mycket att välja på.

Jag är också ledsen över att jag, efter att ha kollat på Zürich Airports webbplats, kan konstatera att Peter kommer att missa sin anslutande flyg därifrån, och det går inga fler flyg till Stockholm i kväll. Och jag som har förberett hämtning på flygplatsen med överraskning, och middag med vin här hemma! Nå, det ska bli skönt att få hem honom även om det blir först i morgon. Efter att vi i Japan-kvartetten levt i symbios i två veckor har det känts både skönt och lite ensamt att vara själv hela den här veckan.

Grejen är att han fick jobbuppdrag i Tokyo eftersom han ändå var på plats, och stannade en vecka längre än oss andra. Jag är grymt avundsjuk. Det var INTE roligt att komma hem. Här är bara snöigt och skitigt, och folk är svenskt tråkiga och lätt otrevliga. Undrar om det är just japanerna jag saknar mest. Tänk om Sverige kunde vara lite mer japansk - så mycket trevligare det skulle bli. Och så mycket bättre saker skulle fungera. Snöröjning till exempel. Men det är väl att slå in öppna dörrar att klaga på den.

...och förresten har jag lagt ut lite bilder från Niseko på Facebook.

Summering av några hektiska Tokyo-dygn

Vi har varit utan internet i några dagar, men nu har vi bitit i det sura äpplet och betalat för ett dygn. Det ingår inte i rumsavgiften, eftersom vi har något av ett lågbudgetpris. Hotellet är dock inte alls lågbudget, snarare ett hyfsat fint hotell och ett av de högsta i Akasaka. Vi bor "bara" på våning 21, men det här helt ok ändå.

Växlingen mellan Niseko och Tokyo var brutal, och i början kändes det väldigt sorgligt att lämna snöparadiset och inte få åka skidor mer, men vi har snabbt vant oss och mår lika bra här. Jag var lite orolig att Fabian och Anna inte riktigt skulle uppskatta Tokyo med allt sitt överdåd av människor, skyskrapor, ljud, ljus och bisarra företeelser, men de har svalt staden med hull och hår.

I söndags när vi kom hit och hade checkat in och landat lite på hotellet, åkte vi bort till Ginza och bara promenerade och tittade på folkmyllret och neonet och alla stora varuhus. Vi gick bort till den gigantiska Tokyo station och åt ramen på en av de hundratals restaurangerna där, och tog sen en öl på en av de lika många barerna i Akasaka på hemvägen.

I måndags ägnade vi i princip hela dagen åt att först springa i sportbutiker Ochanumizu och sen kolla in elektronikinfernot i Akihabara. Igår skulle det vara kultur- och shoppingdag, så vi inledde med att promenera i en av stadens större parker och titta på det otroligt vackra templet där, Meiji-jingu. Sen sprang vi runt i butiker i Harajuku och ned mot Shibuya. Det är så UNDERBART att shoppa här. Peter är inte så road, men både han och Fabian går loss på t-shirtar och sånt, som det finns hur mycket som helst av. Anna och jag går runt i helt andra butiker och varuhus och bara suckar hänfört över det extremt stora utbudet. Det finns så ändlöst mycket som är fint - välsytt, kreativt, roligt, i alla prisklasser. Just nu är det dessutom rea, så man kan hitta fina klänningar, kappor, väskor och vad som helst för bara några hundralappar.

Ovanpå det är all butikspersonal så otroligt vänlig. De hjälper till och är hundra procent uppmärksamma, men är absolut inte på eller jobbiga och ska kränga saker. Man kan gå runt och titta i lugn och ro utan att känna sig jagad, även i pyttesmå butiker. Det tycker jag som svensk är väldigt skönt.

Gårdagskvällen var förutbestämd som kareokekvällen. Efter lite öl och drinkar på hotellet - och inspektion av dagens underbara inköp - gick vi ut och en sen middag i Akasaka. Ännu en fantastiskt mat- och serviceupplevelse. Vi skulle kunna både shoppa och äta oss till döds här! Sen tog vi taxi till galna Roppongi och letade upp ett ställe där vi fick ett litet bås där vi kunde skråla loss till Roxy Music (som i Lost in Translation), It's raining men, Radiohead-låtar och Britney. Jag fick nog efter två timmar, och då var klockan en bit över tre, så jag tog en taxi hem för de andra, som rasade in god-knows-when i morse.

Nu sitter jag i mörkret i hotellsoffan och skriver, eftersom jag som vanligt inte kan sova efter en alkoholdränkt kväll. Jag är äckligt trött, men det går liksom inte ändå. Peter sover ännu, och kommer att göra det länge till. Jag funderar på att ge mig ut på frukost och promenad i en närliggande park i väntan på att de andra ska vakna till liv. Sen kan det nog bli museum eller något annat stillsamt.