Nedräkning - igen!

Jag känner mig mentalt helt oförberedd på att jag om exakt två veckor kommer att befinna mig i ett exotiskt land - igen! Två veckor, det är helt enkelt ofattbart.

Det här är verkligen ett i-landsproblem, men jag har lite svårt att hantera att den här resan kommer så nära inpå vår fantastiska Indien-tripp att jag liksom inte hinner ladda om och längta ordenligt till nästa. Eller också beror det på att det var lite för lättvindigt att boka på nåt sätt. Det gick väldigt snabbt från idé till handling, helt enkelt eftersom allt blev så självklart. Resa över påsk när man har några lediga dagar, check. Jag har av olika skäl de ekonomiska förutsättningarna för att resa, check. Mitt förslag till destination Panama svaldes med hull och hår av både Kajsa och mig själv, check. Dessutom finns det andra faktorer som gör att vi åker nu och inte väntar. Alltså, vi drar. Väldigt snart.

Ett annat i-landsproblem - ännu större kanske - är att jag känner mig lätt stressad över hur vi ska kunna välja vad vi ska göra när vi väl är på plats. Jag har köpt en guidebok som presenterar det ena oemotståndliga förslaget efter det andra. Det finns 12 nationalparker, en lång kustremsa mot Stilla havet och en mot Karibiska havet. Panama City verkar vara en trevlig destination i sig. Det finns båtturer, ögrupper, regnskogar, vulkaner, allt från resorts till mysiga små byar uppe i bergen så väl som längst kusten. Man kan snorkla, dyka, surfa, åka på kanalen, trekka - eller bara ligga på en strand. Hur ska man kunna välja? Och hur ska vi veta att vi väljer rätt?

Ja, man kan sannerligen ha större problem än så.

Det är mycket som rör sig i livet i övrigt också. En del väldigt bra saker, andra mer ångestladdade. Och jobbet rusar på i falig takt, som vanligt. På sätt och vis ska det bli skönt att bara dra iväg från allt ett tag, även om det blir stressigt både innan och efter. Det vägs upp av att få gå i flipflops igen, bada i salta hav och möta en ny kultur. Bland annat.

Kära teknikprylar

jag är så lycklig: jag har köpt en surfplatta (samsung galaxy). jag vet, det är inget att skryta över. alla andra har redan haft såna här i flera år, men jag är ändå barnsligt nöjd och älskar den redan. nu författar jag mitt första blogginlägg på den, sittandes vid köksbordet, med en folköl och robyn på sonos, vars nod till köket som jag nyligen också investerade i och är minst lika nöjd med.

jag har haft en jättebra arbetsdag i nacka för omväxlings skull. tog båten hem - alltid samma känsla av vardagslyx. nu har jag en obokad kväll och ska laga matlåda, titta på top model (ja, jag vet, men jag kan inte låta bli), men först softa lite med resterna av morgonens dn. jag löser sudoku och övar mig på att skriva med vänster hand. det är ett ständigt projekt jag har, att försöka bli mer dubbelhänt. det är den ena förtjänsten, den andra är att utmana mina j-la mönster. jag hatar mönster och förutsägbarhet; jag vill  inte vara förutsägbar. har märkt att jag ofta plockar upp en sak med den hand som råkar vara närmast, men om det är vänster byter jag till höger för att göra det jag nu ska göra med "rätt" hand. det där vill jag utmana. jag försöker diska med borsten i vänster, skära saker, göra så simpla saker som att låsa ytterdörren med vänster hand. just ytterdörren är inte svårt att göra med vänster hand, men jag märker när jag gör det att det känns extremt ovanligt - helt enkelt därför att jag sällan gör det.

nej, bort bort med konforma beteenden.

och, allvarligt, bort med pektangentbordet. jag kommer att bli galen om jag inte köper ett separat tangentbord. jag måste kunna skriva i 190, med min fingersättning som jag lärde mig på maskinskrivningen i högstadiet. blippa mig fram och skriva fel gång på gång, och sen inte hitta rätt isättningspunkt för att rätta - det kommer inte gynna min kreativitet.

nu ska jag choppa grönsaker. med vänster.

Min definition av lyx

Med min länge emotsedda sovmorgon blev det inte så mycket. Jag vaknade tidigt, som alltid efter alkohol, och kunde absolut inte somna om. Med några timmars sömn till hade jag känt mig betydligt fräschare, men det är heller inte en helt oangenäm känsla att såsa runt i det här stadiet: lätt bakis utan att må dåligt. (Vi hade ännu en underbart rolig, hjärtlig after work igår kväll. Jag älskar verkligen gänget jag jobbar med. Stämningen var på topp när jag slet mig och åkte hem, redan vid halv ett, men jag kände att jag hade hävt i mig aningen för mycket vin i ren förtjusning. Det var läge att åka hem. När jag kom hem låg jag och lyssnade på musik och ville inte stänga av och somna, för det var så bra och jag var så hög av glädje. Därav slocknade jag alldeles för sent.)

Jag har varit i centrum - mitt trivsamma hemmacentrum Solna - och besökt biblioteket, köpt en semla med mig hem och uträttat lite andra småsaker. Jag älskar känslan av att komma hem mitt på dagen när det är ljust, slänga av mig alla kläder och sätta på mig något väldigt bekvämt, fixa kaffe och ha ett antal helt oplanerade timmar framför mig. Framåt sena eftermiddagen ska jag iväg och spela match, men fram tills dess kan jag göra vad som faller mig in. Titta på tv på blanka eftermiddagen om jag vill det, slänga mig ner nånstans och bara läsa, glo ut genom fönstret, ringa nån - eller låta bli. Eftersom jag är lite bakis unnar jag mig att totalt underlåta att ta tag i sådant som kan kännas som förpliktelser. Jobba finns inte på världskartan, men jag kommer nog inte ens att titta på klädhögen som har legat och väntat på strykbrädan sen förra helgen eller ta tag i projektet skovård som pockar på tack vare det ihållande snöblasket.

Det är ren lyx för mig. Jag inser att det är ännu mer lyx i andras ögon. Folk med barn. De älskar förstås sina barn och det liv de har valt, men det innebär inte att de inte kan längta efter sådan egentid som jag har hur mycket som helst av.

Nu ska jag frossa i semla. Jag kör lite renlevnad nu, med godisstopp och i princip stopp även för fikabröd och sånt, men idag gör jag ett undantag. Det är ju ändå min farmors namnsdag idag.

Den bästa semestern

Jag har ytterst motvilligt börjat landa i vardagen igen, men det mesta av mig hade helst av allt velat vara kvar i Indien. I värmen, stimmet och det rödbruna dammet. Kvar i ljudet av tutande bilar, bränningar mot stranden och de halvusla coverbanden som spelade vid hotellpoolen på kvällarna. Jag saknar våra hundkompisar, taxichaffisarna som aldrig fick napp, kyparna, äggkocken, poolpojken Ganesh och alla andra sköna typer på hotellet. Jag saknar maten, den inhemska spriten som var gratis i hotellbaren (man vande sig efter ett tag och tyckte den var riktigt god).

Nog för att jag har gjort några fantastiska resor i mitt liv, och det är svårt att jämföra, men den här semestern... ja... vi satt och grät på flygbussen när vi lämnade Candolim. Det säger en del.

Förutom att resmålet i sig var så bra, har vi haft så himla kul. Kajsa och jag är verkligen otroligt kompatibla. Vi har samma preferenser, samma dygnsrytm, samma tempo. Hon är mer utåtriktad än jag, mer äventyrslysten och har hetare temperament, men vi går ändå väldigt, väldigt bra ihop. Jag lär henne saker också och tillför perspektiv som hon inte har, och vice versa.

Det blev väldigt mycket sol och bad på semestern, det måste tillstås. Men det var så underbart skönt på stranden, och så roligt att bada i vågorna. Även några av utflykterna vi gjorde blev sol och bad, eftersom vi åkte till andra stränder, men det var givande ändå. På vägen dit passerade vi en massa saker som var väldigt fascinerande att se - indiskt vardagsliv med små jordbruk, handtvättande av kläder i små pölar på gatan, barn i skoluniformer, folk som eldar skräp överallt, fritt strövande djur av diverse slag, religiösa företeelser (ett antal olika religioner i en salig blandning), allt från färgglada, stora villor av portugisiskt snitt till små skjul som folk bor i, barer och kiosker i det oändliga, vackra kvinnor i saris som obekymrat åker moppe, knotiga gubbar, zigenarkvinnor, byggarbetare med höftskynken och enkla hackor att gräva med, buffelfösare, möbelsnickare och rickshawförare. Det liksom händer något överallt, vart man än tittar. Förutom människor, djur och vacker natur: fåglar! Överallt! Otroliga mängder rovfåglar (red kite vanligast), hägrar av alla slag och färgstarka insektsätare, kungsfiskare och parakiter.

Intryck, intryck och känslor. Människor överallt, genuint trevliga och öppna. Nu är nog Goa väldigt speciellt, eftersom det är så mycket turism och en lång historia av västerlänningar, så ingenstans känner man sig uttittad eller ovälkommen. Men det råder ingen tvekan om att indier är hjärtliga och härliga, och de har humor.

Vi hade dessutom väldigt trevligt på vårt hotell, där vi lärde känna ett gäng engelsmän som vi hängde med på kvällarna. Det där med all inclusive nyttjade vi inte så mycket av - vi åt kanske en lunch och två eller tre middagar på hotellet (inklusive nyårsfesten) - men vi var duktiga på att hämta eftermiddagssnacks när vi kom hem från stranden. Och det blev ju en och annan vända till baren. Ok, många vändor. Vi satt kvar med våra kompisar till långt efter det att baren stängde vid 23. Det blev ett mycket sorgligt farväl när de åkte hem, en vecka innan oss.

Sverige ter sig kallt, fullt och torrt i jämförelse - men så känns det ju nästan alltid när man kommer hem från en utlandsresa. Som tur var träffade jag mina älskade, närmaste vänner på brunch förra lördagen när jag precis kommit hem. Hade jag bara suttit hemma och deppat och varit jetlaggad hade det varit ännu svårare att landa. Nu kämpar jag på med vardagen och försöker tycka att jobbet är kul. Det går sådär...

Kvällsdrinkar vid hotellpoolen

Ett av hundratals bad

Djurens vänner hann klappa väldigt många hundar

Pina colada i solnedgång

Hårda förhandlingar pågår

Kajsas favorit äggkocken. Jag är med som fotoalibi

Del av delfinstim

Julefrid

Det, så att säga, lackar mot jul. Jag har faktiskt tagit det ganska lugnt nu de sista dagarna. Inte för att jag har haft lite att göra. Jag råkade bara gå ner i jul-mode lite för tidigt, och konstaterade lätt uppgivet att jag ändå inte skulle hinna med allt, typ. Förvisso var jag kvar på jobbet till 18.30 igår, och suttit med datorn en liten halvtimme idag för att skicka de mail jag glömde igår, men förutom det har jag tagit det väldigt lugnt.

I morse vaknade jag upp hos någon som jag tycker väldigt mycket om att vakna upp hos. Sen dess har jag varvat en del nyttigheter med rent slappande. Jag har strukit en klänning, hängt ut ny talgboll till mina trädgårdsfåglar, varit på gymet, bakat bröd och faktiskt lagat middagsmat. Däremellan slötittat på tennis, löst sudoku och läst tidningen väldigt grundligt.

Nu i kväll höll jag på att somna av leda framför tv'n och tog en kvällspromenad i det stilla snöfallet, med mina underbara Sorel-kängor men utan plan. Oplogat fluff och helt folktomt i mina Råsunda-kvarter. Sämre kan man ha det.

Faktum är att det nu är mindre än en vecka tills vi åker. Jag börjar få lite resfeber i så måtto att overklighetskänslan börjar kännas mer påtaglig. Har lite svårt att ta in att om några dagar befinner jag mig i ett land jag aldrig varit, i en kultur jag knappt känner, och ett klimat jag inte har erfarenhet av. De senaste veckorna har det enligt DN varit +34 och sol i Goa. Jag vet faktiskt inte vad det innebär, eller hur jag klarar av det. Det tropiska Singapore, mitt varmaste ställe hittills, är förmodligen något helt annat.

Men först jul.

Alladin 1984

Nu har jag hållit mig ett bra tag, men jag måste faktiskt bjuda på ännu en goding. Lokaltidningen Mitt I Solnas kontaktannonser bjuder som vanligt på stor underhållning:

"Vi träffades 2 gånger på Alladin. Du tappade din garderobsbricka, du jobbade nära Norra stationsgatan. Jag fick skjuts hem. Detta hände runt 1984. Kan inte glömma dig, hoppas på ett under."
....

För övrigt la jag vår beställning på diverse taxfree-prylar igår. Man kunde t ex köpa fyra flaskor (redan billig) sprit till priset av tre. En liter Captain Morgan - vår gode vän från Danmarksresan - för 145 kr. Rosévin för 19 kr. Ok, varmt rosévin på ett hotellrum i Indien känns så där, men Kajsa bangar aldrig rosévin. I summeringen av vår order, som slutade på 820 kronor, stod det att vi sparat (eller tjänat!) 840 kronor. Det tycker jag kändes bra.

Fredagssvammel

Jag vet inte om det egentligen är ok att komma hem från jobbet kl 21.10 en fredagkväll, mer än charmigt salongsberusad, efter en afterwork - i Råsunda? Men du föll det sig bara så att jag och Kajsa tyckte att vi var tvungna att ses och gå igenom den nyligen hemskickade Apollo taxfree-katalogen från pärm till pärm, för att beställa diverse sprit som kommer att ligga i vår flygstol när vi kliver på charter-planet om några veckor. Vi ska förvisso på någon slags all inclusive - oklart vad det omfattar, men vi har sett någon skrivning om "inhemsk" eller indisk öl och sprit - men oavsett det kan man faktiskt behöva en flaska Captain Morgan eller två. För magen, du vet.

Charmig eller inte så drabbar det ingen annan eftersom som jag kommer hem till min borg där jag inte stör någon annan än mig själv.

Jag pratade med någon om det i veckan, att jag är väldigt, väldigt nöjd med mitt liv som det är nu. Jag rår mig själv, men jag har tillgång till närhet, sex och bekräftelse i precis lagom doser. Just nu längtar jag inte efter något mer. Verkligen inte. Samtidigt har jag reflekterat över det här med tvåsamheten med anledning av att jag de senaste veckorna umgåtts relativt intensivt med kollegor. Bara det är värdefullt och intressant, men jag har också träffat deras respektive och i samtliga fall har jag frapperats över vilka fina par de utgör. Det är slående, i samtliga fall, hur bra de passar i hop, hur de kompletterar varandra. Hur de trivs ihop och hur de utgör en enhet som ter sig ännu större än delarna, om du förstår hur jag menar.

Jag längtar som sagt inte efter det där just nu, men det slår ändå an någon sträng i mig. Det är så där det ska vara. Så tänker jag. Och jag tänker att självklart är det det där som är meningen med livet snarare än att vara ensam. Men kommer jag någonsin att få uppleva det? Såsom de gör? Time will tell, det är det enda jag kan konstatera.